Plötsligt händer det - på löparrundan

Fem kilometer känns kort, som om jag knappt har kommit igång. Idag klockade jag strax under 25 minuter (trots att jag var tvungen att knyta om skorna halvvägs). En klar förbättring, då jag för tre månader sedan sprang exakt samma runda på 30 minuter...med blodsmak i munnen.

Therese

Åh, grattis Therese! Jag är genuint ointresserad av flocksporter, typ fotboll och hockey, men desto mer intresserad av individuella motsvarigheter. Allt från friidrott till simning, orientering och...värja.

På en loppis nära dig (del 2)

Det är för övrigt underhållande att sälja saker på loppis. Nästan alla som har stannat vid mitt bord har tagit upp en gammal tygklädd pappersask och sagt saker som "åhh vilken fin gammal ask...den har nog varit med om mycket". Likaså har oproportioneligt många lyft på en svart 50-talsbricka. Alla verkade tycka att dessa saker var fina. Ingen av dem var dyr. Men de såldes först på slutet, när nästan alla hade gått hem.

De finaste (eller snarast mest eftertraktade) sakerna såldes innan loppisen ens hade öppnat.

På en loppis nära dig

Sådärja. Nu har jag sålt en massa prylar på loppis. Det gick riktigt bra och tål att upprepas.

Nästa gång så ska jag dock komma ihåg att ta med smörgåsar och kaffe, det är svårt att gå ifrån när man säljer ensam. Nu räddades jag från svältdöden av en av de fina arrangörerna, som både hämtade saft, kaffe och hembakad bulle åt mig.

Det var ju någonting annat

Först tänkte jag 'hur fan kan en chokladboll kosta 46 spänn?' sedan fick vi in berget...

Nej, jag är inte femton år men uppenbarligen var min kulturella höjdpunkt på slutet av 1980-talet

Jag vet inte riktigt varför, men när det är sommar vill jag mest lyssna på sådant här. Och färga håret svart. Och trava omkring i knähöga docs med svart 50-talsklänning till.

Ronan

För övrigt har jag bytt ut mitt långvariga missbruk av NIN som löparmusik mot VNV Nation. Även deras helt instrumentala musik är fantastisk att springa till.

Inte ett dugg modern

Maken lyssnade för ett tag sedan på ett radioprogram med Henrik Schyffert, där han berättade att han hade kört sina typ 2000 cd-skivor till återbruket vid den senaste flytten. Tjoff, tjoff!

Det låter ju onekligen frestande. Tänk så mycket plats vi skulle få i matrummet om jag slängde ut alla skivor. Problemet är bara att jag har börjat köpa fysiska skivor igen, efter att ha trott att jag är en modern människa som kan ha all musik i dator. Det kan jag inte. Jag har dock funderat på att flytta över skivorna i ett antal wallets/binders.

Plötsligt händer det - på löparrundan

Flow! Flow!

Lite drygt 11 kilometer avverkades och det var fanimej ren och skär njutning vartenda steg. Det är långt ifrån alltid det är så, men när det händer så är det fantastiskt.

Test...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Saker man kan göra en dag i juli

Steker pannkakor och funderar på att säga upp vårt fasta telefonabonnemang. Ringer det en till telefonförsäljare idag så ryker abonnemanget. Jag är så förbannat trött på allt från telecomföretag och försäkringsbolag till postkodslotter och allmänt bedrägeri.

Snart på en loppis nära dig

På lördag ska jag ta min loppisoskuld! Det vill säga jag ska sälja grejer på en loppis - inte köpa. Jag är ju i princip uppväxt på auktioner och loppisar, då både mina föräldrar och morföräldrar har varit snudd på besatta av antikviteter i många årtionden, men är i ärlighetens namn ganska trött på det eklektiska loppisstuket. Men även om jag inte vill ha fler kaffeserviser från 50-talet, Stig Lindberg-gruckor eller poppiga plastprylar på 7o-talet så gillar jag att mina överblivna prylar får komma hem till någon annan - någon som uppskattar dem bättre.

Ps. Jag håller inte på att slänga ut hela bohaget, eller dumpa fina Stig Lindberg-gruckor, det handlar mest om att rensa bland sådant som ändå bara står i källaren.

Mer än empati

Min gamle klasskamrat sätter ord på någonting mycket intressant och viktigt. Nu läser jag inte så mycket på Twitter men samma fenomen frodas på Fejjan och i bloggar. Jag betvivlar inte för ett ögonblick att folk känner och regerar starkt, i likhet med mig själv, men det som skrivs om katastrofer, politik och andra aktuella händelser handlar inte bara om det. De flesta av oss har ett behov av att bli sedda och bekräftade, som kloka, insiktsfulla - och inte minst empatiska.

Att vi ofta är tämligen snäva och förutsägbara i vad vi uttrycker oss om är lite mindre smickrande...

Amy, igen

Snart så!

75 golfbollar senare. Det känns okej. Nu ska jag bara ta mig ut på banan också (inte helt lätt med två ungar, en golfande make och inga externa barnvakter).

Om vi säger så här. Min löparform är betydligt bättre än min golfsving.

Vardag

Det må vara mycket världsligt, men jag skulle verkligen behöva klippa mig. Och ta mig ut på en golfrunda (årsavgiften är betald och hittills har jag lyckats slå fem bollar på en ranch i år).

Amy

Lyssnar på Amy Winehouse i köket. Damn, vad jag lyssnade på Back to Black när L. var liten pyttebebis.

Homanianerna

Vi har ju ett lokalt valutasystem i hushållet, med valutan Homanianer (de är som uscados ungefär - men vårt valutasystem är betydligt äldre). I likhet med många andra små valutor så drabbas Homanianerna då och då av valutakriser, hyperinflation och andra obehagligheter. Helt plötsligt kan en ensam fika på stan kosta tusen miljarder Homanianer. Särskilt om någon i hushållet (*host host*) har spenderat en vecka på andra sidan atlanten. Det senaste året har dock Homanianerna varit ganska stabila. Exempelvis kunde jag idag byta till mig en heldag på Ikea i Sundsvall - utan illtjutande barn i släptåg - mot en golfrunda (inklusive uppvärmning på ranchen och en öl med polarna efteråt). Ett helt okej byte. Jag kan till och med tänka mig att montering av Ikeagrejerna ingår.

Homanianerna är för övrigt uppkallade efter utbytesteorins fader, George C. Homans.

Mörker

Som om det inte räckte med de ogreppbara och vidriga händelserna i Norge så har Amy Winehouse dött. Damn, vilken skitdag.

Ibland slår min egen naivitet mig med häpnad

Ibland undrar jag hur jag tänker. Som när jag stoppade ner en bok i väskan (för övrigt Jayne Anne Philips Lark & Termite) på väg till badet - ensam med två barn. Ett barn som inte riktigt kan simma och ett barn som ligger i en vagn (och som intensivt försöker krypa ur den). Trodde jag att jag skulle läsa? Typ att alla tre skulle ligga stillsamt på en filt och slappa, på betryggande avstånd från poolen?

Tja, en lite stund låg vi på en filt. L. vrålade att hon ville ha en egen filt och vara ifred. O. försökte krypa iväg och tugga i sig gräs. Det blev inte mycket läst.

När man minst anar det

Minsann, minsann! Det börjar växa fram ett trädäck! Kanske kommer det till och med bildbevis snart...

Saker jag inte förstår mig på (del okänd)

Härom dagen var jag ner på stan. Oerhört spännande saker, som att köpa linsvätska och att lämna tillbaka låneböcker, stod på schemat. Det var dock svårt att missa att det hade hänt en del saker i stadens affärer. Mitt bland alla deppiga reakläder, i mystiska färger och modeller, så hängde det höstkläder. Höstkläder? Vem vill köpa en lång höstklänning med purpur och senapsfärgade blommor, kanske med en matchande yllekofta, i mitten av juli? Eller vinterstövlar?

Just for the record: det är 26 grader i skuggan idag.

Plötsligt händer det - i trädgården

Maken och svärfadern bygger trädäck. Jag städar huset, lagar mat och försöker roa små barn. Det går framåt. Snart kanske åtminstone ett av våra erosionsproblem i trädgården är lösta.

Saker man kan tänka på mitt i sommaren

Inte för att jag riktigt begriper hur det här ska gå till, men på något sätt måste jag fixa att springa i vinter. Problemet är att jag verkligen inte tycker om att springa, eller ens vara ute, när det är mörkt...och mörkt är det ju mest hela tiden.

Projekt marathon 2012 är dock påbörjat sedan ett tag tillbaka.

Motivation

Sådärja. Nu är jag anmäld - så nu gäller det bara att springa 21 098 meter under två timmar. Det ska gå.

Var tog brudarna vägen?

I Expressen pågår det en debatt om varför det är så få (om några) äldre (tja, äldre än 22 år...) kvinnor som recenserar pop/rock. Bland andra har Linda Skugge skrivit om varför hon inte skriver om musik längre. Det är sannerligen synd, både att hon och andra damer har lagt ner aktiviteten till förmån för annat.

Och ja, jag när ju en gammal dröm om musikjournalistik. En dröm som jag aldrig lär göra någonting av men som ändå finns där i bakgrunden.

Vad blir det för mat?

Tänk om jag skulle ta och göra en slottsstek idag?

Mot trädgården (den ständiga kampen)

Idag kommer svärfar tillbaka för att hjälpa oss med jätteprojektet att återta vår trädgård. Totalt ska det byggas tre trädäck. Den första etappen består av ett av dessa, det som ska gå runt garaget samt bygga in en av slänterna.

Det finns olika sätt att beskriva vår trädgård. En kort beskrivning är att den är fantastisk. Den innehåller ju det mesta som man talar sig varm om i trädgårdsböcker. Det finns knotiga gamla äppelträd, ståtliga tallar, olika typer av prydnadsbuskar, stora perennrabatter (ja, de har till och med färgteman), hallon, svarta vinbär, krusbär, jordgubbar, rosor, smultron och trädgårdsland. Trädgården är även i flera etage och indelad i olika rum (något som trädgårdsböckerna brukar vara extra lyriska om). Det finns uteplatser i olika väderstreck och ytor där man kan spela fotboll. Ett annat sätt att beskriva trädgården är att säga att den är extremt arbetskrävande. Och stor. Eller som bästa M. uttryckte det hela: you don't have a garden, you have a fucking park.

Problemet är att trädgården innehåller väldigt många märkliga lösningar. Slänterna mellan etagen eroderar, uteplatserna är på glid. Perennrabatterna är placerade i slänterna, vilket gör dem extremt svårhanterliga. De gamla ägarna hade uppenbarligen inte förstått att man ska använda plintar för att få hållbara konstruktioner. Istället är det en salig blandning av järnpinnar, ståltråd och brädor, som nu håller på att ge vika. Likaså är alla stenar och plattor (jag tror att det är sju olika sorter) lagda direkt på jorden, vilket gör att de är sneda och vinda. Hur mycket vi än har slitit under de senaste sex åren så känns det bara som att trädgården blir värre för varje dag som går.

Ja, ja, nu ska i alla fall ett av däcken byggas.

Heberlein & Baumans konsumtionsliv

Läs dagens artikel av Ann Heberlein, om samlande, loppisar och vårt ständiga behov av att vara originella - trots att vi vanligtvis är det på ett högst o-originellt vis.

Och ja, jag har både Hasbeens, Odd Molly-klänningar, PH-lampa i köket, Stig Lindberg-gruckor och lagom charmigt slitna sjuanstolar. Jag tror dock inte för ett ögonblick att jag är originell eller personlig. Tvärtom är jag bara en medelklassig kulturtant med hyfsat gott om pengar.

Spridda skurar av sommar

Till slut så, efter en vidrig bilresa

Hemma.

Huset är exakt lika ostädat och sunkigt som vi lämnade det. Gräsmattan som en äng. Tidningshögen enorm.

I morgon kommer svärföräldrarna.

Läst 2011 (del 21)

Titel: Konsten att tala med en änkling
Författare: Jonathan Tropper
Antal sidor: 317
Förväntningar: Inte särskilt höga. Boken plockades upp i vid kassan på City Gross i Höganäs, den har dock fått goda recensioner.
Handlar i grova drag om: 29-årige Dough har nyligen förlorat sin fru i en flygolycka och begraver sig själv i sorg och frustration. Runt omkring sig har han sin tvillingsyster, en knäpp mamma, en halvgalen pappa, en lillasyster, frugans x-make, den trulige styvsonen och en pilsk granne. Alla förutom Dough själv tycker att det är dags för honom att gå vidare. Själv fokuserar han på självömkan och sin kolumn Konsten att tala med en änkling. Lillasysterns bröllop stundar - och det är upplagt för förvecklingar och allmänt kaos.
Så tycker jag: Det verkar finnas en hel genre av böcker som är skrivna för att filmatiseras som lite lagom puttriga romantiska komedier med Hugh Grant i huvudrollen. Hugh Grant i skrynklig skjorta, rufsigt hår och lagom elaka repliker på läpparna. Det här är en sådan bok, även om för Hugh av lite yngre årsmodell (det skulle dock inte spela någon roll i filmatiseringen - huvudrollen är klippt och skuren för Hugh oavsett ålder). Boken är lite småkul och skruvad - men också extremt förutsägbar. Självömkan, 30-årskris, sex, förvecklingar, slagsmål och livsinsikter i lagoma doser. Det är dock en bok som fungerar fint på stranden.
Betyg: 3 av 5.

Läst 2011 (del 20)

Titel: Min kamp
Författare: Karl Ove Knausgård
Antal sidor: 442
Förväntningar: Höga! Den är ju utmålad som den nya Lars Norén-luntan!
Handlar i grova drag om: Det här är del ett i Knausgårds (planerade) svit om sex självbiografiska böcker. Kort och gott så handlar Min kamp om relationen till den demoniske och sedermera gravt alkoholiserade fadern och om döden. Den handlar också om relationen till den ett par år äldre brodern och Karl Oves gryende författarskap.
Så tycker jag: När jag läste det första kapitlet så tänkte jag mest åh, nej, inte en till socialrealistisk självbiografi med en demonisk farsa och hunsade och misshandlade familjemedlemmar. Det är extremt detaljerat. Man känner smörgåsarna växa i munnen, hör tv-apparaterna surra och stegen dunsa mot golvet. Det är som att befinna sig i en Ken Loach-film. Men sedan händer det någonting med texten. Det är ångest, misär och navelskåderi i den högre skolan - men det fantastiskt berättat med en knivskarp iakttagelseförmåga. Växlingarna i tid är snygga och effektiva. De populärkulturella referenserna är klockrena. Några ögonblicksskildringar, exempelvis av när Karl Ove leker med sin brorsdotter, är full för första gången eller dricker kaffe i farmoderns söndersupna hem, kommer att stanna kvar under mycket lång tid. Det är en extremt bra bok!
Betyg: 5 av 5

Uppdatering: en mer korrekt kategorisering av Min kamp är att den är autofiktiv. Och det är ganska uppenbart när man läser den; med den detaljnivån kan det helt enkelt inte vara biografiskt eller självbiografiskt utan måste snarast vara någon form av hybrid. För min del skulle det dock kunna vara helt fiktivt utan att det spelade någon roll för läsupplevelsen.

Tänk om-känslan

Vi lämnar Skåne bakom oss och börjar dra norrut igen. Som så många gånger förut så drabbas jag av fruktansvärd nostalgi, eller snarast Sliding doors-effekt när jag är i Skåne, tänk om-känslan. Ett par gånger i mitt liv har jag fattat ganska drastiska beslut. Några av dem har varit helt och hållet självvalda, som när jag för åtta år sedan satsade allt på ett kort och flyttade till Umeå. Andra har varit mindre självvalda, som den gången då jag flyttade till Uppsala istället för till Malmö.

Det var tidigt 90-tal, jag hade bott ett år i Skåne, skulle sommarjobba i mellansverige och sedan flytta tillbaka i början av hösten. En fin lägenhet var fixad i Rörsjöstaden (hej 1800-talshus, gigantisk takhöjd och superfint läge) och allt jag väntade på var mitt antagningsbesked från universitetet. Men just det sistnämnda strulade till sig, min studieplats i Lund blev struken och istället förvisades jag till Uppsala. Förvisad - det var exakt så det kändes. Trots att jag verkligen inte ville så tog jag mitt förnuft till fånga och flyttade till Uppsala, för jag hade ingen lust att skjuta upp studierna ett år, byta program eller försöka fixa ett jobb i Malmö (det var fruktansvärd lågkonjunktur just då). Planen var att börja läsa i Uppsala, byta studieplats och flytta till Malmö lite längre fram. Men så blev det aldrig, för livet tog helt enkelt andra vändningar.

Sedan dess har jag varit i Skåne ganska många gånger; hälsat på vänner, varit på jobbuppdrag och semestrat. Och varje gång hugger känslan tag i mig; tänk om. Hade livet varit samma lika, fast bara på en annan plats? Hade det varit bättre eller sämre? Hade jag valt en annan yrkesbana? Hade jag träffat Maken ändå? Hade jag ens bott kvar?

Radioskugga

Jag befinner mig i nordvästra Skåne och den mest kompakta radioskugga jag någonsin har skådat. Det här får det inlandet i Västerbotten, när man står uppe på ett fjäll och kan höra en knappnål falla, att framstå som hightech. Lite oväntat faktiskt.

Trots detta, det vill säga min allmänna teknikstress, så har vi det alldeles utmärkt. Det är bad, Knausgård (utläst och överlämnad till Maken), underskön natur och lite lagom semestergnälliga barn.

Semestervisdom

Maken: det tar tid att ta det lugnt.

Appropå hur det kunde ta en hel dag att transportera sig knappt 30 mil.

Knausgård (del 2)

Det tar sig, det tar sig. Bara så att ni vet.

På tal om namn

Lille O. har blivit fem månader och äntligen har min mor, den kära mormodern, börjat säga grabbens tjusiga dubbelnamn istället för att benämna honom som lilla killen, gossen och lillebror. Hon tycker verkligen att namnet är skitfult.

Å andra sidan - en person som tycker att vi skulle döpa sonen till Glenn har ingen talan.

Dagens fråga

Årets semestermusik - Neil Young eller Fleet Foxes? Inspirerad av CSNY-dokumentären som gick härom kvällen är jag även lite sugen på just CSNY.

Knausgård

Jahapp, så har jag börjat läsa Knausgård. Det blir bättre va? För hittills är det mest detaljerat och småtråkigt. Jag har ju förhoppningar om att Knausgård ska bli den nya Norénupplevelsen.

Vi är verkligen sämst på det här med semester

Ungefär i samma ögonblick som vi ska åka på någon slags improviserad semester så kommer vi på att vi kanske borde klippa gräsmattan, skicka halva familjen till frisören, köpa nya sommardäck till bilen, hämta några datafiler på jobbet, måla tånaglarna, fylla på strumpförrådet, rensa kylskåpet, spika fast alla nymålade fönsterfoder i stugan, skicka fjorton mail, köpa mat till fiskarna och stryka en ful blus. Och ja just det, packa också.

Läst 2011 (del 19)

Titel: Den glömda trädgården

Författare: Kate Morton

Antal sidor: 417

Förväntningar: inte överdrivet höga.

Handlar i grova drag om: Den lilla flickan Nell hittas ensam på ett fartyg på väg från England till Australien. Hon tas om hand av en av hamntjänstemännen och hans familj och växer upp ovetande om sin bakgrund och sitt öde. När Nell blir vuxen berättar hennes far, i all välmening, att hon var ett hittebarn (eller snarast ett barn som de behållit) och Nells sökande efter sin bakgrund tar sin början. Spåren går snabbt till England, godset Blackhurst Manor och den mystiska barnboksförfattarinnan Eliza. Sökandet efter Nells bakgrund tas senare upp av hennes barnbarn Cassandra. Nyckelns till historien går via en glömd, eller snarast gömd, trädgård i anslutning till godset.

Så tycker jag: Det här är en romantisk berättelse som löper över generationerna och som förflyttar sig mellan många olika miljöer. Det är effektivt och målande berättat...men, nej, jag fixar inte riktigt den här typen av böcker. Förvecklingarna är förutsägbara, miljöerna utstuderat återgivna och slutet ska jag inte ens gå in på (i termer av förutsägbarhet och påklistrad romantik). Tack, men nej tack.

Betyg: 2 av 5 (och då är jag snäll)

Plötsligt händer det - på löparrundan

Milen på 51,30. Med lite finslipning så bör det gå under 50 minuter snart. Inte så illa för någon som var i sitt livs sämsta form för fem månader sedan (då jag inte ens fixade att promenera till jobbet) och som tog upp träningen för lite drygt två månader sedan. Plötsligt känns halvmaran under två timmar helt realistiskt.

Funkisburkarna från Höganäs

Helt appropå ingenting. Här är mina fina funkiskryddburkar från Höganäs, sannolikt från tidigt 50-tal, som jag ropade in på auktionen efter mormor och morfar. Totalt är det fjorton kryddburkar och tre ströare, som nu står på en hylla i vårt kök. De andas väldigt mycket barndom för mig. Barndom med en kedjerökande mormor, solvarma hallon och klippdockor ur Året runt.

Saker vi borde ha tagit tag i för länge sedan

Man kan inte vara bra på allt. Och vi är riktigt usla på att ha semester. Eller på att planera våra semestrar. Ofta blir det ingenting. Vi pratar om allt vi skulle vilja göra, men det slutar med att vi driver omkring planlöst. Några dagar hemma. Någon dag i stugan. Någon släkting som dyker upp (vanligtvis oanmäld, vilket jag inte alls tycker är härligt spontant utan bara påfrestande och stressande). Några dagar i Norrbotten. Några dagar i Hufvudstaden. Sedan börjar åtminstone jag längta till höst, vardag och rutiner. För det är jag bra på: vardag.

Nu har det hänt igen. Vi har lösa planer om någon slags bilsemester, men inser (på tok för sent) att vi borde ha bokat och fixat en massa saker för flera månader sedan. Nu är allt fullbokat eller inte alls som vi har tänkt oss. Ja, ja, kanske blir det bra ändå.