Tillbakablick 2013

Kanske orkar jag skriva en lite mer ambitiös tillbakablick över året 2013, kanske inte. Om inte så tycker jag att den här bilden sammanfattar mycket av det som har varit bra i år. Den föreställer barnen uppe på Åreskutan, i början av augusti. För det har varit mycket fjäll i år. Skidåkning, marathon, löpturer och vandringar. På lite olika fjäll dessutom. I Norrbotten, Västerbotten och Jämtland.

Älskar Åre. Älskar fjäll. Och älskar ungarna och maken (så klart).

Saker man kan roa sig med (hey, det är ju jullov!)

Om någon mot förmodan undrar vad vi gjorde idag så kan jag meddela att vi var och badade med ungarna - och resten av Umeås befolkning. Jag ber till högre makter att det är stärkande för immunförsvaret att (bokstavligen) doppa ner familjen i en pool av virus. Ungarna var dock glada och nöjda.

När en (...) är oväntad trög

Först när jag läste dagens DN gick det upp för mig att det myckna nyttjandet av en, i alla möjliga och omöjliga sammanhang, är en feministisk handling och inte ett utslag av norrländsk patriotism. För här i Norrland används en på de mest kreativa sätt (ja, i princip går det att sätta en framför det mesta, exempelvis namn och saker) och jag har på fullt allvar tänkt att det handlar om återerövrande av dialektala uttryck i skriftspråk.

Är det någon som har en dumstrut över?

Det här ska bli spännande (nej föresten, det ska det inte alls)

Ps. Jag insåg just att det gästrum som vi har blivit lovade att ha under julhelgen redan är ockuperat av svågern och hans familj. Om vi säger så här; om jag ska sova på en skummadrass på vardagsrumsgolvet  så kommer jag inte att vara kul att interagera med. Omgivningen får tycka att det är hur gnälligt och pipigt som helst, men i min värld så sover man endera i en säng eller så tar man in på hotell, vandrarhem, whatever. Man sover inte på golv. Man sover inte i ett rum där andra klampar omkring mitt i natten eller kollar på TV.

*andas, andas, andas*

Så är den här då (jul, jul, jul)

Konstigt nog handlar en av de längsta trådarna i den här bloggen om julen (se etiketten nedan). Jag menar, jag är ju inte direkt känd som någon varm anhängare av denna högtid.

Nåväl, i år orkar jag inte säga ett ord. Vare sig om julmat, presenter, konsumtion, släkt eller allmänt pyntande.

Enough.

Snittbilder

Aldrig tidigare har jag varit inne på Bingo Rimérs blogg - men jäklar så fina bilder han har tagit på förlossningen, när Katrin skulle genomgå kejsarsnitt. När jag tänker efter så vet jag inte om jag har sett någon publicera liknande bilder tidigare. Bilder från vaginala förlossningar finns det ju i mängder, i bloggar och forum, men snittbilder?

Jag har ju av olika skäl (som jag bland annat har skrivit om här) genomgått två kejsarsnitt. Det senaste - och sista - för snart tre år sedan. Det var jobbigt, fint, himlastormande och bitvis ganska dramatiskt. Några bilder från själva förloppet har vi dock inte, de fick vänta tills slutresultatet, Lille O., kom ut.

Finn (minst!) åtta fel

Jag inser att vi som människor ser och reagerar på högst olika saker. En av mina egenheter (eller vad jag nu ska kalla dem?) är att jag störs ofantligt mycket av oreda. Bestick i fel fack i kökslådan, skor i oordning i hallen, kvarglömda spikar eller ej igenspacklade spikhål i väggarna, lösa sladdar, vissna blomblad, förlupna strumpor...listan kan nästan göras oändlig. Och grejen är att den här typen av vardaglig oreda nästan gör fysiskt ont. Den liksom pickar på mig, som en envis liten fågel. Så länge jag bodde ensam var det här ett ganska litet problem (ja lade helt enkelt besticken på rätt plats, plockade upp strumporna och spacklade igen hålen om jag flyttade en tavla). Men när vi är fyra i hushållet kan jag inte rimligen kräva att alla andra ska behaga mig på ordningsfronten. Det är ju inte ens självklart att omvärlden begriper vad som är rätt plats för saker och ting.

Konversation (man kan vara utan)

När jag nattar sonen hör jag plötsligt en glasklar liten stämma:
- Mamma! Jag kissar i sängen!
- Ehh...

Ps. Observera den aktivt pågående formen. Mycket pågående.

Snälla tomten (öhh, jag själv)

Vi har lagt ner det här med julklappar mellan vuxna (eller vi, det var svärmor som avskaffade det hela). Detta utesluter dock inte att man kan fundera över julklappar, till sig själv.

Kanske ett par längdskidor? Jag tänker Vasa-paketet från Fischer (en Svensk klassiker 2015 skulle ju inte sitta helt fel).

En elefantväska sitter aldrig fel.

Och så vill jag ha en lampskärm i Josef Franks tyg La Plata.

Hepp!

Jaja, så kan man också spendera dagen

Efter mitt sista styrelsemöte, som blev allt annat än muntert, vandrade jag omkring på regniga gator i hufvudstaden. Det blev en ganska planlös vandring, då jag mest kände mig tom och trött. Drog ett varv på NK. Tog en fika. Kollade i några löparaffärer. Provade kläder på COS. Hängde tillbaka kläder på COS. Funderade på om jag skulle åka till Fotografiska. Gick omkring lite till. Övervägde att köpa ett par löpartights på Runners stores utförsäljning. Besinnade mig (då jag gissningsvis har åtta par tights) och konstarerade att jag helt har förlorat min tidigare talang för konsumtion.

Sedan åkte jag ut till Arlanda, kopplade upp mig och jobbade i några timmar innan jag åkte hem igen.

När lugnet sänker sig

Härom dagen var jag och intervjuade en person i närheten av Umeå. Det blev en alldeles ypperlig intervju med en mycket intressant människa. Men det var inte bara det. Personen bodde dessutom alldeles...tja, underbart. Det var inte bara det att det var ett fint 1700-talshus, med utsikt över ängar med rådjur och älgar. Eller att det just den dagen var inbäddat i ett vykortsaktigt snötäcke. Det var helt enkelt så trivsamt. Avskalat. Tyst. Snöigt. Med knarrande plankgolv och en harmoni som är svår att sätta fingret på.

Så vill jag också bo.

Konversation i hushållet

- Jaha, vad önskar du dig när du fyller år då?
- En ny hobby kanske?
- Hmmm. Typ långfärdsskridskor?
- Tänkte mer långfärdsskidor.
- Okej.
- Ja, du vill ju göra en Svensk klassiker och ha någon som vallar dina skidor.
- Oh, ja!
- Ja...men då vill jag ha hela kittet. Såna där fåniga brallor, handskar, skidglasögon. Rubbet!
- Tights! Det är klart att du ska få tights!

Husporr (del okänd)

Och var det sässongsfinal av Hustoppen, med det alldeles fantastiska huset Villa Falsterbonäset:

- Jaha, vad ska vi göra för att få en sådan där trälåda då? Istället för den intetsägande mexilådan som vi har?
- Om du vill ha den där så är det nog enklast att du byter make. Hittar någon som kanske heter...von Platen.
- Du...jag sa faktiskt vi.
- Jaja.

Att gå vidare

I ganska många år har jag haft ett mindre externt uppdrag för en organisation. På detta sätt har jag fått inblick i en verksamhet som jag sannolikt aldrig skulle ha kommit i kontakt med annars. Jag har också lärt känna några riktigt kul, intressanta, kompetenta och begåvande människor, i helt andra branscher än jag själv är verksam i. I några år har jag dock funderat på att avsäga mig uppdraget, mest för att prioritera min tid annorlunda - men också för att jag har funderat på vad jag egentligen bidrar med, efter nästan tio år. Under det senaste året har det också dykt upp problem och konflikter, som jag i efterhand kan känna borde ha hanterats på andra sätt än vad som blev fallet (men det är ju lätt att vara efterklok). Trots dessa funderingar har jag haft otroligt svårt att säga nej till fortsatt engegemang. Jag bryr mig om organisationen. Jag bryr mig om verksamheten. Och på något sätt så har uppdraget blivit en självklar del i det jag gör.

Hur som helst. För några veckor sedan så meddelade jag berörda personer att jag ställer min plats till förfogande, men att jag fortfarande finns till hands som kollega och vän. Det kändes som att göra slut. Jobbigt. Och märkligt befriande.