Konsumtion (rapport: februari)

Hur har det gått med konsumtionen under februari då? Rätt okej, om jag får säga det själv.

- Dunkudde (på något mystiskt sätt har min kudde försvunnit över på makens sänghalva och jag har fått det knöligaste exemplaret i hela huset - med andra ord; det var dags för en ny kudde)
- Knähöga skidstrumpor i ull, på rea (oh well, antagligen inte ett helt nödvändigt inköp - men jag åker mycket skidor så de kommer till användning)
- Tre par strumpbyxor (jag använder mest klänning och kjol så strumpbyxor är en förbrukningsvara)
- Mörkblå skinnhandskar (helt nödvändigt inköp, då både mina stickade vantar och skinnhandskar har tappats bort)
- Matchande blå och vitrandig sjal (fullständigt onödigt inköp...men fin)
- Pockerbok till bokcirkeln (den fanns dessvärre inte som e-bok)

Sömnen den sömnen

Av någon anledning verkar jag vara omgiven av folk, eller rättare sagt föräldrar, som har väldigt lättsövda barn. Ungar som hoppar i sina pyamaser, borstar tänderna, kryper ner i sina sängar och...sover. Någon enstaka har väl någon unge som sover i de vuxnas säng, men thats it. De sover. De till och med sover lagom länge. Och brer sina egna smörgåsar under frukosten.

Ni förstår vart det här är på väg va?

Vi har nämligen två kvalificerade tjorvkorvar när det kommer till sömn. Den ena sover snällt i sin säng, men är sjukt kvällspigg. Hon tycker att det är nödvändigt att göra ungefär 836 saker mellan det påbörjade sänggåendet och att hon faktiskt landar i sin säng. Väl i sängen ska det högläsas ett oändligt antal sidor Harry Potter och konverseras om allt mellan himel och jord. Sedan blir det några extra varv i huset för att gå på toaletten/hämta vatten/leta rätt på förlupna gossedjur. Någon gång somnar hon, men det brukar vara efter mig.

Den andra filuren vägrar i sten att somna själv. Först ska det läsas sagor. Letas rätt på gosedjur. Stoppas om. Och förhandlas om var han egentligen ska sova. För nej, han vill verkligen inte sova i sin egen säng. Alls. Men åter igen har vi påbörjat projektet att få honom att somna i sin säng, som står ungefär en centimeter från makens säng, även om han kommer kravlandes under natten. Att sömnens inträde skulle kunna ske utan vår direkta och fysiska närvaro är enligt sonen helt otänkbart.

Visst skulle vi kunna agera nannyakuten och tvinga på dem nya vanor, men det bär emot. Maken brukar bara konstatera att det är ovanligt med tonåringar som sover i föräldrarnas sängar. Jag hoppas att han har rätt.

Att försöka förstå sig på sin mamma

Idag skulle min mor ha kommit upp hit, någonting som ungarna har pratat om i flera veckor (eller snarast sen innan jul). Det är ju inte direkt så att vi träffas så ofta att vi sliter ut varandra. Men halv nio i morse, ungefär när hon skulle ha satt sig i bilen och påbörjat resan, ringde hon och ställde in besöket med hänvisning till att det snöade och att det var klass 1-varning.

Jag blir så trött. Det är inte första gången hon ställer in med kort varsel. Och hon vet mycket väl om att om hon inte kommer den här helgen så kommer det dröja ett antal veckor innan det kan bli aktuellt igen. För min del spelar det inte så stor roll, vi ses när vi väl ses. Men hur kul var det att säga till ungarna att mormor inte kommer i kväll? Igen? Om hon nu inte ville köra bil idag så går det alldeles utmärkta tåg. Eller flyg. Jag tror till och med att man kan åka buss (om det av någon anledning skulle vara bättre). Men nej, hon ställer helt enkelt in.

Det här låter säkert surt, men jag känner inte direkt att vi är högprioriterade i min mors vardag. Hon pratar jättegärna med mig varje dag, i telefon, och hon vill höra om barnen. Men ibland får jag känslan av att hon tycker att det är rätt påfrestande att ses. Att det är rörigt och påträngande - och att våra barn inte alls är som hon minns mig som barn (vilket hon ibland kommenterar). Självklart tror jag att hon vill träffa oss alla (liksom att hon genuint älskar oss) - men samtidigt tror jag att det finns en dubbelhet i det som gör att hon lätt backar ur om det öppnar sig en möjlighet. Och det känns ärligt talat ganska surt.

