Konversation i hushållet

- Ska det bli skönt på söndag då, när Stockholms marathon är över och du slipper höra allt tjat?
- Öh, va? Då ska du ju springa någonting annat.
- Så är det...ju.

Om konsten att...eh, binga?

Katrins inlägg om det frustrerande i att försöka få ett syskon hade jag kunnat skriva (kanske med undantag för bilutflykten?), om de år när vi kämpade för att få Lille O. Bara jag ser reklam för ägglossningsstickor så känner jag mig...våldsam.

Dessutom; ordet binga. Ja, vem tusan orkar binga var eviga dag, månad ut och månad in? Till slut så kände jag mest, äh, nu skiter vi i det här och skaffar en hundvalp/börjar knyppla/går i kloster. Men till slut kom han, Lille O., och det är jag oändligt tacksam över.

Ps. Jag har skrivit om sekundär barnlöshet några gånger förut, se etiketten nedan. Och jag tror, fortfarande, i allra högsta grad på att prata om sådana här saker.

Ibland så!

För övrigt så har det gått bra (peppar, peppar!) att återintroducera sonen till sömn i eget rum och i egen säng. På något mirakulöst sätt lyckades jag lansera deta hela som jättespännande (wow, har du sett, din alldeles egna säng, i ditt alldeles egna rum!). Idag när det skulle sovas middag försökte han sig på en liten fint, genom att gå till sin käre fars säng, klappa på den och bestämt säga det här är min plats, här ska jag sova! Men då körde jag ett nytt varv med den jättespännande sängen, där hundarna redan låg och väntade på att han skulle komma och sova med dem. Och ja, Lille O. muttrade lite grann men följde sedan snällt med och somnade inom fem minuter. I sin egen säng.

Så just nu känner jag mig som värsta supermamman.

Nä, det är nog inte vidare intressant

Just nu cirkulerar de flesta av mina tankar kring löpning, marathon och saker som är relaterat till detta. Det är nog inte särskilt intressant om man inte gillar att springa.

Annars har jag mest jobbat, hängt med kidsen, rensat lite ogräs och grillat.

Ps. Kanske borde jag skriva ett utförligt inlägg om mina tånaglar? Om inte annat så skulle det ta udden av all eventuell träningshets (och nu är jag vare sig spydig eller ironisk - mina tånaglar är mycket avskräckande för långdistanslöpning, inte bara estetiskt utan på många plan).

Plötsligt händer det (ja, jag tillhör den sjuka skara som faktiskt gillar att montera Ikeamöbler...)

Efter en heldags utbildning så drabbades jag av oväntad energi. Den genomtrötta sonen sattes framför Byggare Bob, med älsklingshunden (den ständige följeslagaren) och en banan. Dottern pysslade och spelade spel. Jag släpade upp Ikeapaketet, som levererades härom dagen, till sovrummet och började skruva. Och så skruvade jag och skruvade lite till. Flyttade runt sängarna, monterade den nya sänggaveln, slängde ut en massa grejer, monterade om Artemide-lamporna (lita på mig: köp aldrig väggmodellen av Tolomeo), spacklade igen hål och flyttade tillbaka Lille O:s säng till hans eget rum (där den inte har stått...på ett år). Någon stans där på mitten så slängde jag även in några maskiner med tvätt och lagade mat.

Som grand final lyckades jag få Lille O. att tycka att det var jättekul att han skulle sova i sitt eget rum. Slutet på den historien har vi dock inte sett. Min gissning är att jag kommer väckas av en väldigt ynklig son vid fyratiden, då han har vaknat och kommit på det absolut fruktansvärda i att inte sova bredvid sina föräldrar. Men det känns ändå som ett steg i rätt riktning, att återintroducera sömn i eget rum.

Nä, det går inte ihop (i år heller)

Det är den tiden på året, tiden då tiden inte räcker till. Det är jobbresor, möten och kurser. Utvecklingssamtal, handledningar och avslutningar. Det flängs kors och tvärs.

Jaja, det lugnar sig om några veckor.

Klädkrisens fortskridande (jajamensan, it aint over)

Plockade upp två tröjor, med skum drapering, på Monki. En grå, en vit. När inbillar jag mig att jag ska använda en vit tröja?

Nåja, jag kanske har bytt personlighet under den senaste tiden.

Om kvinnor, kroppar och träningsbloggar

Kanske borde jag skriva någonting genomtänkt och välformulerat om hur matt jag blir av diskussionen kring träninghets i största allmänhet och Underbara Claras nyväckta träninglust i synnerhet (exempelvis hos Lady Dahmer, Brunheten och Underbara Clara själv). För ja, jag blir matt. Det är klart att det inte ska träningshetsas. Det är klart att det finns sjuka ideal. Det är klart att människor påverkas av omgivning och olika former av budskap. Men...att spela ut kortet att människor ska hålla tyst om att de tränar, för att det kan skapa ångest eller hetsa andra människor (vilket bland annat Lady Dahmer har skrivit i lite olika sammanhang), det får mig att fundera på vilken människosyn man har. Är människor endast passiva mottgare? Nej.

Men å andra sidan så är jag nog diskvalificerad från diskussionen från början, då jag tillhör kategorin som både tränar mer än de flesta och har en träningsblogg. Dessutom råkar jag både hysa åsikten att de flesta mår bättre av att röra på sig än att låta bli och att människor har ett stort ansvar för sitt eget liv och sin egen hälsa. Därmed inte sagt att människor lever i ett vakkum eller har lika förutsättningar.

Konversation i hushållet

Maken: Alltså...den där rekommendera-funktionen i Spotify...
Jag: Ja?
Maken: Jag tycker ju att jag mest lyssnar på klassisk musik.
Jag: Ja?
Maken: Och vad får jag för rekommendationer!? Bangels! Va?
Jag: Moahaha! Bangels!
Maken: Bangels.
Jag: Det är säkert...hippt!
Maken: *mutter* Bangels.

Årets stugångest

Våren kommer med stormsteg - och med den...hushållets ångest och ambivalens över vår stuga. Den fina svarta lådan (som tidigare hade en alldeles egen blogg, som numera är lagd i malpåse) vid den lilla ån, ett stenkast från kusten. Den fina...och alldeles fantastiskt opraktiska stugan. Vi har torrdass (läs: ombyggd redskapsbod). Brunn (läs: livsfarlig). En brant slänt ner till ån (läs: helt jävla livsfarligt, särskilt för små vilda barn). Ingen förvaring (läs: kaotiskt). Och det är alldeles för trångt för fyra personer.

Så länge vi sitter inne i stan så är det lätt att vara rationell och realistisk. Det är bara att sälja och leta efter någonting mer praktiskt. Men...så åker vi ut till stugan. Står mellan tallarna på tomten. Hör ån porla. Styrker händerna över de målade panelerna. Grillar korv. Går en sväng till havet. Tittar på månen från dasset. Och så kan vi inte alls sälja stugskrället.

Jaja, det är antagligen ett i-landsproblem av stora mått.

Livet i norrland

Och så kom den, någon slags sommarvärme. Det var möjligt att gå mellan husen på campus utan jacka, i ballerinaskor. Studenterna var strödda som confetti över gräsmattorna, på picknickfiltar med medkaffemuggar, böcker och datorer. Själv försökte jag få tag på en påse Djungelvrål, för att orka fixa det sista med ett korrektur, men återvände till kontoret med oförättat ärende.

Tant J. tittar på dokumentärer och blir nostalgisk (hej, synthen!)

Härom dagen sändes dokumentären Ström åt folket på Svt, som handlar om framväxten av den svenska elektroniska musiken. Nu tycker jag att en timme är lite väl snålt tilltaget för att kunna berätta denna historia - och att det var alltför lite musik och konsertklipp (well, jag ska inte tråka ut er med allt jag tycker borde ha varit med eller mer) - men i anslutning till programmet finns det mycket intressant extramaterial, i form av intervjuer med Twice a Man, Marina Schiptjenko och Johan Kinde (se här).

Efter att ha kollat på intervjuerna spenderade jag större delen av kvällen åt att lyssna på youtube-klipp med Twice a Man och Cosmic Overdose. Jag har ju rubbet av deras skivor (fram till och med Fungus and Sponge, då jag tappade intresset) men de är på vinyl och står i källaren tillsammans med merparten av mina andra synth/elektronika/ambient-skivor. Alltså, denna musik har betytt så fantastiskt mycket för mig. I flera år var den som någon slags bakgrundsmusik i mitt liv. Jag lyssnade på den på väg till skolan. På väg hem. När jag lagade mat. När jag låg i badkaret och läste. På promenader runt sjön i den lilla staden där jag bodde. Det är även lite roligt att Gasleben nämner Driftwood-konserterna som deras kommersiella fiasko - för jag minns när jag såg dem i Jönköping under den turnén oerhört väl (betänk...det måste ju ha varit 1988 eller 1989?). Det var väldigt konceptuellt och arty...och vi var en handfull i publiken, som satt på skolstolar nästan framme på scen. Någonstans i källaren har jag nog till och med en signerad konsertposter. Men! Jag var inte bara en pretentiös kulturkofta (även om oftast...). Fuldans till Cosmic Overdose var också ett återkommande inslag i tillvaron (Dada Koko! Dada Koko!).

Klädkrisens fortskridande (tja, när jag ändå är på gång)

Hmm...eller kanske denna klänning? Med en sådan här till?

Klädkrisens fortskridande (ja, ännu en del)

Av någon anledning fortsätter Lindex att överraska mig. Inte nog med att jag har shoppat upp halva Holly & Whyte-kollektionen, nu har även en sextiotalsaktig klänning med guldtrådar fått flytta hem hit. Den är riktigt fin, i lite styvt tyg. Kanske kommer jag att använda den på sommarens bröllop (då min ena svåger ska gifta sig) eller så får den helt enkelt vara en snygg sommarklänning i största allmänhet.

Superspyor (del 2)

Ja...strax efter fredagens tacomiddag så kände jag mig lite konstig. En smula illamående. Och ytterligare en stund senare var magsjukan ett faktum.

Nu, söndag morgon, har jag lyckats ta mig upp ur sängen och försöker få i mig någon slags fast föda.

Superöron och superspyor

Ibland undrar jag om jag har jobbat upp någon särskild frekvens på hörseln, en frekvens som tar in minsta lilla diskreta ljud som tyder på att någon familjemedlem mår illa och tänker spy snart. I natt vaknade jag med en ryck kring halv tre. Var det inte något...ynkligt litet gnövel? Jag slängde mig upp, störtade in i L:s rum, och fann en yrvaken dotter som försökte sig ta sig upp ur sängen och...tada! Kaskadkräktes.

Sedan har vi haft sjukläger i vardagsrummet. L. har kräkts och kräkts. Jag har sprungit fram och tillbaka med hinkar, våtservetter och filtar. Vi har tittat på Alvin och gänget, Smurffilmen och pratat om behovet av snälla och roliga filmer (insikt: sådana verkar knappt existera). Nu sover hon, fullständigt slutkörd.

Ps. Jag har till och med en särskild etikett för kräk på denna blogg. Det säger en del om tidigare prövningar.

Jag blir så trött

För en och en halv vecka sedan blev jag påkörd i en korsning av en annan bil. Det var i extremt låg hastighet och gick bra bortsett från några uppskrapade skärmar på vår bil.. Jag blev inte ens arg eller sur utan tyckte mest synd om personen som hade tankarna på annat håll och var lite ouppmärksam. I veckan var det dock lite fix med försäkringsbolaget och besiktning hos verkstaden.

Men vad händer idag? Jo, vi blir påkörda igen. På en parkering, av en person som verkligen hade tankarna på annat håll och som var rejält ouppmärksam. Irriterande ouppmärksam, även om ursäktande och ångerfull. Hela den ena framdörren är intryckt och eventuellt är skadorna värre än vad de ser ut (well, någonting är väldigt snett...frågan är om det är dörren eller om även ramen har fått en smäll).

Ja, det är tur att skadorna inskränker sig till bilen. Men bara tanken på att ringa försäkringsbolaget, boka ny besiktning och få rubbet fixat gör mig alldeles matt.

Hushållets torra humor (del 2)

Det blev ingen majbrasa igår och det lär inte bli något demonstrationståg idag. Tidigare år har vi haft väldigt humoristiska (tja, tycker vi själva...) alternativ till förstamajtal. I år kanske vi proklamerar Latour i trädgården eller trycker upp en t-shirt med budskapet keeping things flat.