Konversation med sonen

Sitter och slökollar på Instagram. Mängder med bilder från helgens olika lopp svischar förbi. London marathon. Hamburg marathon. Något traillopp i Skåne. Rock n roll half maraton i Madrid. Sonen böjer sig fram och pekar på en skitsnabb snubbe i Hamburg:
- Mamma! Varför är inte du där och springer?
- Ehh, det är i Hamburg. Tyskland.
- Ja!? Är det ett land?
- Ja, Tyskland är ett land. Hamburg är en stad i Tyskland.
- *funderar*
- *scrollar vidare*
- Men varför är inte du där och springer?
- Det skulle ju vara kul, men jag kan ju inte springa alla lopp.
- Men...varför springer han där? Den där killen?
- Ehh?

Barnen tror uppenbarligen inte att jag har några andra intressen här i livet utöver löpning.

Konversation med son och förskolepersonal

Rusar till förskolan för att hämta upp sonen som har kräkts.

Jag: Hej! Hur mår du?
Glad unge: Jag gungade så högt att jag kräktes!
Personal: Nej men oj så konstigt det låter!
Jag: Hrmmm? Det gjorde ju storasyster ibland.
Glad unge: Jag är jäääättesjuk! *ler med hela kroppen*
Personal: Han är jäääättesjuk! Magsjuk!
Jag: Ja, ja, kom nu så går vi hem.

En timme senare äter det glada barnet ett berg med lunch och pratar om att han vill gå ut och hoppa i studsmattan. Magsjuk? Not much.

Ps. Jo, jag begriper att förskolan har rutiner. Kräk = hemgång.

Och apan satt på taket

Konversation inför att Maken skulle klättra upp på hustaket, för att montera ner den nästan nedfallna gamla antennen och parabolen:

- Ja...innan du klättrar upp så vill jag tacka för de här tolv åren. Det har varit fint. Synd att det skulle sluta så här, änka vid 42 års ålder.
- *Moahaha*
- Som sagt, det har varit fina år.
- Det blåser fortfarande storm! Hejdå!
- Adjö.

Ps. Han kom ner vid liv. Det värsta är att han gillar att sitta där uppe och kolla på utsikten ("det är jättefint, man ser ut över trädlinjen").

Ps 2. Det där med apan kommer från en kollega, efter att de hade gjort någon slags hinderbana tillsammans ("han klättrade och svingade sig fram som en apa").

En dag i badhuset

I brist på bättre idéer stuvade vi in ungarna i bilen och åkte till badhuset. Eftersom  vi råkar vara hemma hos min mor så blev det badhuset där jag simtränade som barn. Tusentals timmar har jag harvat längd efter längd där. Tränat vändningar och fjärilskickar. Lyssnat på simtränare som har hojtat instruktioner från bassängkanten (ja, de skriker - för annars hörs det inte). Jag älskade att simträna. Monotonin. Harvandet. Att det bara var att göra (nej, det finns inget utrymme för inspiration eller improvisation - man bara gör). Ända tills min klorallergi gick bananas och jag i princip var tvungen att sluta.

Själva badhuset är ombyggt sedan länge, men det var en märklig känsla att peppa dottern att våga simma i den djupa bassängen (i samma bana som jag började träna i för länge sedan). Det roliga var just det: att hon vågade! Efter en liten stund så simmade hon. Först en halv längd fram och tillbaka ett antal gånger. Sedan tog hon 25 meter! Whopp! Grejen är ju den att jag vet att hon kan simma, men på simskolan blir hon nervös och tar det säkra före det osäkra och vill helst inte simma där hon inte kan bottna. När vi har varit och badat de senaste gångerna har det varit mer lek och bus än simning (vilket jag också tror är jättebra - all form av vattenvana är bra).

Sedan roade jag dottern med att göra fula vändningar/volter i vattnet. Även mammor behöver skämma ut sig.