När man inte har sin bästa dag

Precis när jag skulle langa fram köttbullarna till sonen så ringer mobilen. Det är en av dotterns lärare som försynt säger att hon har två tjejer hos sig som undrar när jag ska komma och hämta dem. De brukar ju inte vara kvar så här sent. Hämta dem?! Jag känner paniken sprida sig. Exakt hela dagen har jag tänkt, i den mån jag nu har tänkt på det, att dottern ska följa med bästa kompisen hem. Det gjorde ju jag och kompisens mamma upp under morgonen. Men när jag hör lärarens röst, som i en avlägsen dimma, inser jag att det är någonting i mitt huvud som måste ha kopplat fel. Väldigt fel. Jag lägger på och slänger mig i bilen för att plocka upp tjejerna. I hallen knappar jag fram sms:en och får det bekräftat. Fel, fel, fel. Självklart var det hem till oss tjejerna skulle (vilket inte var något som helst problem - jag hade ju varit hemma med sonen och skrotat runt i en timme).

För mig framstår det hela som ett mysterium. Visst, jag hade en viktig grej på jobbet idag (som säkert upptog en del tankar). Men jag är inte någon som brukar blanda ihop och glömma bort saker. Framförallt så glömmer jag inte att hämta ungar på dagis eller i skolan. Det händer bara inte.

Fast, jo. Det gjorde det.

Upprepas helt inte.

Någonsin.

Fullt ös med metaforerna!

Plötsligt har vi satt en sten i rörelse. En sten som vi vare sig vet var den kommer att ta vägen eller hur vi kommer att agera om olika alternativ öppnar sig. Kanske gör vi kanske ingenting. Eller så vänder vi upp och ner på hela livet. Ja, för faktiskt så finns den risken eller möjligheten med att just sätta den här stenen spel (för att lasta på ytterligare några slitna metaforer).

Jag har tagit ganska stora och drastiska beslut förut, både professionellt och privat, så jag vet att jag är kapabel att göra det igen. Det är dock en annan sak när det inte bara gäller en själv. Vissa saker påverkar alla i en familj - och det här är en sådan sak.

Det här kommer att ta tid. Och vi behöver antagligen den tiden för att fundera, sondera och prata igenom olika alternativ. Men det är märkligt hur saker som för bara någon vecka sedan framstod som fullkomligt orealistiska och avlägsna helt plötsligt kan uppta all tankeverksamhet (utan att egentligen något har hänt). Och att tanken på eventuell förändring påverkar hur man ser på nuet (som sagt...utan att någonting ha hänt) på ett mycket påtagligt sätt.

Konsumtion (rapport: januari)

Sedan ett tag tillbaka (okej, nyår - men jag befattar mig inte med nyårslöften) så har jag lovat mig själv att se över min konsumtion. Det handlar inte om något regelrätt köpstopp utan mer om att synliggöra och ifrågasätta vad jag köper. Och med "köper" avser jag i första hand prylar, kläder och skor till mig själv. Utöver detta så konsumerar jag andra saker också, som resor, musik, luncher och deltagaravgifter i löpartävlingar. Likaså så konsumerar vi som familj en massa, allt från mat till skridskor. Men som sagt, i just detta sammanhang så syftar det på min egen egoistiska konsumtion av prylar. Behöver jag verkligen ännu ett par löpartights? En till snygg klänning? Ett par nya hörlurar? En tavla? Eller kanske en packe med pocketböcker?

I januari blev konsumtionen följande:
- en knallrosa badmössa (nödvändig - håret stinker av klor annars)
- ett par simglasögon (nödvändiga - hade tappat bort mina gamla)
- en svart klänning från COS (absolut inte nödvändig - men jag kommer att använda den mycket)
- ett par röda strumpbyxor (inte heller nödvändiga)
- två elektroniska böcker (relativt nödvändiga - de fanns inte att låna på biblioteket)

Med andra ord, jag har konsumerat prylar - men färre än en vanlig månad. Det ska bli intressant att se hur det blir framöver.