söndag 30 september 2012

Högriskprojekt (del 2)


Så är den, hunden, återförenad med sin ägare. I en något renare och mer väldoftande version. Lille O. blev så glad över att återse hundskrället att han missade att notera förändringen. Bra. Till och med mycket bra.

Konsumtion: Missoni

Ungefär hundra år efter alla andra sladdade jag in på Lindex och upptäckte till min förvåning att det fanns Missoni by Lindex-prylar kvar. Ganska många till och med. Jag provade en klänning. Jag virade en stor halsduk runt halsen. Jag drog på mig ett par handskar och ett gigantiskt armand. Jag provade en kofta. Jag tryckte ner en mössa på huvudet. Jag hängde en väska över axeln. Och kände mest...näe. För en vecka sedan stod jag och petade på de mest sagolika Missonihalsdukar på ett varuhus i Florens. I sagolika material. I himmelens alla färger. I jämförelse framstod, dessvärre, Lindexvarianten mest som tråkiga kopior i usla material (jag veeeet att det inte går att jämföra, då priserna är i helt olika ligor).

Det blev dock en mössa på Lindex, för de fina färgernas skull.

Högriskprojekt

I skrivande stund torktumlar jag sonens älskade mjukdjurshund, kort och gott benämnd som hunden. Det är en oerhört älskad, smutsig och luggsliten tingest, som har varit sonens ständige följeslagare i ett och ett halvt år. Nu har den tvättats på det mest skonsamma sidenprogrammet, i en tvättpåse. Frågorna hopar sig. Kommer hundskrället att hålla ihop? Kommer sonen att bli förkrossad över hundens nya rena och tvättmedelsdoftande framtoning? Kommer vi att få sova någonting framöver?

Just nu går sonen omkring och letar:
- Hunn? Hunn?

Läst! Hustvedt!

Titel: Sommaren utan män
Författare: Siri Husvedt
Antal sidor: 204
Förväntningar: Höga! Nu pratar vi Hustvedt, som jag har avgudat sedan The Blindfold släpptes under tidigt 1990-tal.
Handlar i grova drag om: När Mias make sedan många år, Boris, meddelar att han vill ta en paus i äktenskapet rasar allt. Pausen har sin bakgrund i en romans med en betydligt yngre kollega, en kvinna som genomgående benämns som den namnlösa Pausen. Efter en kort vistelse på mentalsjukhus bestämmer sig Mia för att spendera sommaren i den lilla hemstaden i Minnesota, där hon ordnar en sommarkurs i kreativt skrivande för en grupp tonårstjejer. Sommaren blir - så klart - inte som hon har tänkt sig. Hon lär känna tonårstjejerna och dras in i en härva av trakasserier och mobbing. Hon umgås med sin åldrade mamma och hennes tämligen excentriska väninnor. Hon brevväxlar med Boris och den kryptiske Mr Somebody/Mr Nobody. Hon deltar i moderns bokcirkel. Hon umgås med grannarna. Hon funderar på råttor, kön och sex. Och tja, hon börjar förhålla sig till sig själv på ett nytt sätt.
Så tycker jag: Skit samma att det här, i ärlighetens namn, är en tämligen förutsägbar Hustvedt-historia. Det är ju Hustvedt! Jag gillar hennes direkta tilltal ("kära läsare") och hennes karaktärsskildringar. Jag gillar att berättelsen är överlastad med litterära referenser. Och jag köper det akademiska navelskådandet rakt av.
Betyg: 4 av 5

Jag brukar ju sjunga vardagens lov, men...

Ibland händer det just ingenting. Jag funderar på varför ventilatioen inte fungerar på kontoret. Om vi ska äta lasagne eller köttfärssås. Konstarerar att de fina randiga strumporna har ett stort hål vid stortån. Sonen har höstblåsor på näsan. Dottern tjatar hål i huvudet om att köpa ospecificerade leksaker. Bokcirkelboken är oläslig. Hemmet är i behov av storstädning.