Konversation mellan syskon (glad påsk då)

06.25
- L!!!! VAAAAKNAAAA! DET ÄR ÄGGJAKT!
- Hrfm.
- MEN VAKNA DÅ.
- Nej.
- VAKNA!
- Stick.
- VAKNA!

Och så vidare i ungefär fem minuter. Gissa vem som vann! Tjugo minuter senare har de dock inte hittat äggen.

Dagens boktips

Tack vare Lindas Constant Reader så hittade jag Fredrik Sjöbergs böcker. Just nu läser jag Flugfällan. Hur bra? Jättebra.

Då - och nu då?

Förra påsken hängde vi i Uppsala. Åkte omkring och kollade på villaområden. Fikade.  Kollade in cykelvägar mellan potentiella boenden och arbetsplatser. Lekte i lekparker. Smidde planer och byggde luftslott. Glodde på nybyggda hus. Kanske skulle det bli aktuellt att flytta dit, kanske inte. Men för att över huvud taget kunna ta ställning så var vi tvungna att göra lite research. Jag har i och för sig bott i Uppsala, när jag var student, för många år sedan. Maken har också hängt en del där i jobbet. Men det är en annan sak att fundera på att flytta en hel familj närmare 60 mil. Byta jobb. Byta skola och dagis. Sälja huset och hitta någonting annat. Vi behövde helt enkelt känna in staden. Fundera över om vi kunde se oss själva där, i vardagen.

Under processen så släppte jag ut en i det närmaste förjuden tanke, att jag faktiskt längtar hem. Att jag gärna skulle flytta söderöver, efter nästan tolv år i Norrland. Att jag saknar gamla vänner. Att jag saknar att ha nära till min familj. Att jag saknar en massa saker. Kullerstensgator. Blåsippor. Mälaren. Konserter. Öppna fält.

Sedan blev det inte någon flytt, av flera anledningar. På sätt och vis känns det helt okej. Vi har ett bra liv där vi bor - och det är ju inte så att en flytt inte kan bli av någon gång i framtiden. Samtidigt känns det lite snopet. I över ett år planerade och funderade vi över Uppsala. Trots att ingenting var bestämt så blev det mer och mer konkret. Och så blev det...som vanligt. 

Vad gör jag nu med saknaden?

Hej tånaglarna!

Okej, det här är ett ytligt problem. Härom dagen gick jag omkring på stan och såg att de hade plockat fram sommarskor i affärerna. Sandaler. Sedan råkade jag se en bild på ett par sjukt snygga skor från Tory Burch (ungefär sådana här). Redan här kan man, så klart, invända mot rimligheten i att shoppa ett par sandaler för 2500 spänn. Men det är inte det största problemet. Jag kommer absolut inte kunna visa mina fötter i den typen av skor. Inte i sommar. Kanske inte någon annan sommar heller. Och jag är mycket svag för sandaler.

Att springa några hundra mil om året, eller klämma in fyra marathon på ett halvår, må vara kul och trevligt på många sätt. Men det är inte bra för tånaglarna. Det spelar ingen roll vilka skor jag har, eller hur stora de är, jag får blåsor under naglarna och tappar dem. Första gångerna så växer de snällt ut igen, i hyfsat normal färg och form. Men efter ytterligare några vändor så...tja, vi kan sammanfatta det som att det blir mindre och mindre vackert.

Maken brukar säga att jag ska bära mina naglar som medaljer. För allas trevnad får det dock bli i ballerinas.

Det går bra nu (ehhh?)

Igår började jag morgonen med att slå upp datorn vid köksbordet och inse att jag hade ett viktigt möte, exakt 15 minuter senare, någon annan stans i staden.

Idag började jag dagen med att ha en synnerligen pinsam konversation med dotterns lärare, angående om skärtorsdagen är en vanlig skoldag eller inte. Det är den tydligen...vilket säkert har framgått i fem mail och på tre lappar (vad vet jag - vad jag vet är att skärtorsdagen alltid var lov när dinosaurierna betade i trädgårdarna och Carola toppade listorna).

Det går bra nu.