Ännu ett inlägg om amning

Det är ju mycket prat om amning just nu på grund av det absurda förslaget om förbud mot reklam för modersmjölksersättning - och den ännu mer horibla texten, om att amning har fördelar, som ska pryda förpackningarna. Agnes Wold sammanfattar föredömligt varför detta är ett urbota förslag.

Trots att jag har ammat båda våra barn i tämligen begränsad omfattning så är jag ingen rabiat amningsmotståndare. Det har helt enkelt inte fungerat att amma, av flera olika skäl. Båda gångerna var läkare inblandade i beslutet att introducera modermjölksersättning - och båda gångerna var de oerhört måna om att höra sig för om hur jag såg på amning (trots att det sannolikt inte var mycket till val, i medicinsk mening). Nu har det inte varit något problem för mig, eller min självkänsla, att ge ersättning. När L. var nyfödd så fick hon tillmatning från första dygnet, då hon bara vägde drygt 2500 gram. Jag delammade i några månader och sedan blev det flaska för hela slanten. Det var ingenting mer med det. Lille O. helammades i ett par veckor och sedan behövde han också tillmatning. För honom fungerade det inte alls att delamma, så då var det bara att lägga om kurs. Och tja, det var inte mycket mer med det heller. Det var viktare att han mådde bra och började äta ordentligt än att jag hade en lätt tillgänglig mjölkfabrik - eller levde upp till omgivningens förväntningar på hur en mamma skulle amma.

Men även om det inte är någon stor fråga för mig personligen så vill jag verkligen inte att nyblivna föräldrar ska behöva få en amning har fördelar-text upptryckt i fejan inne på Ica Maxi. Det är inte brist på kunskap som gör att föräldrar ger modersmjölksersättning i Sverige, år 2013. Kunskap och information är bra - både om hur amning och ersättning fungerar och vilka för och nackdelar som finns. Skuldbeläggande är det inte.

Något av ett antiklimax

Häromdagen gjorde jag Svensk fastighetsförmedlings test Var ska jag bo? Det är ju i det närmaste evighetsfrågan i mitt liv. Borde vi inte bygga ett hus vid havet? Flytta till Skåne? Sälja stugan? Driva pensionat i Åre? Eller kanske köpa en takvåning och bli lite mer...eh, urbana?

Jag gjorde testet - och fick resultatet Varvsgatan i Umeå. Förstå mig rätt, det är ju absolut inget fel på Varvsgatan. Den ligger mellan broarna på Teg, på andra sidan älven från centrum sett. Där finns en liten park och fina hus med älvstomter.

Varvsgatan ligger kanske en kilometer från där vi bor, om man tar fågelvägen.

Hallå! Kunde jag inte ha fått någonting lite mer spännande? Någonting en smula annorlunda mot hur vi bor nu? Maken fick Salladsgatan i Linköping. Det är åtminstone 80 mil bort.

Gahh.

Åkte till dotterns skola för att plocka upp henne från fritids, bara för att mötas av budskapet att hon inte alls avsåg att följa med hem. Nej, nej, nej. Hon skulle hem till bästa kompisen.

Ibland tänker jag att det skulle vara bra att utrusta sjuåringen med en mobil, så att hon kunde berätta sådana planer innan jag åkte tvärs genom stan.

Att ha sässongsberoende musiksmak

Maken kommer in i köket och utbrister:
- Dexys! Är det dags för en Dexysperiod!?
- Jepp.
- Åhå.
- Och då vet du vad som kommer sen...
- Ånej!
- Jajamensan! Sedan är det dags för...
- Deppgöken.
- Jepp. Sedan blir det Neil Young vintern lång.
- ...
- *moahahahaa*

Upp och hoppa! Nu har vi allsång!

Onekligen olika ideal

Under de senaste åren, i takt med mitt ökade intresse för löpning, har jag kommit att hänga allt mer i olika träningsforum. Både på nätet och i den fysiska världen. Det finns (nästan) ingen hejd på hur många timmar jag kan läsa konsumenttester av trailskor, prata marathon med likasinnade, skissa på träningsupplägg eller fundera ut den optimala klädseln för vinterlöpning. Det finns inte heller någon hejd på hur många timmar jag kan tänka mig att spendera på att just springa (även om jag sedan är mer sansad när det kommer till vad jag faktiskt gör, både med hänsyn till min kropp och omgivning). Eller på hur mycket kläder och utrustning jag har lyckats samla på mig. Det är verkligen...mycket. Skor för alla möjliga användningsområden, klockor, ryggsäckar, underställ, merinokläder, långa och korta tights, shorts, toppar, tröjor, linnen, jackor, regnkläder, mössor, vantar, buffar, strumpor, västar, reflexvästar...och tja, antagligen en massa andra grejer också. Till mitt försvar måste jag dock säga att de flesta av dessa grejer är noggrant utvalda och används regelbundet, då jag springer i de flesta väder och temperaturer. Men ja, har jag onödiga prylar.

Men så härom dagen så råkade jag sladda in på Englas blogg och kunde inte låta bli att ge ifrån mig ett högt skratt när jag satt i soffhörnet. Olika träningsformer har onekligen olika stilmässiga ideal. Likaså finns det ju påfallande olika kroppskulturer i olika sammanhang. Sannolikheten att jag ska dra på mig en rosa munkjacka i plysch med guldvingar på ryggen, när jag ska ut och springa, är ganska exakt noll. Nu tror jag i och för sig inte att Engla gör det heller, om hon just ska springa, men det är ändå milsvida ideal mellan Victoria Sectrets träningslinje och exempelvis detta:

Tack mamma!

Min mamma är, som jag har nämnt tidigare, inte överdrivet intresserad av nytillverkade saker. Faktum är att hon knappt äger några sådana, om man undantar tv, dator, lakan och handdukar. Hemma hos henne äter man frukost på jugendporslin, sover i franska järnsänger från slutet av 1800-talet och dricker mjölk ur kristallglas. När jag får presenter av henne är det vanligtvis någonting hon har köpt på auktion eller någon antikmässa. Ofta är det konst eller keramik. Eller som nu, när jag klättrat ett litet pinnhål i den akademiska hierarkin, en sådan här fantastisk vinkylare av Jens Harald Quistgaard. Inte för att jag har fått hem den ännu, men det löser sig nog snart.

Konversation i hushållet: målbilder

- Jaha, vad händer 2014 då?
- Ehh...jag springer marathon skitsnabbt och kvalar in till Boston. Och så får jag massor med forskningsmedel. Och blir skitlycklig.
- Åkej...
- I den ordningen.
- Ååååkej.

Husporr

En vanlig vecka ser jag ytterst lite på tv. Jag brukar dock försöka komma ihåg att se mitt favoritprogram, nämligen Hustoppen. Och härom dagen drabbades de vuxna familjemedlemmarna av kollektiv exktas över det fantastiska klipphuset. Så pass att vi började famla efter mobilerna för att:

1. Ringa till arkitekten.
2. Ringa till de som köpte bergstomten i närheten av vår stuga - och som fortfarande inte har tagit det första spadtaget.

Nu försöker vi besinna oss och andas lugnt.

Om döden

Igår när jag hämtade dottern så berättade hon att ett äldre barn på skolan, som har varit svårt sjukt under en längre tid, hade dött under natten. I trapphallen fanns tända ljus och en minnesbok. Det spelades lugn musik och alla var dämpade, ledsna och påtagligt berörda. Dottern, som även i vanliga fall tänker mycket på döden, pratade hela vägen hem om detta. Om barn som blir sjuka. Vuxna som blir sjuka. Döden i allmänhet. Orättvisa. Rädslor. Och så klart försökte jag vara den lugna och kloka vuxna som situationen krävde. Men så svårt det är! För som vuxen finns det nog ingenting som är så skrämmande, vidrigt, upprörande och känslomässigt ohanterligt som barn som dör. Jag pendlar mellan reaktionen att vilja krypa ihop i fosterställning och aldrig mer prata med någon till att slå sönder halva världen. Inte för att jag gör det, men den första reaktionen pendlar mellan dessa ytterligheter. Det är svårt att hitta rätt ord och att inte släta över. För jag vill verkligen inte säga saker som att det går över och att allt blir bra (till exempel när dottern funderade en hel del på hur det här barnets syskon känner) samtidigt som jag rimligtvis inte kan göra det ännu större eller värre. Så på något sätt försökte jag prata om att det är helt normalt att prata, tänka och fråga om sjukdomar och döden - och att sådana tankar och känslor kan finnas kvar under lång tid, även om hon inte kände det här barnet särskilt väl. Det finns ingenting som är så orättvist som när barn far illa, blir sjuka eller dör.

Ja, livet går vanligtvis vidare. Men för de som jag känner som har förlorat ett barn så har livet aldrig någonsin blivit detsamma igen.

Konversation i hushållet

- Ta en korv till! Om du ska springa i Berlin så måste du vara stark!
- Okej.
- Här.
- Och så måste jag vara snabb...
- Japp, det måste du.

Dagdrömmar (del 2)

Jag kan inte riktigt släppa tankarna på om vi ska söka nya jobb, dra upp tältpinnarna och flytta någon annan stans. Inte för att jag är säker på att vi kommer att göra det om möjligheten öppnar sig, men för att tankarna blev så mycket större när jag uttalade dem. På många sätt är det en bra tidpunkt nu. Ungarna är inte så stora. Vi har båda tillräckligt bra CV:s för att (förhoppningsvis) stå oss i konkurrensen. Vi är inte så lastgamla att det inte är värt det av den orsaken. Men så klart finns det en massa frågetecken. Kan vi fixa två tillräckligt bra yrkesmässia dealar (ingen av oss är direkt sugen på ett sämre jobb)? Är vi beredda att lämna allt det som vi har här? Det vet jag inte.

Jag konstaterade till maken att vi i alla fall kan (eller sa jag till och med måste?) försöka söka nya jobb. Om vi inte gör det så kommer vi aldrig få veta om det gick, eller om vi verkligen ville. Så vi får väl se vad det leder till.

Plötsligt: dagdrömmar

Maken råkade nämna att han kanske borde söka en tjänst som kommer ut vid ett annat universitet. Söka som i att just söka, vilket inte nödvändigtvis är samma sak som att han tänker ta jobbet om han får det. Plötsligt började jag tänka åtta steg framåt. Tänk om. Tänk om han faktiskt skulle få jobbet. Tänk om jag också skulle ta och söka någonting annat. Tänk om vi skulle flytta, dit där jobbet finns eller någon annan stans. Innan jag hann besinna mig sladdade jag in på Hemnet och diverse jobbforum.

Och tänkte ungefär åtta steg till, vilket faktiskt fick mig att bli en smula...kanske inte ledsen, men i alla fall nedstämd. För visst trivs jag här, i staden och med mitt jobb. Samtidigt så finns det så mycket som jag saknar, men som jag av praktiska skäl skjuter åt sidan. Jag kan inte spendera min tid och uppmärksamhet på att gå omkring och sakna människor, aktiviteter och allmänna företeelser dagarna i ända. Jag måste fokusera på här och nu - och på allt det som är bra och värt. Men när jag släppte lös dagdrömmarna så kom det upp en massa saknad. Vänner som jag träffar för sällan. Gamla kollegor. Asfalt. Konserter. Stadslägenheter med högt i tak.

Wulfruns!

Redan när jag var i England tidigare i höstas så drabbades jag av plötsligt begär efter creepers från Underground. Men då jag redan hade hur mycket packning som helst, med allt från jobbprylar och löpargrejer till en stor Buzz Lightyear, så stod jag över shoppingen - tills i torsdags.

Efter en hektiskt jobbdag, på vägen till flyget, svängde jag in på Åhlens city. Och där stod de; mina Wulfruns, i rätt storlek. Jag provade dem och strålade antagligen som en sol. Expediten undrade om de satt bra och frågade:

- Har du sett dem förut?
- Eh, ja.
- Jaha, vi har precis fått in dem. Jättecoola.
- Ja, alltså...jag har ju haft sådana här förut. På...gymnasiet.
- Jahaaa?
- Jag är ju lite äldre än du *generat skratt*. De var ganska vanliga då. Men visst är de fina!
- Ja, jättefina.

Och jag kunde se hur hon försökte räkna ut hur gammal jag egentligen är. (Svaret är: skitgammal.)

Min vilja sitter (som vanligt) i en grantopp

Sonen hade fotografering på dagis idag - och så klart så hade jag tänkt ut lagom fina kläder som han skulle på sig. Ett par färgglada jeans med en matchande randig tröja. Vad hade sonen på sig när han gick iväg i morse? Jo, en urtvättad bilartröja (sorry, jag menar så klart med Rrrrramone!), Angry Bird-strumpor och ett par helt andra brallor. Maken bara skrattade:

- Det är väl bättre att han ser ut som han är?

Jaja, vi säger väl det.

Dessa ständiga prestationer

Sådärja, en sten föll från axlarna. (Eller så är det en bättre metafor att säga att en skavande sten äntligen ramlade ur skon?)

Att vara forskare är på många sätt ett privilegium - och det bästa jag vet. Samtidigt så innebär det att ständigt prestera och bli bedömd. Ögonblicken då man (läs: undertecknad) kan tillåta sig att känna sig nöjd är försvinnande korta. Den senaste veckan har jag fått två tämligen avgörande utlåtanden. Båda är till innehållet positiva, även om det ena är ett avslag på en ansökan. Trots avslaget, som jag självklart önskar vore annorlunda, är det fantastiskt kul att få svart på vitt att det jag gör är intressant, innovativt och väl utfört (typ keep up the good work!). Nu ska jag försöka njuta av det i mer än två minuter.

