Holy macaroni!

Kan man bo i Djäkneboda? Eller, det är väl klart att man kan - men exakt hur jobbigt är det att pendla?

Men...alltså?

Till slut kom jag och mina mörbultade tår ut på den första löprundan sedan halvmaran. Det kändes alldeles utmärkt...ändå fram till att jag ramlade på någon j***a kant. Eller grop. Eller sten. Eller vad det nu var. Det blev ett trestegs svanhopp med skruv avslutat kraschlandning och uppskrapat knä och armbåge. Jag lyckades dessutom få hål både på mina relativt nya tights och min alldeles utmärka vindjacka.

Sammanfattning: aj.

Dagens i-landproblem (never ending story)

Alltså, nu måste vi få tag på hantverkare. Jag står inte ut. Om vi ska bo i den här demolerade mexilådan så måste den åtgärdas. Golvläggare, plattsättare, elektriker och rörmokare - pronto!

Inte så mycket yoga här inte

Det här har jag också funderat över, när jag läser om kändisföräldrars dagar. Det verkar finnas ruskigt mycket tid för yoga, lunch med polare och annat trevligt - gärna samtidigt som barnen är på förskolan. Någon timme verkar ägnas åt jobb.

Jaja, jag ska inte klaga. Just nu färgar jag håret, dricker kaffe och bloggar medan Lille O. tar en tupplur och Stora L. är på förskolan.

De dagar som jag och maken fixar och trixar med deadlines, jobbhets och femtontimmars förskola för Stora L. är jag dock mindre glad.

Lista, lista, lista

Nämn fem grejer du är nöjd med som du gjort i jobbet (hela livet):
Att jag har vågat flytta långt för ett jobb, att jag har vågat säga att jag vill saker (typ ha uppdrag), att jag har varit chef, att jag har vågat sluta som chef och att jag har fått en hög med forskningsmedel.
Vad ångrar du i livet (om något)?
Att jag inte har läst och doktorerat i nationalekonomi (ja, ja, jag vet att det inte är för sent - men orka disputera i ett ämne till).
Vad är det sjukaste rykte du hört om dig själv?
Åh, det vill jag inte ens tänka på.
Vad kommer du ha för klädsel i höst och vinter?
Klänningar, tjusiga koftor, stickade strumpbyxor och smala mörka jeans. Som vanligt med andra ord.
Vilket är ditt dyraste klädesplagg?
Det borde vara någon kappa eller jacka. Eller den franska balklänningen (jag har lyckats förtränga vad den egentligen kostade).
Har du någon oanad talang?
Jag är en hejare på flöjt.
Vad gjorde du i helgen?
Firade svägerskans 30-årsdag, var med dottern på dansskolan, klippte gräs och städade i trädgården.
Vad är dina fem viktigaste 2dos den här veckan?
Fixa en seminariepresentation, skriva klart etikprövningen, hålla ett seminarium, försöka få tag på hantverkare och ringa försäkringsbolaget.
Vad har du på dig just nu?
Olivrön plyschklänning från Odd Molly, långt olivgrönt linne och svarta stickade strumpbyxor från Lindex.
Senaste låt du lyssnade på?
Någonting med Fleet Foxes i bilen.
Bästa skönhetsknep?
Sömn.
Vilken klädstil tycker du är hetast på män?
Preppy. Typ mörka smala jeans, smårutig skjorta och snygga skor.
Vem saknar du?
Bästa M.
Om du fick en enda önskan uppfylld vad skulle du önska?
Harmoni.
Vilka tre personer inspirerar dig mest?
Maken. Jon Elster. Joyce Carol Oates.
Bästa filmen nånsin?
Trust av Hal Hartley.
Bästa boken nånsin?
Va, hur ska jag kunna välja den? Kanske Klas Östergrens Gentlemen. Eller Joyce Carol Oates Foxfire.
Vilka tidningar läser du?
DN, Västerbottenskuriren och alldeles för många månadsmagasin.
Vad önskar du att du var bättre på?
Tålamod?
Är du religiös?
Nä, inte ett skvatt. Men jag finner religiösa människor och deras övertygelse genuint intressanta.
Vad är din största rädsla?
Att barnen ska råka illa ut.
Vad är det elakaste någon sagt till dig?
Det har nog inte sagts till mig, men nått fram ändå.
Om du får barn vad ska du döpa dom till?
Det lär inte bli några fler barn, men om det skulle bli det så skulle nog barnet få ett namn i stil med Nils-Erik.
Om du fick köpa vilken bil som helst - vilken?
Ett stort bensinslukande monster kanske? Typ Volvo XC90.
De tre finaste sms du fått i år?
Typ "god natt älskade hustru".

Läst 2011 (del 25)

Titel: Sorgesång

Författare: Siri Hustvedt

Antal sidor: 368

Förväntningar: Höga! Jag älskar Hustvedts böcker, som The Blindfold, The Enchantment of Lily Dahl och Vad jag älskade. Språket! Berättelserna!

Handlar i grova drag om: Sorgesång handlar till största delen om Erik Davidsen, en medelålders psykoanalytiker som bor på Manhattan. När Eriks far dör finner han och systern Inga ett brev från en okänd kvinna, en kvinna som uppenbarligen har haft stor betydelse i faderns liv. Samtidigt blir systern kontaktad av en journalist, som säger sig veta någonting om hennes nyss avlidne man, den store författaren - och Erik lär känna den högst tilldragande Miranda, som just har flyttat in i hans hus, och hennes dotter Eggy. Erik och Inga söker efter sanningar och hemligheter. Erik brottas med förälskelsen till Miranda, grubblar över sina patienter och dras ofrivilligt in i Mirandas och Eggys komplicerade liv.

Så tycker jag: Först hade jag riktigt svårt att komma in i Sorgesång. Berättelsen kring Miranda och hennes före detta man, konstnären Jeff, kändes bara krystad och utstuderad. Likaså framstod historien kring den okända kvinnan Lisa som ganska ointressant. Men efter att ha lagt ifrån mig boken i flera månader och börjat läsa den igen så tyckte jag mycket bättre om den. På slutet gillade jag den riktigt mycket. Erik och Inga är två fantastiska karaktärer och dialogerna är makalösa. Likaså beskrivningarna av Eriks möten med sina patienter. Lite enerverande är det dock med alla sidohistorier. Det blir för många - och för osannolika - sidospår.

Betyg: 4 av 5

Tummen ur?

Ett år har gått sedan detta inlägg. Har vi renoverat någonting? Nä, det har vi inte. Varför ska det vara så svårt att få tag på hantverkare i den här staden? Och varför ska det vara så svårt att få tummen ur?

Jaja, även denna dag går mot sitt slut (del två)

Fast när jag tänker efter så är det kanske bra. Jag borde ha fått tusen triljoner homanianer idag.

Jaja, även denna dag går mot sitt slut

Om någon undrar så kan jag meddela att min makes familj har slagit nya rekord i bristande kommunikation. Det är ta mig tusan imponerande att man kan kommunicera så...lite. Eller sent. Eller inte alls.

*andas lugnt, andas lugnt*

Varför? Fyra fula kopparbarber gör ingen glad

Varför i hela världen har vi ett akvarium? För närvarande hyser det fyra taniga kopparbarber och en mal. Alla andra, lite tjusigare firrar, ogillar vår missriktade omsorg (a.k.a. sumphålet, the home of algblomning, vårt akvarium).

Nåja, just i dag är det i fall nystädat.

Vardag (mer av samma sort)

För att öka glamouren i livet har vi ägnat kvällen åt att byta ut en toalettstol. Tjoho. Byta ut en cirka fyra år gammal (det vill säga: ganska nya) toalettstol som vägrar att fungerar som den ska. Jättekul.

Det kändes även kul att spendera 30 minuter i bilkö för att ta sig till byggvaruhuset på andra sidan stan. Och sedan 30 minuter i bilkö på vägen hem. Verkligen.

Vardag

Just nu händer det inte så mycket. Jag jobbar en del. Lyssnar på Bon Iver. Skriver etikprövningsansökan. Försöker få tag på hantverkare. Läser Siri Hustvedt. Lagar laxlasagne. Förundras över Lille O. Tittar på regnet.

Och något ska man ju äta (idag också)

Detta är en helskum köttfärssås. Skum, men god.

Appropå att bebisar gör sig bättre på utsidan

Ibland när jag cyklar förbi vårdcentralen så tänker jag att jag borde skicka någon form av present till min före detta barnmorska. Inte för att jag vet vad man ger till en barnmorska som plåster på såren för att man var den pestigaste patienten som går att frambringa i mer än sju månader, men något borde man ju kunna ge i alla fall. För även om jag fortfarande tror att hon kommer från yttre rymden, och har gröna små antenner under den lite lockiga frisyren, så försökte hon hantera och bemöta mig. Hantera en person som knappt fixar att vara i landstingets lokaler utan att hyperventilera och brista ut i gråt. Sisådär sju månader efter att gossebarnet kom ut så kan jag åtminstone ta till mig det.

Något att äta en tisdagkväll

Biff med cajunrubbning på ljummen potatisbädd, tja, något måste man ju äta till middag. Och biffen av vår glada oxe var riktigt god.

Ps. Vår glada oxe är kanske inte så glad längre, nedfryst. Men han har åtminstone haft ett bra liv innan dess, på en liten gård i Norrbotten - långt ifrån storskalig köttproduktion.

Status

Hepp. Det känns som om min ena stortå ska lossna. Och resten av kroppen ska vi inte prata om.

Trots detta funderar jag på nästa lopp.

Läst 2011 (del 24)

Titel: Till sista andetaget

Författare: Anne Swärd

Antal sidor: 356

Förväntningar: Mediumhöga. Jag har aldrig läst Anne Swärd tidigare men tyckte att baksidetexten såg spännande och intressant ut.

Handlar i grova drag om: Det här är i hög grad en berättelse om Lo, hennes barndom, okonventionella familj och den starka samhörigheten med den några år äldre Lukas. Lo flyttar med sin stora och annorlunda familj från Norrland till en liten skånsk by. Väl där, i samband med en stor gräsbrand, träffar hon Lukas. En udda vänskap, som inte alls uppskattas av omgivningen, växer fram. En vänskap som både övergår i gränslös kärlek och en oundviklig katastrof - och som till slut får Lo att lämna både Lukas och allt annat bakom sig. Under ytan finns det dock många fler hemligheter än vad någon vill prata om.

Så tycker jag: Jag både gillar och inte gillar den här boken. Eller snarast; jag tycker att skildringen av Lo:s barndom och familj, och hennes komplexa band till Lukas, är fantastisk. Däremot så gillar jag inte alls skildringen av Lo som vuxen. Den känns mest som en a-kurs i psykologi, hur hon vänder sig från allt hon har känt och varit med om och väljer den kroppsliga och känslomässiga distansen. Sex. Kroppar. Inga känslor. Definitivt ingen kärlek. Jag stör mig inte på att det är tragiskt eller osympatiskt (vilket det väl är på något plan) utan på att det är så förutsägbart. Särskilt i kontrast till att mycket annat i den här romanen just är oväntat, ovanligt och alldeles lysande.

Betyg: 3 av 5. (Eller kanske 4 av 5?)

Det är väl klart att saker och ting förändras, jag är bara lite trög

Ibland känns det ganska märkligt att vara i Hufvudstaden, den stad som jag har bott flest år i. För även om förbryllande mycket är sig likt, så är det också annorlunda. När jag sprang på Kungsholmen igår och rundade det minst glamourösa hörnet, vid slutet på St Göransgatan, där jag bodde ett kort tag i en absurt liten lägenhet på tionde (eller var det elfte?) våningen, så fann jag i princip en helt ny stadsdel. Kliniska nyfunkishus, sushihak och lattefik. När jag bodde där fick man snällt gå ner till Flemminggatan om man vill ha fika, mat, whatever. Jag blev bara...förvånad.

Dagens i-landproblem

Jag är strandsatt på hotellrummet. Två blå naglar och en gigantisk blodblåsa på stortån gör att det känns mindre attraktivt att sätta på sig ett par skor och gå till baren/restaurangen/whatever. Jag har dock en halväten kanelbulle och några motbjudande power bars som jag kan äta till middag. Mmm, frestande.

Bra dag

Idag har jag ätit ett berg med sushi, på ett av mina gamla stamhak från den tiden jag bodde i Hufvudstaden, köpt en lampskärm i världens bästa affär (a.k.a. Svenskt tenn) och sprungit 21 098 meter. Ungefär vid tolv kilometer fick jag någon slags frossa och började frysa helt okontrollerat och var tvungen att gå på toaletten. Men jag kämpade vidare. Till slut gick jag i mål på 1,56. Det ursprungliga målet, när jag började träna igen i april, var att springa halvmaran under två timmar - så det får betraktas som uppfyllt. Fast de senaste veckorna har jag tänkt att 1,52 var en helt rimlig tid. Just nu känns det bara fantastiskt skönt att ha kommit i mål. Det får bli en bättre tid en annan gång.

Uppladdning (mer)

Tror föresten att jag skrotar den planerade spellistan. Det blir belgisk synth från början till slut.

Uppladdning

Nu blir det uppladdning. Spellistan är ännu inte helt klar och jag har glömt hårklämmorna hemma. Och ja, jag har ätit mer än några riskakor.

När livet inte riktigt blir som någon har tänkt sig

Jag har varit hemma och vänt. En dag med kidsen, en dag på jobbet och nu på väg till egohelg med hotell, halvmarathon och allmänt kravlös tillvaro. Allt hade kunnat vara underbart om det inte hade varit för det mest oroväckande mailet jag någonsin fått. Just nu vill jag bara korsa Atlanten för att försäkra mig om att allt är bra. Inte för att det skulle hjälpa mot någonting, men att sitta här ökar bara oron och frustrationen. Fanhelvetesjävlaskit. Det måste bli bra. Det bara måste.

Läst 2011 (del 23)

Titel: Mitt livs roll

Författare: David Nicholls

Antal sidor: 334

Förväntningar: Halvhöga. Jag gillade En dag skarpt, men baksidetexten på denna var inte så upphetsande.

Handlar i grova drag om: Mitt livs roll handlar om Stephen C. McQueen, en föga framgångsrik skådespelare som hankar sig fram mellan reklamfilmer, inhopparjobb på teatrar och biroller i tv-serier som ingen ser - och som alltid får frågan om han är släkt med sin betydligt mer välkände namne Steve McQueen. Stephen är relativt nyskild, bor i en deppig lägenhet, försöker bygga upp en relation till sin sjuåriga dotter och lever i skuggan av den berömde Josh - mannen som har huvudrollen i den pjäs där Stephen är inhoppare. Efter viss förvecklingar hamnar Stephen på Josh födelsedagsfest, där han träffar Josh fru Nora. Och tja, givetvis blir Stephen kär i Nora.

Så tycker jag: I likhet med En dag så är det här lika mycket ett filmmanus som en roman (jag ser Ryan Philippe framför mig i rollen som Josh). Den är snärtig och gör anspråk på att vara kul. Så vidare värst kul är den dock inte. Visst, vissa scener är småroliga - men boken är extremt förutsägbar. På slutet satt jag mest och tänkte saker som "åh nej, nu kommer slagsmålsscenen snart" (tänk: Colin Firth i Bridget Jones dagbok II) "åhh nej, snart är det dags för Nora att öppna garderoben". Jag tycker att underhållningslitteratur är helt okej ibland, men då ska den vara just underhållande. Mitt livs roll är det inte. Den är tråkig.

Betyg: 2 av 5.

Vardagsprat

Det här tror jag också på, att man måste sitta ner, käka och prata, prata, prata för att underhålla en bra relation. Fast i vårt fall så är nog frukosten den främsta pratstunden. Det är då allt från BVC-besök till utrikespolitik och Popper avhandlas. Och jo, det är rätt nödvändigt att diskutera The Open Society and its Enemies över morgonkaffet lite då och då. Liksom att dryfta sina emotionella störningar, jobbstress eller vad det nu kan vara som är aktuellt.

Möte, kulturtantsshopping och snart på väg hem igen

Om det är någon som undrar så är jag helt oironisk om mina kulturtantstendenser. Kulturtanten är en fin och färgglad fågel i faunan.

Saker man kan göra en tisdag

- beställt flygtaxi till i morgon
- gjort en offertförfrågan om nya termostater till elementen
- köpt strumpor av knattelaget i fotboll
- tvättat ett berg med tvätt.

En mogen småbarnsmorsa i sina bästa år spekulerar (hej 40-årskris)

För övrigt har jag fastnat i en loop av EBM från sent 80-tal. Så till den milda grad att jag igår satt och funderade på om jag har något giltigt skäl för att åka på festival i Belgien. Jag menar...både Front 242 och Recoil spelar ju.

Kom igen nu Lille O - nu har vi allsång till No Shuffle!

Halleluja: om kroppen och löpningen

Den här bloggen skulle för närvarande kunna förvandlas till en riktiga halleluja-blogg om träning. Eller, inte alls om träning i största allmänhet utan om löpning. Jag måste verkligen behärska mig för att inte plåga omgivningen med långa utläggningar om intervallpass, löpteknik, knäkänningar och svårigheter med att disponera långa lopp. Eller, jag behärskar mig egentligen inte alls i andra sammanhang - det är mest i bloggen. På jobbet pratar vi mest om löpning. Hemma pratar jag mest om löpning.

