fredag 9 november 2012

Olle

Eftersom jag nästan aldrig tittar på tv numera så såg jag inte heller på mycket bättre som gick förra helgen. Programmet om och med Olle Ljungström. Så jag letade reda på Play-avsnittet och kämpade mot tårarna. Inte på grund av de andra artisternas tolkningar utan helt och hållet på grund av Olle som person.

Jag började lyssna på Reeperbahn ungefär samtidigt som jag upptäckte Lustans lakejer. Kanske var jag elva eller  tolv år? När Olle släppte sin första soloskiva var jag på releasefesten med min dåvarande pojkvän, vars far jobbade i skivbolagsbranschen. Vi var sjukt star strucked. Och jag vet inte hur många gånger jag har ett Olle live. Eller snubblat över honom på Kungsholmen. Eller lyssnat på Överallt, Tysk indian, Jag spelar vanlig eller någonting annat genialiskt av Olle eller Reeperbahn. Gröna tapeter. Marrakesh. Små druvor. Dansar. Havet ligger blankt. För mig handlar det inte bara om Olles omtalade texter utan lika mycket om hans sätt att sjunga dem, melodierna och...tonarterna på något sätt.

När jag ser Olle idag vill jag mest...jag vet inte vad. Slita mitt hår i förtvivlan? För även om jag på det stora hela är tämligen liberal och tycker att folk får göra vad de vill med sina liv, om det inte uppenbart skadar någon annan, så är det svårt att inte bli frustrerad av att en person som har skrivit Världens räddaste man snudd på har knarkat och supit bort sin karriär. Eller liv. Okej, inte för att det är över. Men i alla fall.

Med hänsyn till hur bra jag anser att Olle framför sina egna låtar så ska jag bespara er vad jag anser om versionerna i mycket bättre. Det är helt enkelt inte min kopp te. Jag föredrar originalen.

Inga kommentarer: