Tack och hej?

Så här i slutet av året, när det är mycket bokslutstänk, så har jag funderat en del över den här bloggens framtid. Jag har bloggat så gott som dagligen i fem år, i totalt fyra olika bloggar (varav två fortfarande är aktiva). Men just den här bloggen, som trots allt är min huvudsakliga blogg, har gått i stå. Jag känner inte längre att jag kan skriva om det jag vill eller tänker på. Endera är det för privat, politiskt eller jobbrelaterat - vilket är komplicerat då bloggen befinner sig i en gråzon mellan anonymt och offentligt. Jag skriver förvisso aldrig ut namn eller direkt avslöjande detaljer, men är å andra sidan fullt medveten om att Umeå är en ganska liten stad och att det behövs ungefär en välformulerad söksträng i google för att få fram både vem jag och maken är. Det är inte hela världen om du eller någon annan läsare kan lista ut detta (hej, hej, kollegor, grannar och studenter!), men det sätter ganska tydliga gränser för vad jag är beredd att skriva om. Och ju mer vissa personer i min omgivning skriver i bloggar och på Twitter, desto mer tveksam blir jag till sammanblandningen av privata åsikter och värderingar och vad man gör i professionella sammanhang.

Så, nu har jag bestämt mig för att ta en paus från den här bloggen. Kanske kommer jag att sakna den förfärligt mycket och återgå till normalt bloggande innan ni ens har noterat min frånvaro. Eller så hittar jag en ny form för det hela. Tills vidare så finns jag här.

Läst 2011 (del 32)

Titel: Sunset Park

Författare: Paul Auster

Antal sidor: 314

Förväntningar: lagom höga. Det var ganska länge sedan jag läste Auster, som New York-triologin och Illusionernas bok, men jag minns dem som bra.

Handlar i grova drag om: Sunset Park cirkulerar kring Miles Heller, en ung man som har spenderat de senaste sju åren på att fly från sitt förflutna och sin familj, genom ett kringflackande och lätt meningslöst liv. Då han blir utpressad av systern till sin minderåriga flickvän bestämmer han sig, hastigt och inte särskilt lustigt, för att återvända till hemstaden New York - och flyttar in i ett hus som vännen Bing har ockuperat. Väl där möter vi även husets andra innevånare, Ellen och Alice. Likaså får vi möta faderns, moderns och styvmoderns versioner av vad som hände när Miles lämnade New York och deras gemensamma liv.

Så tycker jag: Holy macaroni, så bra! Är det inbillning, eller har Paul Auster börjat skriva mer som frugan? Hur som helst - det här är en lysande samtidsskildring. Lager för lager skalas berättelsen om Miles av. Vännerna blir till människor av kött och blod. Ingenting, minst av allt livet, är enkelt eller självklart. Och ja, till slut vill man boka en New York-biljett.

Betyg: 4 av 5 (men det är en mycket stark 4:a)

I backspegeln: 2011

I januari var jag väldigt, väldigt, gravid. Lillebror försökte bryta sig ut. Jag var rastlöst och försökte fixa klart saker på jobbet. Alla kläder satt fel och kroppen gjorde ont oavsett hur jag betedde mig. Jag köpte några pyttiga bebiskläder men annars så ägnade vi oss mest åt att vänta.

I början av februari kom lillebror ut. Han hade långt mörkt hår och såg ut som en liten Monchichi. Det var hysteriskt kallt ute och lillebror trodde att vi drev med honom när vi försökte ta ut honom i vagnen. Amningen gick åt skogen - och till slut bestämde vi oss för det sötaste dubbelnamnet i världen till Lille O. I slutet av månaden fick jag en påminnelse av en redaktör om att det var dags att komma in med slutversionen av en artikel - ett mastodontarbete som jag har ägnat flera år åt (det låter helt vansinnigt, men sådant är mitt jobb ibland).

I mars ville Lille O. mest ligga och sova på min axel. Jag köpte en ny dator. Min fina, 93-åriga, morfar dog. Det var begravning och tre auktioner med saker från dödsboet - och allt var förfärligt sorgligt. Annars jobbade jag mest som en galning med slutversionen av artikeln.

I april slet jag mest nästa deadline: ett bokkapitel. Det blev premiär för löparsässongen och jag ägnade mig åt 30-låtar-utmaningen (som lät roligare än vad den var). Jag lyssnade väldigt mycket på gamla låtar av Paul McCartney och Wings. Lille O. växte och frodades och L. tyckte att det var rätt okej att vara storasyster.

I maj jobbade vi halvtid, vilket var ungefär lika klurigt som vanligt. Jag lyssnade på Fleet Foxes, sprang och pimpade L:s sovrum. Det blev lite häng på KB och båda ungarna fick vattkoppor. Den 39:e födelsedagen spenderade jag på att springa vårruset och ha picknick med kollegorna.

I juni fotsatte jag att springa. Halvtidsarbetet fungerade sådär (vilket understatement!) och behovet av semester var stort. Lille O. åt sin första banan och tyckte att det var någonting kladdigt på tungan. Till slut blev det semester. Då åkte vi till stugan, hängde på stranden och målade klart fasaden.

I juli åkte vi på bilsemester. Lille O. tyckte att vi var dumma i huvudet och bestämde sig för att gallskrika...i 250 mil. Jag lyssnade på VNV Nation, Front 242 och sprang, sprang och sprang. Till slut lyckades jag till och med komma ut på några golfrundor.

I augusti började jag intervallträna och upptäckte att jag kan springa ganska snabbt. Den antågande hösten kändes vemodig och vi hängde en del i stugan. Jag jobbade stenhårt med en rapport till överstekontrollmyndigheten och lyckades åter igen förbrylla omgivningen med vårt sätt att dela på arbete och föräldraledighet.

I september sprang jag Umemilen och Stockholms halvmarathon och fick fyra blåa tånaglar. Jag lyssnade på belgisk industrimusik, rensade akvariet och funderade på om man möjligen kan bo i Djäkneboda.

I början av november fick jag ett besked som jag fortfarande försöker smälta (vilket inte går överdrivet bra). Vi hade inget bredband på flera veckor, jag åkte till Göteborg på jobbresa, sprang, renoverade stora delar av nedervåningen och bestämde oss för att bli lite mer sociala.

I december fick jag ett oväntat, och inte särskilt bra, besked. Vi gick på julmarknad och jag sprang trots att det var vinter. Jag och L. åkte på en liten resa och jag var och såg Paul McCartney. Vi firade sjuårig bröllopsdag och även detta år blev det inlagda sillar på julafton.

Vink, vink

Just nu händer det mer i min andra blogg än vad det gör här. Damn, vad det är skönt att springa.

Bla, bla, bla och julen

Nej, jag och julen är inte direkt kompisar. Julen blir lätt för många uppskruvade förväntningar, hysteriskt mycket prylar och på tok för stabbig mat. Plus för mycket folk. I år har den dock varit lugnare än på länge och jag ska inte klaga (så mycket i alla fall).

Just nu känns det dock skönt att julen är över för denna gång.

Anders F.

Ingen jul utan: Det är inte snön som faller.

Klänning

Well, risken är att jag kommer att se ut som en korsning mellan en gycklare och bibliotekarie. Men den är riktigt häftig på (och det finns ju betydligt värre korsningar än ovan nämnda).

På menyn

Sillarna till julbordet blir samma som förra året: med äpple, dill och pepparrot, citron och grönpeppar samt västerbottenssill (ungefär det här receptet). Och så blir det någon variant av älgköttbullar, Janssons frestelse (snåla icke med vispgrädden eller vitpepparen!), skinka (närproducerad, ekologisk och fin!), några gubbröror (ungefär så här, fast med stark söt senap också), ägghalvor och julknäcke.

Svärmor bidrar med gravad lax och norrbottnisk sillsallad (utan rödbetor...jag begriper inte riktigt just den detaljen). Svägerskan tar hand om julgodiset.

Kanske blir det även någonting mer? Kalkonen får bli i morgon eller efter jul.

Sakta, sakta...men i alla fall en hylla!

Vi försöker fixa här hemma, få klart påbörjade projekt. Sätta upp lister och socklar. Skruva fast en hylla. Byta trasiga mosaikbitar, som gick sönder när vi monterade om köket. Lägga in golv i tamburen. Det går inte snabbt, men sakta kommer sakerna på plats. Senast igår fick vi upp en stringhylla i köket för kokböckerna.

Snart jul va?

Hmm. Tänk om man skulle ta och köpa ett par julklappar? Hittills har vi köpt en sådan här och ett sådant här till L. Och klä granen? Och lägga in lite sill?

Lite förändring i alla fall (del 2)

För ett tag sedan skrev jag om att vi ska försöka bli lite mer sociala och umgås med folk. Bjuda på middagar och tacka ja till saker och ting. Och det har vi faktiskt varit under de senaste veckorna! Vi har både umgåtts med en "ny" familj, bjudit hem makens bästa kompis med familj - och nu senast grannarna. Och självklart så har det varit hur trevligt och kul som helst - och inte ett dugg besvärligt eller krångligt. Vi är helt enkelt bara lite för lata och bekväma i vanliga fall.

Kvällens meny

- Wasabicheesecake
- Broccolisoppa a la Melker Andersson
- Vit chokladcheesecake med hallonsås a la Melker Andersson

Förlåt att jag tjatar! (del okänd)

Ja, jag är fast med Paul. Det är ingen idé att spjärna emot.

Några funderingar kring julklappar

Snart är det jul. Trogna läsare vet att det inte är någon favorithögtid hos mig - även om jag kan tycka att det är underhållande att lägga in åtta sorters sill, göra kalkon och rulla kryddade julköttbullar.

Hittills har jag inte köpt en enda julklapp - och om jag känner mig själv så lär det inträffa först dagen innan julafton (under lätt psykos). I likhet med många andra så har jag (så klart?) funderat på det här med julklapparnas vara och omfattning. Det blir ju lätt alldeles för många onödiga grejer, särskilt till ungarna. Grejer som vare sig är särskilt kul eller som uppskattas. Samtidigt så har jag lite svårt för attityden att det går lika bra med grankottar/huvudsaken att man umgås/köp några böcker eller kläder på Myrorna. Eller...det går ju bra så länge barnen är så pass små att de inte har några specifika förväntningar. De första åren med L. köpte vi knappt några presenter alls. Det räckte (och blev över) från släkten. Nu kan jag dock tycka att situationen är annorlunda. Dels har L. fattat att man ska önska sig saker, dels har hon väldigt exakta önskemål. Även om vi har förklarat för henne att hon omöjligt kan få allt som hon önskar sig så skulle hon nog bli väldigt besviken om hon inte fick några av de saker som hon har pratat om i flera månader. De här förväntningarna skulle kanske se annorlunda om hon levde i en familj som aldrig konsumerade bara för att det är kul, eller där det även i vanliga fall gick lika bra med grankottar. Men nu är det inte så. Vi köper saker - och L. vill också ha olika saker. Hon ser saker på tv, i affärer och hemma hos kompisar - hon tar intryck, funderar och utvecklar önskemål och idéer. Jag tror definitivt inte att det är nyttigt för barn att få allt som de önskar sig, eller att de alltid själva inser vad som är kul i längden, men jag kan inte dissa en femårings önskemål rakt av. Det svåra ligger snarast i att destillera fram vad hon egentligen önskar sig.

Vardag (mer av samma sort)

Världens längsta dag går mot sitt slut. En dag av förkylningar, sömnbrist och allmän plåga.

Lille O.

Och så knallade den tio månader gamla sonen i väg tvärs över köksgolvet.

Läst 2011 (del 31)

Titel: Grand final i skojarbranschen

Författare: Kerstin Ekman

Antal sidor: 395

Förväntningar: Inte höga alls. Jag har inte läst Kerstin Ekman på väldigt, väldigt, lång tid. Då läste jag Mörker och blåbärsris, Knivkastarens kvinna och någon mer bok. Om jag ska var ärlig så minns jag dem som tråkiga.

Handlar i grova drag om: En dag får författaren Lillemor Troj ett manus av sin förläggare, ett manus som handlar om hennes eget författarskap - och om bandet till Barbro Baba Andersson. Baba - som är den skrivande personen bakom Lillemors framgångsrika författarskap. Vi får följa berättelsen om Lillemors och Babas sammanflätade liv - och författarskap - ur bådas perspektiv. Från ungdomsåren i Uppsala, Lillemors första misslyckade äktenskap och de tidiga deckarna till de stora framgångarna, gröna vågen, nya misslyckade äktenskap, sorg, passion och missförstånd.

Lillemor är den perfekta fasaden för deras författarskap. Hon ser bra ut, kan tala för sig - men är också den som bidrar med ordning och struktur. Baba är den oformliga kvinnan som inte passar in någon stans - men är också den som har berättelserna och orden i sina spiralblock. Bakom Lillemors fasad kan hon uträtta stordåd.

Så tycker jag: Det här är i högsta grad en sarkastisk - och underhållande - berättelse om författarskap, förlagsvärld och autofiktion. Först är den mest underhållande, men sedan växer berättelsen om Lillemor och Baba. Trots de påfallande olikheterna är de egentligen väldigt lika varandra - och fast i ett ömsesidigt beroende. Slutet lämnar dock en hel del att önska...

Betyg: 4 av 5

Vardag

Hemmet, denna sopstation, det blir väl inte mer uthärdligt förrän jag eller Maken tar tag i eländet.

Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske.

(Fast det får nog bli en kopp kaffe först.)

Förlåt att jag tjatar!

Från lördagens konsert. Ljudet är uselt, men kanske kanske framgår ändå storheten i detta klipp.

På resande fot

Med flyg, buss, bil, tåg, nytt tåg och nytt flyg har jag och dottern förflyttat oss under de senaste dagarna. Jag har varit och sett Paul (och ja - han spelade faktiskt Nineteen hundred and eighty five!). Vi har umgåtts med min mamma, aka L:s mormor, shoppat lite grann samt varit på ett jobbmöte. Jag tycker att det är kul att resa med L. själv ibland, då det både blir att vi gör andra saker och umgås på ett helt annat sätt än vad vi gör i vanliga fall. Visst är det tomt att vara borta från Maken och Lille O., men ändå övervägande kul. Dessutom blir jag imponerad av L:s tålamod när vi reser. Hon kan vänta på flygplatser och hänga på tåg nästan hur många timmar som helst.

Men - just för ögonblicket ska det bli skönt att komma hem.

Lille O. och den förvuxna bibliotekariepagen

Mitt hår börjar bli lite längre än vad det har varit på flera år. Fint, ja. Opraktiskt, ohhh ja! Den tio månader gamla sonen, a.k.a. Lille O., har nämligen som vana att dra mig i håret så snart han får chansen. När han försöker somna, när han dricker välling, när han myser, när han är glad - då kommer de stora och starka händerna och grabbar tag i valfri hårmängd och drar. Aj!

Kanske får jag återgå till bibliotekariepagen igen.

Snart: Paul

I morgon är det dags för Paul. Han kommer nog inte att köra just Nineteen Hundred and Eighty Five, från ett av världens bästa album. Ett album som jag lyssnade sönder och samman under mina tonår.

På min första McCartneykonsert, 1989, var jag klädd i en urtjusig 60-talsklänning i guldlamé och hade mitt morotsröda hår uppsatt i svinrygg. Jag har blivit betydligt tråkigare sedan dess, men jag är fortfarande lika svag för Paul.

Tractatus enligt L.

- Det som finns det finns i verkligheten.

(Konstaterandet var för övrigt en kommentar till kompisens gudstro.)

Fel nu

Ibland är livet mer värdelöst än vanligt. Lagar lite mat, läser Kerstin Ekman, köper en kofta, skriver obegripligt långa mail till någon som jag tror förstår, försöker vara en normal mamma och fru - och hoppas att det går över snart. Det gör det nog, det är mest nuet det är fel på.

Appropå namn och sådant

Men förstå hur hysteriskt roligt detta är, av många skäl.

Vid valet av namn så visualiserade vi helt enkelt en överåklagare i sina bästa år. De doftar garanterat folkpartist (åtminstone när de är under 50 år, sedan vette tusan vad de doftar). Lille O. lär dock vare sig tala halländska eller p1-skånska när han blir stor utan någon märklig Umeå-Stockholmshybrid.

Till slut så

Till slut kom snön. Någon fördel ska man väl ha om man bor i Norrland?

Saker man kan göra innan jul

Och så var vi på den traditionsenliga julmarknaden på Gammlia. Det var exakt lika kallt och trångt som vanligt. Maken köpte en Kvarkenmacka (vilket han alltid gör), jag och L. köpte hemkokt godis (vilket vi alltid gör). Sedan flydde vi in på Västerbottensmuseet (vilket vi också alltid gör), där vi kollade på en bitvis intressant utställning om hur arbete i olika former framställs inom konsten (samt en metadiskussion om detta). Nästa år ska jag komma ihåg att ta på mig varmare vantar.

Boten mot allt?

Nu kommer jag kanske låta som en lätt galen väckelsepredikant men löpning hjälper verkligen mot det mesta. Inte för att livet är så mycket bättre idag än de senaste dagarna, men jag känner mig i alla fall betydligt lättare i själen efter en milsrunda i gnistrande solsken.

Endorfiner är inte att underskatta.

Livet

Nej, det som händer just nu är inte särskilt kul. Under andra omständigheter skulle det kanske kunna vara det, men inte nu. Beslut som känns väldigt tveeggade måste fattas. Saker som jag helst skulle låta bli måste göras.

Ibland är helt enkelt livet sådant.

Kanske fixar jag att skriva mer om detaljerna sedan, men för ögonblicket känns det tillräckligt komplicerat att få saker och ting att gå ihop i mitt eget huvud. Varför det inte bara går att välja det enkla, eller till och med lustfyllda, alternativet. Varför jag måste tänka längre än så.

Dagen - uttryckt med hjälp av Dusty Springfield-titlar

I Close My Eyes and Count to Ten


What Have I Done to Deserve This


I Just Don't Know What to do With Myself


I Can't Make it Alone (fast här i Maria McKees version...finner märkligt nog så finner jag inte Dustys)


Jaja, det blir nog bra.

Plötsligt händer det: det oväntade

Och så vändes livet upp och ner. Jag vet inte ens om det är bra eller dåligt.