Saker man bör prata om

Man kan ha många åsikter om Amanda Schulmans blogg, men ibland tycker jag att hon sätter fingret på viktiga frågor. Som idag, om att vi måste våga prata mer om graviditeter och missfall - och om idealet att det är bra att vänta så länge som möjligt med att berätta för omgivningen att man är gravid. För det kan ju gå fel. Och då blir det ju så jobbigt.

Jag förstår att man - för sin egen skull - inte alltid vill berätta. Om man har fått fyra missfall på raken så är man inte pigg på att prata...med någon. Än mindre svara på frågor. Eller behöva ljuga ihop något osammanhängande om att livet går vidare och att det kommer nya försök. Men ofta är det ju tvärtom. Om man får ett missfall så behöver man prata och gråta - och då är det enklare att folk vet vad det beror på. Det är jobbigt - men det är fan inte skamligt eller pinsamt.

Efter ett par ganska jobbiga år med sekundär barnlöshet - som även omfattade missfall - så tror jag mer och mer på att prata om det. Till slut kom Lille O. till världen, men vägen dit var bitvis väldigt påfrestande. Så mycket väntan, förtvivlan, frustration och grusade förhoppningar. Till slut orkade jag inte vara tyst längre utan sa bara som det var; att vi försökte få barn och att det inte hände ett dugg. Likaså berättade jag om missfallen. Inte för alla jag sprang på, så klart, men i de sammanhang som det kändes rimligt och relevant. Om jag inte hade pratat med folk så hade jag (seriöst!) blivit tokig.