fredag 25 november 2011

Läst 2011 (del 29)

Författare: Jonathan Franzen
Antal sidor: 537
Förväntningar: Höga. Jag är ett stort fan av amerikansk samtidslitteratur av det cyniska slaget.
Handlar i grova drag om: Det här en berättelse om den högst dysfunktionella familjen Lambert. Den neurotiska, besvikna och diskret manipulativa modern Enid. Den envisa och demensdrabbade fadern Al. Sönerna Chip och Gary, varav den ena har fått sparken från sitt jobb som universitetslärare och den andra försöker hantera sina depressioner, havererade äktenskap, bristande kontakt med sina barn och skenbart framgångsrika yrkesliv. Och så dottern Denise, med sitt jobb som toppkock och ett kaotiskt kärleksliv. Det är en berättelse som spänner över smått som stort. Det är svek, ekonomiska kriser, barn som inte vill äta upp middagen, förfallna hus, aktier, bristande kontroll, järnvägar, grannar och illa dold alkoholism om vart annat.
Så tycker jag: Jag borde verkligen gilla den här boken. Franzen skriver som en gud, berättelsen har många bottnar och karaktärerna är utmejslade och övertygande. Ändå så tappar jag intresset ungefär halvvägs. Detaljerna tynger helheten. Enid står mig upp i halsen och jag vill örfila upp Gary. Till slut vill jag inte ens det, jag har bara tröttnat på familjen Lambert och föräldrahemmet i Saint Jude.
Betyg: 3 av 5

Inga kommentarer: