Lisa/Onekligen och
Alexandra/AMO har en bloggutmaning om att reflektera kring jämställdhet - vilket jag (så klart) inte kan hålla mig borta från. För även om jämställdhetsfrågor ligger mig mycket varmt om hjärtat så kan jag även känna mig ganska jämställdhetsskadad, då jag har jobbat med jämställdhets- och genusfrågor, både praktiskt och i forskning, i mer än femton år.
När jag jobbade inom mitt första projekt om jämställdhet inom heterosexuella familjer så var jag nybliven sambo med min förra partner. Jag var fylld med teoretiska modeller om fördelning av pengar, betalt arbete och obetalt arbete. Vi var dessutom mycket olika varandra och kom från vitt skilda bakgrunder (han från en trespråkig bohemisk akademikerfamilj bosatt på en bergssida på en tropisk ö och jag från en småborgerlig tjänstemannafamilj i mellanstor svensk stad). Och herre jävlar vad vi diskuterade, argumenterade och grälade. Jag har alltid varit
den med koll, på allt från räkningar till pensionssparande. Att jag skulle vara utan pengar i slutet av månaden, även när jag levde på ströjobb och studielån, existerar liksom inte. Han var i kontrast till detta en
leva i nuet-människa, som spenderade alla sina pengar på att äta ute och att resa. Efter mycket diskuterande kom vi fram till att dela på fasta utgifter procentuellt i relation till inkomsterna och att var och en behöll resterande pengar som sina personliga. Trots att detta lät som en enkel lösning så fungerade den dåligt i praktiken. I grunden hade vi ju helt olika prioriteringar. Han ville fortsätta äta kulinariska anrättningar på krogen (gärna med mig som sällskap) och ta en impulsresa till Moskva. Jag ville spara ihop till en kontantinsats på en lägenhet (vilket han över huvud taget inte förstod poängen med - vi hade ju en hyresrätt) och spendera resten i Filippa K-butiken. Lösningen att ha relativt åtskilda ekonomier kändes också mest som resultatet av ett (mer eller mindre uttalat) ultimatum från min sida. Jag vägrade att köra min ekonomi i botten för att jag var sambo. De olika prioriteringarna gjorde också pengar till ett återkommande diskussionsämne (läs:trätoämne). När vi så småningom blev särbos och ytterligare ett tag senare bröt upp så tyckte jag att det var en befrielse att slippa diskutera pengar och prioriteringar med någon utomstående. Om jag ville köpa en rubbat dyr Fendiväska och ha matlåda på jobbet resten av månaden så var det upp till mig (och ja...jag tyckte att det var värt det).
Idag lever jag i ett helt annat förhållande - och har i ärlighetens namn också andra förutsättningar. Vi har två bra och stabila inkomster som räcker långt (även om så klart inte till alla former av utsvävningar). Den största skillnaden är dock att vi nästan aldrig diskuterar pengar. Vi har en grundläggande uppdelning, där vi delar lika på fasta utgifter. Sedan betalar vi resten lite hipp som happ. Vi har "egna" pengar på våra lönekonton men egentligen är detta en schimär - för vi är gifta och alla våra pengar och tillgångar är våra gemensamma. Trots detta så känns det viktigt att ha egna konton och pengar som vi inte behöver förklara eller redovisa. Om maken vill köpa golfklubbor så gör han det. Likaså köper jag de kläder som jag vill (så länge jag tycker att jag har råd med det).
Jag tror att det finns två förklaringar till varför vi så sällan pratar om pengar. Den ena är att vi i grunden tänker och prioriterar väldigt lika. Pengar kommer in mer indirekt i andra diskussioner (om allt från världsekonomins förmodade fall till bristen på fräscha tomater på ICA). Den andra är att vi har tillräckligt med cash för att kunna tillfredsställa de flesta rimliga önskemål. Vi bor bra, har en okej och relativt ny bil, kan åka på semestrar, kan köpa ungefär de kläder vi vill ha (etc.).
Även om vi skulle få en väsentligt sämre ekonomi så ska det mycket till för att jag ska gå med på att inte ha någon form av "egna" pengar - det vill säga pengar som inte behöver diskuteras eller redovisas. Även om man har en vissa gemensamma prioriteringar (exempelvis hur mycket man tillsammans kan/vill spendera på boende, mat eller vad det nu gäller) så vill jag ha viss autonomi när det gäller personliga utgifter. Kanske är jag lite paranoid på denna punkt, men jag tycker mig se alltför många exempel på kvinnor som i det närmaste väljer bort sina egna behov (till förmån för barn och partner). Om nöden kräver så är det klart att jag köper galonbyxor till barnen framför en Odd Molly-kofta - men som grundläggande princip har jag och maken lika stora behov och samma rätt till autonomi. Jag vill verkligen inte behöva förklara varför jag har köpt tre pocketböcker, nya underbrallor eller en tavla på auktion.
Med tanke på att jag nästan aldrig ringer till någon (förutom till Maken) så är den här manicken oväntat väl använd. Fast ringer på den...det gör jag knappt.
Projekt-sticka en halsduk till min gröna parkas fortskrider. Den stickas i halvpatent, i Drops Alpacka-garn. Färgerna är 6834 (mörkblå), 7815 (militärgrön) samt 7323 (ljust dimmgrön).
Art deco-keramik är egentligen mer min mors pryl än min - men just denna väggprydnad från österrikiska Goldscheider är en favorit (och en present från just min mor). När jag hängde upp den i sovrummet frågade L:
Nä, jag gör inga anspråk på originalitet. Här i huset är det exakt samma blandning av Ikea, femtiotal, Svenskt tenn och en och annan knasig kitschpryl som hos så många andra Generation X- människor. Skit samma. Jag tycker att Estrids elefanter är fantastiska.
Efter att ha spenderat åren mellan 15 och 25 i olika former av Dr Martens (höga, låga, svarta, röda och mönstrade) så tog jag mer än tio års uppehåll innan jag beställde ett par nya. Nu blev det ett par oxblodsröda lågskor. Det känns tryggt på något sätt.
Citroner fattas aldrig i detta hem. Man vet aldrig när man behöver citronvatten, lite rivet skal eller en klyfta till fisken.
Nyss utlästa och snart lästa böcker i sovrummet.