Jaha.

onsdag 26 september 2012

Konversation under lunchen

- Jo, jag anmälde mig till Stockholms marathon idag.
- Okej.
- Tänkte att det var bäst att göra det nu...det kommer ju att bli fulltecknat snart.
- Det är väl ändå en lustig reaktion?
- Jaså?
- Ja, efter årets lopp borde väl ingen vilja springa! Ni är ju knäppa allihop!
- Det förstås. Men det kan ju inte bli värre, eller hur?
- Du ska se att det blir 30 grader nästa gång! Mohahaha!
- Pffff!
- Jaja. Men det var väl bra att du anmälde dig i alla fall. Nu vet du ju att du ska packa allt. Mössa, vantar, Gore tex... Särskilt mössa!

tisdag 25 september 2012

Tralalala (konsumtion!)


Man skulle nästan kunna tro att jag gillar att flyga med komplicerat handbagage. Eller mer specifik, att flyga med lampor. Jag har flugit med en PH-lampa i knäet, förbryllat säkerhetskontrollen med Svenskt tenns blytunga kristallfot (1819) - och nu senast släpat hem två Tolomeo i väggmodell. Då de ursprungligen var förpackade i gigantiska kartonger var jag tvungen att forsla dem i bubbelplast. Som okokta ägg. Via tre byten.

Men eftersom jag är lampfetichist så ser jag det inte ens som ett problem. Jag är bara barnsligt nöjd över nytillskotten.

söndag 23 september 2012

Kul, kul (eller inte alls)

Mellanlandar, i en annan stad, för ett annat möte, innan jag åker hem i morgon. Det är lagom kul att finna reseväskan halvt mosad och hårgrejs utsmetat i hela necessären, på exakt allt, och på en massa andra grejer. Nu har jag spenderat en timme på sanering och funderar på vem jag ska skicka ett argt mail till.

Jag inser att det finns större problem, men ändå.

J. 2.0

En effekt av att vara på resande fot är att jag vill bli en snyggare och elegantare version av mig själv. En Max Mara-kvinna. Klippa lugg. Färga håret mörkbrunt. Ha välputsade skor. Se lagom intressant ut. En vanlig effekt av detta (jo, det är ett återkommande tema) är att jag kommer hem med snygga skjortor, som jag  sällan använder.

Den här gången har jag nöjt mig med att par solglasögon (som jag kanske ser pyttelite intressant ut i).

torsdag 20 september 2012

Så!

Efter några lätt hysteriska dygn, eller rättare sagt veckor, så är jag på väg till Italien. Presentationen är klar. Artikeln skickad. Packningen packad. Blommorna vattnade.

I väntan på den första anslutningen tar jag en kaffe och försöker andas.




tisdag 18 september 2012

Text

Just nu är det mycket textproduktion i hushållet. Det ligger datorer överallt. Papper och spridda post-it-lappar. Det skrivs medan pastavattnet kokar. Innan frukost och efter att barnen har somnat. Då och då funderar jag på vad våra barn tror att vi gör, eller vad vi egentligen jobbar med. Flexibiliteten med våra arbeten går ju nämligen inte bara åt det ena hållet, att vi kan ta någon dag ledigt här och där eller hämta tidigare på dagis om så behövs, utan också åt det andra, att vi arbetar en hel del hemma. Om vi ville så skulle vi kunna undvika det, men jag har alltid sett flexibliteten som en fördel och inte som en nackdel. Och som sagt, det går inte bara att vara flexibel åt ett håll.

måndag 17 september 2012

Ja, varför?

Och regnet piskade horisontalt, från jobbet till dotterns skola. Från dotterns skola till sonens dagis. Från dagis och hem. Väl hemma var vi alla så blöta att det blev stora vattenpölar i hela hallen. Och alla var trötta, sura, griniga och ville mest ligga på golvet och skrika rätt ut. Fan vet varför jag tog cykeln i morse.

Fler fragment

Artikelhets. Bokning av biljetter. Kaffe. Ord.

torsdag 13 september 2012

Fragment

En ny grön kofta. Hetsproduktion av artikelmanus. Kaffe. Fleet Foxes. Bokning av biljetter. Älggryta.

Vardag.

tisdag 11 september 2012

Tam-tam-tataam!

Idag kommer Maken hem! Efter att ha spenderat de senaste dygnen på diverse flygplatser samt fått en oväntad utflykt till Manhattan (lucky him). Jag funderar på att hyra en blåsorkester för välkomstkommittén. Sedan ska jag sova i några dygn. Eller bege mig ut i skogen på en riktigt lång terrängrunda.

söndag 9 september 2012

Saker man kan göra om söndagen

Och nu ska jag göra reklam för löpning. Hur himla trevligt och njutbart det är. Varje dag.

