I brist på bättre idéer stuvade vi in ungarna i bilen och åkte till badhuset. Eftersom vi råkar vara hemma hos min mor så blev det badhuset där jag simtränade som barn. Tusentals timmar har jag harvat längd efter längd där. Tränat vändningar och fjärilskickar. Lyssnat på simtränare som har hojtat instruktioner från bassängkanten (ja, de skriker - för annars hörs det inte). Jag älskade att simträna. Monotonin. Harvandet. Att det bara var att göra (nej, det finns inget utrymme för inspiration eller improvisation - man bara gör). Ända tills min klorallergi gick bananas och jag i princip var tvungen att sluta.
Själva badhuset är ombyggt sedan länge, men det var en märklig känsla att peppa dottern att våga simma i den djupa bassängen (i samma bana som jag började träna i för länge sedan). Det roliga var just det: att hon vågade! Efter en liten stund så simmade hon. Först en halv längd fram och tillbaka ett antal gånger. Sedan tog hon 25 meter! Whopp! Grejen är ju den att jag vet att hon kan simma, men på simskolan blir hon nervös och tar det säkra före det osäkra och vill helst inte simma där hon inte kan bottna. När vi har varit och badat de senaste gångerna har det varit mer lek och bus än simning (vilket jag också tror är jättebra - all form av vattenvana är bra).
Sedan roade jag dottern med att göra fula vändningar/volter i vattnet. Även mammor behöver skämma ut sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar