Konversation i hushållet (om löpning och kakel)

Till slut, efter bokstavligen sju svåra år, så ska vi fixa vårt badrum (a.k.a. den aprikosa grottan).

- Jaha, men vad ska vi ha då?
- Jamen inte vet jag. Något basic. Typ vitt.
- Mmm.
- Typ...något sådant där. *pekar på vitt avlångt kakel*
- Hmm, men känns inte det lite Ernst 2006?
- VAD!?
- Ernst 2006. Kommer du inte ihåg köket han gjorde?
- VADFALLS!?
- Moahaha.
- Jaja, jag tycker det är...fint i alla fall.
- Det känns som om du har läst för lite inredningstidningar under de senaste åren. För många Runners world, för få Residence.
- Så kan det vara, men det är alldeles lagom många Runners world.
- Hehe. Du får nog tänka till lite grann.
- Men du...tänk om jag inte kan tänka på löpning och inredning samtidigt? Jag kanske bara kan tänka på löpning numera?
- Så kan det vara, men du får nog tänka till i alla fall.

Ps. Vi har dock lyckats välja vattenblandare och toalettstol. Wow, typ.

Att vara en smula nostalgisk

Ibland läser jag House of Philia bara för bilderna, bilderna från mina gamla hoods i Vässan. Korsningen som skymtar i detta inlägg passerade jag så gott som dagligen på väg till och från skolan. I huset bakom den höga häcken bodde en väldigt fin hund. Längs gatan där Petra står har jag gått i hällande regn mitt i natten, där har jag gråtit floder, hånglat, skrattat och trott att hela världen ska gå i kras.

Konversation i hushållet

 - Jaha, vad pratade du och grannen om då?
- Tja...löpning. Bla, bla, bla, springa, bla, bla, bla, Axa fjällmarathon, bla, bla, Swiss alpine, bla, bla, springa, springa, springa.
- Hm.
- Och så pratade vi om hur man ska övertyga sina familjemedlemmar om att anpassa semesterplanerna till något kul lopp.
- Hm. Eller så åker man själv. Det går bra det också.
- Gör det?
- Ja, det gör det.

Minsann, minsann.

Plötsligt händer det (jag skådar hantverkare i horisonten)

Folk som känner mig på jobbet har nog svårt att förstå att jag utanför universitetets väggar är en mästare på att undvika och skjuta upp saker och ting. Ringa försäkringsbolag? Öhhh, det kan göras någon annan dag. Fixa offerter? Det borde jag...ehh, ta tag i. Byta däck på bilen? Va? Boka om tandläkartiden åt ungarna? Hmm, ja, det måste ju göras...snart. Och så vidare.

Eller om man vänder på resonemanget. Jag är helt enkelt bra på att prioritera ner en massa saker som inte behöver ske just nu. Om de över huvud taget behöver ske, för ganska många saker kan man faktiskt låta bli att göra om man har lust.

Men, men, ibland så får jag ett ryck och skriver en milslång lista och betar av punkt för punkt. Och denna vecka har varit en sådan listvecka, både på jobbet och privat. Jag har bokat intervjuer, ringt försäkringsbolag, reklamerat prylar, klagat, skrivit abstracts, bokat resor, ställt in möten, bokat besiktningar, fått in offerter, beställt trädgårdsmöbler, krävt ersättningar och kommenterat texter. Av detta är den främsta bedriften att jag har fått tag på en hantverkare som ska bygga om vårt badrum - och som har lämnat ett rimlig offert. När jag tänker på det blir jag nästan knäsvag. Vårt aprikosa (och jättesunkiga) badrum ska ersättas med nytt, nytt, nytt och vitt, vitt, vitt.

Saker man kan roa sig med

Dagens mest oväntade inträffade vid ett övergångsställe. Jag fnissar lite grann när jag tänker på det.

Hur vi började även denna dag

05.45
- Mamma!
- Mmm.
- MAMMA!
- Eh?
- MAAMMAAA! DE E INTE MITT I NATTEN! STIGA UPP!
- Jaja.

Ps. Sonen verkar dessutom tro att jag är döv, med tanke på vald röstvolym.

Hur vi började dagen

04.50
- Maaamma!
- Hrmmfff.
- MAMMAAA!
- Tyst. Sov nu. Klockan är inte ens fem.
- Stiga upp!
- Nä.
- Mamma! Stiga upp!
- Nä. Här har du hunden och nappen. Lägg dig ner nu.
- Hrmff.
- *spelar död*

05.00
- Mamma?
- *spelar död*
- *små försynta snarkningar*

05.30
- Mamma! Stiga UPP!
- Nä?
- DE E INTE MITT I NATTEN!
- Det är det visst. Men okej då.

Jahapp, så var vi uppe 05.30. Ännu en söndagsmorgon med den morgonpigga sonen.

Pyssel-pyssel (del 2)

I kampen mot pysslet, eller snarast resultatet av allt pysslande, så har jag ägnat eftermiddagen att röja ut delar av vårt pannrum (som bland annat härbergerade min överdimensionerade vinysamling, ett antal reseväskor, ett akvarium och rester av byggmaterial) för att fixa en pysselhörna. Den kommer knappast se ut som det skulle göra hemma hos Underbara Clara. Det blir inga fina tapeter, pitoreskt målade pinnstolar, blommor eller tapetklädda burkar. Däremot så kommer det att bli en stort arbetsbord, lådor att förvara diverse material i och ett utrymme som tål limpistoler och färg. Kanske kan jag sträcka mig så långt att jag fixar några fina burkar och sätter upp någonting färgglatt på väggen. Men bara kanske.

Det här kan vara bland det bästa jag har gjort i huset. Eller det sämsta. Jag får (förhoppningsvis) undan en del pysslande (och tillhörande berg av material) från köket, men det kan ju vara så att det leder fram till en explosion av...verk.

Ps. Jo, jag tycker att det är bra att barn är kreativa. Jag har bara lite svårt att leva med dekorerade toarullar på varje öppen yta.

Projekt: drake

Och så stod jag där i en korridor i dotterns skola och insåg att den lille sonen inte är så liten längre. Eller, han är i alla fall stor nog att drabbas av svårt konsumtionsbegär. Begär efter en drake. Antagligen den finaste drake han har sett på under sina dryga två år - och som han helt resolut försökte stjäla. När inte stöldförsöket fungerade så hulkade han fram, medan tårarna sprutade:
- Maaamaaa! Måste...köpa...drake! Måste...köpa...dra..ke...

Eftersom jag är en svag (eller snäll?) moder så ska vi bege oss på jakt efter en lika fin drake i morgon.

Strandad och nöjd

Just nu känner jag mig mest som en strandad säl, proppfull av en överdådig japansk middag. Fyra rätter.

Det är bra. Och jag bokstavligen älskar den japanska restaurangen i stan, Sagami.

Lättnaden, den lättnaden

Förra året fyllde jag 40 år - och om man bor i Västerbotten så innebär det att man blir kallad till mammografi strax därefter. Om det inte hade varit för att jag har en mycket nära vän som har haft extremt otrevlig och aggressiv bröstcancer så vette det tusan om jag skulle ha gått dit. Inte för att jag inte tycker att det är jättebra att man har allmänna kontroller, regelbundet och från förhållandevis låg ålder - för det tycker jag - men jag känner också mig själv. Jag tycker så extremt illa om att befinna mig i vårdsituationer. Typ hjärtklappning och svimningskänslor. Men nu var det inte så. Under det senaste ett och ett halvt året har jag på nära håll följt operationer, screening, cellgifter, mer screening och brutala bieffekter. Och jag tänker på cancer ganska exakt varje dag.

Så. I förra veckan kände jag att jag var tvungen att göra det enda vettiga. Gå till den angivna vårdcentralen. Betala hundra spänn. Klämma fast lökarna under plexiskivorna. Gå hem. Vänta på domen.

Idag kom brevet. Lökarna är normala. Ja, det var lustigt nog det ord som användes. Normala. Jag kan knappt beskriva lättnaden, men den är stor.

Pyssel-pyssel (med extra pyssel)

När till och med Maken konstaterar att vi måste hitta någon strategi för att hantera det omfattande pysslandet i hushållet, tja, då vet man att det är mycket pyssel. Pysselmaterial. Påbörjat pyssel. Klart pyssel. Trasigt pyssel (hej Lilla O!) Ratat pyssel. Pyssel-pyssel.

Så. Dagens projekt är att göra någonting åt detta.

Cosy, cosy (fast helst inte)

Att titta på Grand designs är ju inte direkt bra för...tja, hur jag uppfattar vår mexilåda. Den framstår mest som liten, kyffig och ointressant. Varför bor vi inte i en gammal industrilokal, ett torn mitt inne i London eller en gigantisk lada från 1500-talet?