Eller inte.

(Nej, jag skulle aldrig uppmana någon annan att göra som jag. Men, till mitt försvar, så har jag ruggit lätt för att spy.)

lördag 8 september 2012

Läst: Born to Run

Titel: Born to Run
Författare: Christopher McDougall
Antal sidor: 366
Handlar i grova drag om: Christopher är en framgångsrik frilansjournalist, som bland annat skriver för Runners world och Mens health. I likhet med många andra så sprang han - och var exakt så skadad som de allra flesta löpare är. Är det inte problem med knäna (säg löparknä och löpare darrar av skräck) så är det höfterna. Eller fotlederna. Eller hälsenan. Eller hälsporren. Eller benhinnorna. Christopher ställer den till synes enkla frågan; varför har han ont i fötterna? En fråga som leder honom till de mytomspunna Tarahumara-indianerna i Mexiko. Born to Run handlar till hälften om sökandet efter vad löpning egentligen är och hur den kan utföras optimalt. Den handlar om löpsteg, barfotalöpning och konsten att inte landa på hälen. Den andra halvan handlar om ett helt galet ultralopp, i den avlägsna trakt där Tarahumara-folket bor, med en helt osannolik uppsättning tävlanden. Ett lopp som kanske kan jämföras med detta, fast i en ännu extremare low tech-version.
Så tycker jag: Det är faktiskt lite lustigt, eller konstigt, att jag inte har läst Born to Run tidigare. Men jag har inte känt mig överdrivet sugen, trots att jag ägnar stora delar av mina kvällar åt att plöja bloggar/diskussionsforum/böcker om löpning. Jag hade helt enkelt på känn att det här var en typsik macho reportagebok. Om löpning förvisso, men macho. Och surprise, det är en macho reportagebok! Om jag ska vara elak så är den som en korsning mellan ett pojkboksäventyr och ett väckelsemöte. Men...samtidigt så är det en bok som kan få vem som helst att bränna sina Nike-dojor och springa ultralopp i öknen. Eller försöka kvala in till Badwater. Som löparlektyr är den ren pornografi. Efter att jag hade läst ut den så satt jag i timmar och letade rätt på personerna som figurerar i boken, som Jenn och Scott. Summa summarum: jag gillar berättelsen och innehållet men inte själva stilen och formatet.
Betyg: 3 av 5

Ps. Målet att springa tio mil längs en landsväg mitt i ingenstans - okej Adak - är ännu tydligare. Måste.

Omtanke

Maken är ju, som sagt, på andra sidan atlanten denna vecka. Och jag är ensam hemma med kidsen (vilket både rimligt och rättvist, jag är ute och reser betydligt oftare). När vi talades vid härom dagen så undrade han oroligt:
- Men du! Har du kunnat springa någonting då?
Det är omtanke. Han vet exakt hur mycket mina träningsrutiner betyder för mig. Under det senaste ett och ett halvt året har jag sprungit tre till fyra gånger i veckan. Den enda undantagen har varit när jag har varit sjuk. Numera går det nästan av sig självt.

Rensa, rensa!

Just nu så rensar jag en hel del här hemma (ja, jag är uttråkad). Barnkläder. Böcker. Tidningar. I garaget.

Och så har jag påbörjat projektet digital utrensning. Varje gång jag får ett meningslöst utskick via mail så försöker jag säga upp prenumerationen. Femton år (eller ännu längre tid?) av sändlistor och köp via nätet har onekligen gjort avtryck i min mailbox, för så gott som dagligen får jag utskick från förlag, konsertarrangörer, butiker, diskussionslistor, konferenser, föredragshållare, tidningar och fan och hans moster. Det måste styras upp. All denna information (läs: reklam) äter energi och uppmärksamhet.

torsdag 6 september 2012

Fast det vill jag ju inte

Och så berättade jag för Maken om alla konstiga saker jag gör när han är borta, med slutklämmen:
- Tja, så om du åker på fler konferenser på andra sidan atlanten så ska du se att huset blir färdigrenoverat. Jag kommer smacka fast dörrfoder och måla vindskivor av pur uttråkning.
- Hmmm, när du framställer det på det viset...

Uttråkad?

Maken är på andra sidan atlanten (lucky him) och jag är hemma med ungarna. De senaste dagarna har jag roat mig med att:
- rensat ut vinterkläder och lämnat till en klädinsamling
- rensat ut urvuxna barnkläder och gjort i ordning påsar som ska ges bort
- varit till återbruket med trasiga och överblivna prylar
- klippt gräs
- rensat ett avlopp (urk...)
- tvättat alla löparskor
- varit till returstationen med tidningar, tomglas och kartonger
- storhandlat
- sytt i knappar
- rensat bland gamla smycken
- planterat om blommor
- höststädat i trädgården

Ja, förutom allt annat vardagsvanligt.

Kan det vara så att jag är en smula uttråkad?

onsdag 5 september 2012

Begär: marinblått

Appropå mitt (präktiga?) inlägg nedan så skulle man ju kunna tro att jag inte vill ha saker, men riktigt så bra är det inte. Just nu lider jag av ett svårt begär till en marinblå stickad tröja. Typ cashmere. Typ någonting sådant här.

Det är med andra ord en sådan period igen. Marinblått. Uppvikta jeans. Randigt. Tofs. Prefab Sprouts. Fråga mig inte hur det sistnämnda hör ihop, men det gör det.

Mission: rensa!

Sedan ganska lång tid tillbaka så håller jag på och rensar ut bland våra saker. Jag är ju så fruktansvärt trött på prylar, pryttlar och allmänt bjäfs. Jag vill äta på samma tallrikar de kommande 30 åren, inte köpa nya. Jag vill inte att det ska stå 20 par skor i hallen (vad sägs om fyra?). Och jag vill verkligen inte ha några porslinsugglor, vimpelgirlanger eller kitchiga kaffekoppar. Detta betyder inte att vårt hem är minimalistiskt eller ens undanplockat, bara att jag jobbar på saken (well, många andra tycker nog att vi har det väldigt minimalistiskt men det beror på vad man jämför med...jag tycker att det är på tok för mycket). Jag rensar och rensar. Ger bort, säljer och slänger. Tänker efter innan jag handlar.

Av en slump hamnade jag på denna blogg. Läs särskilt kategorin Trött på prylar. Den är ta mig tusan genial! Varför ha möbler som man aldrig använder? Kläder som inte passar? Eller 100 ljuslyktor?

Idag ska jag åka till återbruket med trasiga grejer. Ett par påsar med kläder lämnas till återvinning. Några prylar ska ut på blocket.

Jo, grabben gillar att cykla

Sonen pratar en massa, hela dagarna. Ibland är det fullständigt obegripligt vad han säger, men oftare och oftare kommer riktiga ord och små meningar. Väldigt ofta i form av kommandon:
- Mamma, öppna!
- Cykla!
- Hit!
- Mamma, CYKLA! CYKLA!
- Jegn! Titta, JEGN! (ja, regn)
- Ha anan! (banan)
- ÖPPNA!
- INN! Kom! (storasyster)
- Unn! (den smutsiga mjukdjurshunden, som släpas runt överallt, kort och gott förkortad till hunn)
- Upp, UPP!

måndag 3 september 2012

Tjejmilen? Och om tjejlopp i allmänhet.

Ett antal personer har under dagen frågat mig om jag sprang Tjejmilen i helgen. Svaret var: nej, det gjorde jag inte. En kollega lade till, med ett leende:
- Det är väl för kort!
En annan undrade:
- Du kanske inte springer tjejlopp?
Svaren är både ja och nej. Jag tycker inte att det är värt att åka 67 mil för att springa ett milslopp, då det finns bra alternativ på närmare håll (även om med mindre folkfest). Däremot så springer jag typiska tjejlopp, som Vårruset, ibland. Jag tycker dock att frågan om tjejloppens vara och icke vara är synnerligen intressant - som bland annat Madeleine skriver intressant om här.

Varför marknadsförs tjejlopp som sociala evenemang och inte som tävlingar? Det erbjuds ofta picknick-påse men vare sig tidtagning eller resultatlistor. Loppen, oavsett om det gäller löpning, skidor eller simning, är ofta förhållandevis korta eller kortare än de mixade alternativen. Peter Siepen (inget ont om honom!) är konferiencer. Tröjorna är rosa. Man får trosskydd (jo, faktiskt...) och tugummin i goodiebagen. Jag inser att det handlar om hur marknaden fungerar och vad konsumenterna (det vill säga: vi själva) vill ha. Eller tror att vi vill ha.

För sex-sju år sedan tyckte jag att det var läskigt att ställa upp i ett vanligt mixat lopp. (Tänk om alla är skitsnabba och jag kommer sist?). Att springa Vårruset var då ett sätt att våga och komma över en mental spärr. Att våga tävla. Nu tycker jag att det är synd att det är så segregerat. Många kvinnor springer gärna Tjejmilen och Vårruset men skulle aldrig komma på tanken att stämma träff med en kompis på ett lopp hos den lokala löparklubben (och sådana lopp arrangeras i princip överallt, sommar som vinter). Okej, man får inte någon goodiebag. Konferiencern är en medelålders herre från klubben. Man får en varmkorv eller bulle när man kommer i mål. Men jäklar så god den korven är! Folk som man inte känner kommer fram och säger trevliga saker, bara för att de inte har sett en förut - eller för att man spurtade tappert på slutet, hade fina skor eller behövde ett plåster. Det är tidtagning och kontrollmätt bana. Vissa är skitsnabba (hej landslaget!) andra är motionärer med högst olika mål och ambitioner. Någon kommer så klart sist, men så är det ju på Vårruset också.

Själv vill jag mest ha utmaningar just nu. Jag vill kunna springa riktigt j***a långt (detta lopp är en dröm), i terräng på ett fjäll (jo, jag har faktiskt en plats här nästa år) och klå mina egna tider. Under hösten kommer jag att springa ett lopp som brukar ha kring hundra deltagare, varav många är riktigt bra och snabba. Jag vet redan nu att jag kommer lååååångt efter dem, men när jag tänker på loppet så blir jag bara glad. Det ska bli fantastiskt kul att se om min uppladdning och plan inför loppet kommer att fungera.

Om jag ska springa ett tjejlopp under det kommande året så får det nog bli Tjejmarathon - som vare sig är ett vanligt maraton eller begränsat till tjejer nästa gång.

söndag 2 september 2012

Ibland är domen hård

- Mamma! Du vet ingenting om barn.
- Men du, lite vet jag väl ändå? Jag har ju dig och lille O. och er känner jag ju rätt bra.
- Nä. Ingenting!

Saker man kan roa sig med (i regnet)

Bortsett från att jag kom ut på en löparrunda i morse har detta varit en ganska trist dag. Regnig. Grå. Lite rastlös. Till slut ruttnade vi på rastlösheten, satte fast ungarna bakpå cyklarna och drog i väg. I regnet. Vi kollade på ett hus. Cyklade runt på stan. Stannade till på en stor lekplats. Gungade. Blev blöta. Glodde på ytterligare några hus. Cyklade hem. Drack kaffe och skruvade isär den krånglande diskmaskinen.

lördag 1 september 2012

Förkyld, nej tack!

Det är sannolikt ett lyxproblem: men om jag inte kan springa i morgon så blir jag knäpp. Hej abstinensen! 

Det är nämligen så det blir när man (väl) har etablerat en träningsvana. Kroppen bokstavligen kräver att få röra på sig. Förkylningar och andra hinder känns inte som välbehövliga avbrott, eller som giltiga ursäkter för att låta bli, utan bara som störande hinder.

Say hello: Operetta


Bild: fanpop.com

Lördagar kan ägnas åt olika saker. Idag var jag och dottern till den lokala leksaksaffären, som hade kampanj på Monster High-prylar. Det var värre än ett biljettsläpp till Bruce Springsteen (ja, för medelålders människor då). Affären var fylld av vilda sex till åttaåriga flickor som slet och rev i kartongerna (hmm ja, jag såg inte en enda pojke i närheten av Monster High-hörnet) under dramatiska former. Lagoona Blue verkade vara mest populär, men L. spetsade in sig på Operetta (dottern till fantomen på operan, för de oinvigda). Så nu har Operetta flyttat in i hushållet (och fått träffa de redan inneboende: Clawdeen Wolf, Lagoona Blue och Ghoulia Yelps).

L. har för övrigt stenkoll på alla karaktärer. Vad deras favoritmat är (exempelvis är Dracu Laura vegetarian), vem som är kompis med vem och vad de är bra på. Generellt är de jättecoola. Och bäst.

Ibland känns min egen barndom väldigt avlägsen.