Och hur tänkte jag nu då? (jaja, det växer väl ut)

För övrigt har jag en liten hårkris. Under de senaste åtta-nio åren har jag nästan alltid gått till en och samma frisör. Hon är bra och har koll på hur jag vill bli klippt. Så pass bra koll att jag oftast inte säger så mycket mer än ähh, klipp till det. Eller viftar lite vagt i håret. Men så under höstlovet så fick jag för mig att klippa mig och dottern hos min gammel-gamla frisör, som jag klippte mig hos någon gång på yngre stenålderna (eller när jag hade korpsvart hår, hängde på rockfestivaler och läste poesi). Vi har känt varandra i väldigt många år - men det är också mer än tio år sedan jag träffade henne senast. Sagt och gjort. Jag beställde en tid och gick dit. Satte mig ner och sa ungefär ähh, klipp till det. Och man behöver inte vara ett geni för att räkna ut hur dumt det var. För hur i hela världen skulle hon kunna veta hur jag vill ha mitt hår numera? Så nu sitter jag här med min lite konstigt uppklippta lugg. Eller urtunnad, eller vad fan den nu är.

Fats det var kul att prata med min gamla frisör. Hon är väldigt trevlig - och hon klippte dottern alldeles utmärkt.

Vad är väl lite sömn på slottet?

Igenkänning på den!

Jag börjar mer och mer undra; kommer sonen någonsin att sova om morgnarna? Och i sitt eget rum? Just nu spenderar jag nätterna med ett enmeters gossebarn, två sunkiga mjukdjurshundar, tre bilar, några små tåg, ett extra täcke och en extra kudde. Kring femsnåret (ja, varje dag) utspelar sig följande konversation:
- MAMMAAA! ÄR DET MORGON NU?
- Nej. Sov nu, det är natt.
- MAMMAAAA! JAG ÄR VAAAAKEN!
- *Mutter, mutter*
- MAMMAAAA! DET ÄÄÄÄR MORGON NU!
- Nä.
- MAMMAAAAA! ÄR DUUUU VAAAAKEN NU?
- Lägg dig ner och somna om nu.
- DET ÄÄÄÄÄR MORGON MAMMA! JAG VILL STIGA UPP!
- *Mutter, mutter*
- KOM NU MAMMAAAAA! JAG VILL (insert valfritt alternativ: titta på tv, gå ut, äta frukost, spela Angry birds, leka med bilar...whatever)!
- *Mutter, mutter*
- KOM NU! DU ÄR VAAAAKEN!
- Jaja.

Lille O., vår skalman

Det var ju en fin tanke av mig att ta med ungarna till min mamma under höstlovet. Komma bort ett tag, göra lite andra saker än vanligt. Kort och gott: ha semester. Vad jag inte riktigt tänkte på är att Lille O. är som Skalman, med en obeveklig ät och sovklocka. Eller kanske snarast: en rutinklocka. Så länge man håller sig till invanda mönster så är han ett riktigt litet charmtroll. Glad, nyfiken, aktiv och ruggigt verbal (för att inte ens vara tre år). Men om man bryter rutinerna, tja, då väntar kaos och missnöje. Och grejen med det här är ju att det inte är någonting som han kan lastas för. Det är upp till oss vuxna att se till att det flyter på. Men när man inte är hemma hos sig själv, och dessutom försöker hitta på små utflykter och aktiviteter, så blir det lätt att mat, mellanmål, sovtider, utelek och innemys blir omkastade, förskjutna eller helt enkelt uteblir.

Behöver jag säga att höstlovet har varit ganska påfrestande? Och att Lille O. drog lättnandes suck när vi var hemma igen?

Och hur var det att åka tåg då?

Och så kom vi hem, efter vad som känns som världshistoriens längsta tågresa. En tågresa där alla i vagnen till slut var bekanta med vår son (vare sig de ville det eller ej) och där nog alla var väldigt glada över att komma fram. Till slut. Visst kan andras barn vara charmiga, men det är tveksamt om Lille O:s intensiva och högljudda tågåkande kvalar in i den kategorin. Det flög hundar och nappar. Det tjatades. Det sprangs omkring. Det var övertrötthet. Det var allt, i kubik.

Nästa gång tar vi bilen eller flyget. Det här var mest bara kaos.