Jag har alltid haft hyfsad kondition och vanligtvis tränat något. I perioder har jag simmat, gått på gym, orienterat, spelat golf eller sprungit - så halleluja-känslan beror inte på en transformering från soffpotatis till vältränad. Men det finns ändå tydlig en skillnad nu mot tidigare. När jag började springa i april, när Lille O. var två månader, så trodde jag att jag var i mitt livs sämsta form. Under hela graviditeten mådde jag skit. Förkylningar, lunginflammationen från helvetet och allmän smärta gjorde att jag på slutet inte ens orkade promenera 1,5 kilometer till jobbet. Jag var därför helt beredd på att jag skulle få börja om helt från början med träningen, att allt det som jag hade gjort ett år tidigare skulle vara som bortblåst. Men det blev inte riktigt så. Även om jag inte var i toppform så var jag inte heller i bottenform, utan bara lite allmänt otränad och ringrostig. Mycket fanns kvar. Men den avgörande skillnaden ligger i min egen inställning. Jag bokstavligen njuter av att kunna träna, vara rörlig och att kroppen är med. Att kroppen säger yeahhh!, istället för att signalera katastrofläge vid minsta ansträngning.

Nu låter jag kanske som en typiskt stressad och neurotisk 70-talistmorsa, som inte begriper att det är en stor ansträngning för kroppen att vara gravid och att man måste ta det lugnt ibland. Men poängen är egentligen en annan. Först nu har jag vett att uppskatta saker som jag tidigare har tagit för givna. Det är en njutning med intervaller i duggregn - och jag har aldrig varit så motiverad som nu. Det är helt enkelt sjukt kul att träna.

Saker man kan göra en söndag

Tillsammans med knappt 500 andra har jag sprungit Umemilen idag. I fullkomligt strålande väder runt ett vackert Nydala.

Om det inte hade varit för total vätskebrist och soppatorsk redan vid fyra kilometer så hade jag kunnat springa hyfsat snabbt. Nu blev det 51 minuter blankt. Och en kamp varje meter, åtminstone de sista fem kilometrarna.

Nästa vecka är det halvmara. Då ska jag vara betydligt bättre laddad, med mat och dryck.

Saker jag inte har saknat (hey, jag var ju ung på 90-talet)

- Inkamönster

- Ponchos

- Rutiga flanellskjortor a la grunge

- Hot pants i skinn

Tro mig. Det var inte snyggt då. Det är inte snyggt nu.

Appropå skilsmässor, feminism och annat

Jag gillar särskilt avslutet:

Det enda vi kan begära av varandra är att vi alla måste bli vuxna och ta ansvar för våra egna liv. Ingen annan kan fixa det.

Vill man skilja sig så ska man så klart göra det. Men det är (normalt) ingen som tvingar en att gifta sig från början.

Saker man kan dagdrömma om (del 3)

Jag fortsätter att fundera över projektet rensa mexilådan från onödig bråte. Alla våra prylar står mig upp i halsen (hur ofta används de egentligen?) - och särskilt de personliga. Jag är innerligt trött på Marimekko-tyger, 50-talskeramik, färgglada ryamattor, Foscarinilampor och turkosa sjuanstolar. Jag vill inte se en fondtapet när jag vrider på huvudet. Än mindre bågnande bokhyllor och papperstravar. I lönndom när jag en dröm om ett neutralt hem. Ett hem att vara in cognito i (eller snarast med). Ett hem befriat från prylar, med massor av ljus, rymd och fina material. Någon enstaka funktionell möbel. En stor soffa. Ett rejält matbord med bekväma stolar. Funktionell belysning. Sköna sängar. Ett gigantiskt kök. Betong. Granit. Trä. Linne.

Men jag är inte dummare än att jag begriper att den visionen berättar lika mycket om vem jag/vi är (eller kanske snarast vill vara?) som vår nuvarande mix. Det asketiska hemmet utan prylar är ju den värsta formen av designsnobberi. Typ, hej här bor vi som bara äger ett fåtal genomtänkta saker och som ägnar vårt liv åt viktigare saker än konsumtion och heminredning. Vi som tänker viktiga tankar, springer marathon och bakar surdegsbröd. Men skit samma. Jag vill ändå göra mig av med all bråte och kunna vrida på huvudet i hemmet utan att få information over load. Marikmekkoblommorna måste helt enkelt dö.

Saker man kan dagdrömma om (del 2)

Okej, böckerna kommer nog inte att skänkas bort. Men projekt rensa mexilådan från onödig bråte fortskrider. Ytterligare några kassar med kläder har rensats ut. Lådorna i köket har sanerats och sorterats. Förrådet har fått en genomgång. Trasiga leksaker har plockats bort. Diverse prylar har förpassats till återbruket (och en del väntar på att skänkas bort).

Jag har till och med roat mig med att sy fast saknade knappar i diverse blusar och jackor.

Roligare saker för pengarna?

Surfar på flygbiljetter till bästa landet långt borta för hela familjen. Inser att det kanske inte ska shoppas så många onödiga grejer framöver. Men vad gör det - jag är ju ändå makalöst trött på all bråte som vi redan har.

Saker man kan dagdrömma om

Just nu är jag innerligt trött på vårt hem. Inte så mycket på själva huset, som jag har resignerat inför, utan alla förbannade prylar som det innehåller. Särskilt det förhatliga mixen av arvegods, Ikea, loppisfynd och designprylar. Den där mixen som gör hemmet personligt. Eller ännu värre som berättar en historia.

Jo, jo, nog berättar hemmet en historia. Men jag skulle vilja blåsa ut hela mexilådan, gjuta betonggolv och ställa in helt opersonliga möbler. Kanske någon mörkgrå soffa från BB Italia. Måla över de spexiga fondväggarna med obrutet vitt. Ge bort alla böcker. Stuva in skivorna i anonyma case. Möjligen kan jag tänka mig att behålla konsten. Och någon Josef Frank-lampa.

Dessvärre så tror jag inte att övriga familjemedlemmar håller med.

And the kräk goes on (nya spännande delar)

Jag vet inte riktigt varför jag inbillade mig att kräkperioderna var över för L., kanske för att hon är fem år och inte slabbar på samma leksaker som tio andra småungar. Men, men. Idag, efter att ha skjutsat ut maken till universitetsmästerskapen i golf (jepp, sådant finns!), så kom värsta kaskadspyan. Självklart i bilen.

Det var en djupt olycklig dotter.

Livsstilspornografi i den högre skolan

Det borde ha blivit mindre, men...

Det är märkligt hur mycket bråte man samlar på sig. Dagen har ägnats åt att rensa papper (typ gamla elräkningar från 2002), städa garderoben (hej gamla fynd från 2007), sortera linneskåpet (varför har jag en hel packe med vita påslakan, som senast användes 2003, kvar?) och röja i förrådet (hejdå trasiga, men ack så snygga, lampa från Luceplan). Jag har kört en fullproppad bil till återbruket och ungefär lika mycket står hopställt i källaren och väntar på vidare transport.

Det sjuka är att rensningen knappt märks. Lite mindre prylar i förrådet. Lite snyggare i linneskåpet. Lite mer luft i garderoben. Men fortfarande sjuk mycket prylar (och då tror jag inte ens att vi har onormalt mycket saker, snarast tvärt om).

En erfarenhet rikare (eller vad man nu ska säga)

Utmattade sitter vi utslängda i var sitt soffhörn. Det försenade femårskalaset är avklarat...och tolv barn är väldigt många barn.

Allvarliga saker i detta hushåll

Nu är det allvar. Spellistan för halvmaran måste sättas samman. Jag och maken har i alla fall kommit fram till den perfekta inledningen och ett storslaget slut.

Inledning: Kraftwerks Tour de France (sannolikt originalversionen men möjligen någon av remixarna)

Slut: Beastie Boys Sabotage (jag tänker mig att det går fint att bara vråla AHHHHHH den sista kilometern).

Möjligen skulle man kunna tänka sig Leila K. på slutet också. Eller Gagas Born this way. Där emellan blir det mycket gammal synth, EBM och allmän rave.

Jaja, det blir nog bättre i morgon

Det var som om luften fullständigt gick ur på mig vägen hem från jobbet. Efter en fin-fin lunch med två kollegor, en halvjobbig jobböverraskning (eller kanske inte jobbig, mer en extra och tidskrävande grej som jag inte hade räknat med) och intensivt arbete så bar det av hem. Hem till det ganska röriga hemmet. Hem till bästa maken och finaste ungarna. Men utan ork.