För att citera ägarinnan från gårdagens program: I don´t want cosy.

Klädkrisens fortskridande

Jag vet inte vid vilken tidpunkt jag började tycka att Lindex är lösningen på en garderob i kris, men det tycker jag uppenbarligen. För nu har jag i runda slänger shoppat halva Holly & Whyte-kollektionen. Först blev det ett par tomatröda chinos. Sedan den veckade kjolen, i blått med vita ränder. En enfärgat blå top. En randig top. Och idag tyckte jag att det var helt nödvändigt att komplettera med en vit top med små blå prickar. Jag funderar även på ett beställa ett par chinos i blått (och grämer mig över att klänningen är slut).

Om inte annat så är det ekonomiskt att jag rockar loss på Lindex. För även om jag är en korsning mellan en kulturtant och övervintrad goth så har jag inte den minsta lilla lust att klä mig som en sådan just nu - och med tanke på vad jag normalt spenderar på kläder så är den här shoppingbonanzan mycket billig.

Någon dag när jag ids så ska jag även ta tag i kategorin skjortor. Någonting sådant här ska inhandlas.

Bra start på dagen (not)

Dagen började med att jag upptäckte att Maken hade åkt iväg med min ryggsäck. Ryggsäcken som innehöll jobbdatorn och alla viktiga papper (i heeela världen). Och av någon anledning så fungerade inte hans mobiltelefon.

Så det var bara att börja med att baxa fram cykeln ur garaget (lättare sagt än gjort då den stod längst in, bakom diverse cyklar, gräsklippare och en släpkärra) och cykla till universitetet där ryggsäcken befann sig (cykla på väldigt opumpade däck dessutom). Och sedan cykla tillbaka till dagens plats för arbete.

Tjoho.

Jaja, jag erkänner (del 2)

När jag ändå är i farten, här kommer några fler saker som jag gör i lönndom.

Ibland slänger jag (eller rättare sagt: skänker bort) fula kläder som olika familjemedlemmar har. Lila kjol med grälla blommor och paljetter? Extremt ful baddräkt med frukter och gröna volanger? Jättelång halsduk i skumt material och vidriga färger? På något sätt har de alla (och många fler...) försvunnit spårlöst ur huset. Vad jag kan komma ihåg är det bara dottern som har anat något, vid exakt två tillfällen. Den ena gången gällde det en vit lurvig juldress (tänk korsning mellan tomedräkt och lucialinne: vit lurvig klänning med fuskpälskanter), den andra gången ovan nämnda baddräkt. Självklart blånekade jag.

Och så smugglar jag ner leksaker i källaren, a.k.a. karantänen. Om de inte efterfrågas inom rimlig tid så transporteras de vidare ut ur huset.

Ja, jag är ond.

Jaja, jag erkänner

Det är betryggande att läsa att det är fler än jag, som Fiafit, som ibland dammsuger upp legobitar. Ibland, när barnen absolut inte är i närheten, så går jag även omkring med en stor plastpåse och bokstavligen knölar ner random bråte. Dekorerade toarullar. Papper med konstiga streck. Tomma kinderägg (ni vet...de där gula plastäggen som prylen ligger i). Så kallade leksaker från multinationella snabbmatsrestauranger. Biobiljetter. Serietidningar. Trasiga Barbiedockor. Flörtkuledjur. Urklipp. Listan kan göras lång. Om någon saknar någonting, vilket händer mycket sällan, så spelar jag ovetande.

Jag vet att det är ondskefullt, men ett hem klarar inte av hur många utsmyckade toarullar och kartonghus som helst. Ej heller dagisteckningar. Och jag vet att mina föräldrar gjorde exakt samma sak...och jag blev ju fullständigt normal (ehhhh?).

Plötsligt händer det (ja, faktiskt när man minst väntar sig det)

Och så kom den; dagen då jag tog tag i Blocket och Tradera-projektet. Nu jäklar ska prylarna i källaren väck!

När nuet blir, eh, fyrkantigt

Det är som om jag bara förmår att fånga nuet i instagramformat just nu. På ett ganska förutsägbart sätt; det är samma kaffekoppar, löpardojor, lunchtallrikar och lagom snygga miljöer som på alla andras instagramade bilder. Orden går åt till annat (läs: jobbet).

Jaja. Kanske återvänder energin snart.