onsdag 30 november 2011

Saker som vi uppenbarligen inte gör

Den här föräldraledigheten gör jag inte många saker som jag inbillar mig att många föräldralediga ägnar sig åt (och som jag gjorde när jag var hemma med Lilla L.). Vi fikar inte på stan. Vi hänger inte på öppna förskolan. Vi är inte med i någon föräldragrupp. Vi träffar över huvud taget inga andra föräldralediga. Och vi konsumerar knappt någonting.

Det beror vare sig på något ställningstagande, att vi aktivt undviker dessa saker, eller på att vi (mest jag då) inte har tid. Däremot så har jag insett att det är en helt annan sak att vara hemma med en bebis och en femåring mot för att bara vara hemma med en bebis. Den numera stora L. har av naturliga skäl helt annan dygnsrytm och andra behov än Lille O. Är inte den ena hungrig så är den andra det. Har den ena somnat så vill den andra spela spel. Skriker den ena så tjuter den andra. Och så vidare.

L. har dessutom alltid varit mer flexibel än vad Lille O. är. Med henne har det aldrig hängt på minuten med mat och sovtider. Det har fungerat att göra saker både tidigare och senare och på andra platser än normalt. Lille O. är som Skalman. Att följa inarbetade rutiner, att äta och sova på exakta tider, är helt avgörande för allas (inte minst Lille O:s) frid. Resultatet av det är att det finns ganska lite tid över för att hänga på fik, bibliotek och lekplatser när allt annat nödvändigt är fixat och klart.

måndag 28 november 2011

En dag på jobbet

Vissa dagar kan man verkligen fundera på vad man gör. Som idag. Jag har läst ungefär tio sidor text, skrivit två (värdelösa) stycken, betalat räkningar och gått igenom morgondagens föreläsning. That's it.

Med andra ord: inte mycket.

söndag 27 november 2011

Söndag

Vissa dagar blir liksom ingenting eller försvinner i en märklig dvala. Rester från gårdagens middag står i kylskåpet och på köksbänken trängs porslinet som borde plockas in i skåpen. Någon spelar spel på datorn. Ytterligare någon annan vill ha pannkakor och äppelbitar. Discovery brusar i bakgrunden och gardinerna är fortfarande inte uppdragna i sovrummet. Kaffet kallnar och det tar tre timmar att läsa DN.

Kanske drar jag på mig löparskorna.

lördag 26 november 2011

Läst 2011 (del 30)

Titel: Minnen
Författare: Torgny Lindgren
Antal sidor: 216
Förväntningar: Inte höga alls. Jag har inte läst Torgny Lindgren på hur lång tid som helst (sedan tidigt 1990-tal...?) men svärfar satte den i handen på mig och sa "du kommer att gilla den!".
Handlar i grova drag om: Den här boken handlar kort och gott om Torgny Lindgren, ungefär på samma sätt som Min kamp handlar om Karl-Ove Knausgård. Det är någon form av autofiktion och inte en regelrätt självbiografi. Dessutom är en av de bärande idéerna i berättelsen att Torgny Lindgren säger sig sakna minnen. Allt som finns kvar är minnen och hallucinationer. Det är fragment och bitar av ett författarliv. Barndomens Norsjö. Den (kanske) sjuka kroppen. Modern. Göran Tunström. Paris. Familjen. Förläggare. Berättelser som måste berättas. Litteratur. Tvivel. Hopp. Svenska akademin. Hummelhonung. OP. Kollegor. Ord.
Så tycker jag: För att citera Homer Simpson: Holy macaroni! Det här är ju en alldeles lysande bok! Det första kapitlet, när Torgny Lindgrens alla förläggare försöker övertyga honom om att skriva en självbiografi, är så bra att jag nästan tappar andan. Det är lågmält, stillsamt och förvånansvärt humoristiskt. Nu måste jag nog läsa om några gamla Lindgrenböcker.
Betyg: 5 av 5

Morgonstund

Jaha. Tänk om man skulle ta och börja röja i hemmet. Åka och handla. Färga håret. Springa en runda.

fredag 25 november 2011

Läst 2011 (del 29)

Författare: Jonathan Franzen
Antal sidor: 537
Förväntningar: Höga. Jag är ett stort fan av amerikansk samtidslitteratur av det cyniska slaget.
Handlar i grova drag om: Det här en berättelse om den högst dysfunktionella familjen Lambert. Den neurotiska, besvikna och diskret manipulativa modern Enid. Den envisa och demensdrabbade fadern Al. Sönerna Chip och Gary, varav den ena har fått sparken från sitt jobb som universitetslärare och den andra försöker hantera sina depressioner, havererade äktenskap, bristande kontakt med sina barn och skenbart framgångsrika yrkesliv. Och så dottern Denise, med sitt jobb som toppkock och ett kaotiskt kärleksliv. Det är en berättelse som spänner över smått som stort. Det är svek, ekonomiska kriser, barn som inte vill äta upp middagen, förfallna hus, aktier, bristande kontroll, järnvägar, grannar och illa dold alkoholism om vart annat.
Så tycker jag: Jag borde verkligen gilla den här boken. Franzen skriver som en gud, berättelsen har många bottnar och karaktärerna är utmejslade och övertygande. Ändå så tappar jag intresset ungefär halvvägs. Detaljerna tynger helheten. Enid står mig upp i halsen och jag vill örfila upp Gary. Till slut vill jag inte ens det, jag har bara tröttnat på familjen Lambert och föräldrahemmet i Saint Jude.
Betyg: 3 av 5

Lite förändring i alla fall

I olika sammanhang kommer det upp frågor om hur man - som förvärvsarbetande småbarnsförälder - får ihop det omtalade livspusslet. Kanske får vi extra ofta sådana frågor då vi har valt att dela på föräldraledigheten tidigt (genom att arbeta var annan dag/byta av vid lunch) och att inte jobba deltid (för att vi krasst utgår från att vi förväntas göra samma jobb på mindre tid och färre pengar). Ofta känner jag att vi inte gör några särskilda uppoffringar eller drastiska insatser för att få livet att fungera. Vi hinner med det mesta som vi prioriterar och stressar inte överdrivet mycket.

Två saker som jag har tänkt på är dock fördelen med att vi bor där vi bor - och att vi inte är särskilt sociala av oss. Vi har väldigt nära mellan hemmet, förskolan och de flesta andra nödvändiga ställen, vilket gör att vi spenderar lite tid på att förflytta oss. Om jag jämför med när jag bodde i Stockholm så är skillnaden på denna punkt dramatisk. Då kunde det med lätthet gå flera timmar per dag åt att transportera sig till och från jobbet och att uträtta ärenden. Den andra punkten som jag har tänkt på är vårt sparsmakade sociala liv. Vi umgås mest med folk på jobbet och i jobbrelaterade sammanhang. I övrigt så har vi några få familjer som vi träffar regelbundet. Resten av tiden tar vi det lugnt och hänger mest med varandra.

Att vi inte är överdrivet sociala av oss är definitivt självvalt och ingenting vi lider av - men just nu så har vi faktiskt bestämt oss för att försöka bli lite mer utåtriktade. Käka middag med trevliga människor, bjuda hem folk som vi gillar och bryta en smula mot invanda mönster. Det kommer nog bara att bli kul.

onsdag 23 november 2011

To do (i all oändlighet)

- boka flygbiljetter
- beställa (mer) golv
- få tag på rörmokare
- beställa tid för däckbyte
- tvätta
- lämna tillbaka Mamma Mu städar

måndag 21 november 2011

Om bloggen och allmän frustration

Jag brukar tycka att det är ganska trist och meningslöst att läsa inlägg som handlar om brist på inspiration, hur lite det finna att skriva om eller som mest är en stillsam vädjan om uppmuntran. Ändå så verkar det inte bättre än att jag håller på att skriva exakt ett sådant inlägg (och om jag inte minns helt fel så gjorde jag det för ett tag sedan också). Men det råder verkligen stiltje just nu. Det jag tänker på större delen av min vakna tid är alldeles för privat och upprivande för att jag ska vilja, eller ens kunna, skriva om det. I vardagen händer det inte heller mycket. De dagar jag är hemma med kidsen går just åt till att vara hemma med kidsen (och åt saker som att förhindra Lille O. från att pilla i eluttagen, äta upp blommorna, välta ner datorerna och spy i soffan). De dagar jag är på jobbet så jobbar jag. Som en iller. Eller så fikar jag med någon kollega och pratar om löpning. Resten av tiden ägnar jag åt saker som att springa, koka långkok och spika lister. Det är inte särskilt intressant.

Ibland formulerar jag mer allmänna och politiska inlägg, om allt från konsumtionssamhället till Englas nya bröst, men det stannar oftast vid att jag formulerar - och låter dem vara opublicerade. För ärligt talat så vet jag inte om jag orkar vara en del av aktiv debatt. Dels har jag inte den tid som skulle krävas, dels finner jag gränsen mellan min förhållandevis anonyma blogg och mitt yrkesliv ganska problematisk. Jag utgår nämligen kallt från att det är möjligt att ta reda på vem jag är (om man inte redan vet det) på ungefär tre minuter. Om jag skulle blogga om sådant som ligger i gränslandet till vad jag gör på jobbet så vore det lika bra att vara öppen från början. Hade jag startat bloggen idag så hade jag nog valt det alternativet, men nu har en del äldre inlägg skrivits utifrån premissen att bloggen är hyfsat anonym varför det inte bara går att ändra framställningsform eller inriktning hur som helst.

Ähh, jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här. Jag är helt enkelt en smula frustrerad över bloggens innehåll och förutsättningar och vet inte riktigt hur jag ska lösa det. Kanske är det dags att hitta en ny form efter snart fem år?

lördag 19 november 2011

Less would be more (del 2)

Det enda som blir minimalistiskt är de vita väggarna. Obruten vit. Jag hatar verkligen alla fula gul/grå/rosa-vita nyanser. Vitt är vitt när det kommer till väggar.

Punkt.

Less would be more

Just nu håller vi på och fixar en massa saker hemma. Saker som vi har tänkt, planerat och i viss mån påbörjat under de senaste sex åren. Vi byter golv och innerdörrar. Målar om. Fixar lister. Drar om el. De flesta av dessa saker är allt annat än okynnesrenovering. Golven var bitvis så slitna att hela parkettbitar brukade lossna. Toalettdörren var så pass bananformad att den knappt gick att stänga (jag och Maken kunde stänga den men ganska exakt ingen annan fick till den rätta knycken).

Renoveringen påminner mig dock om hur trött jag är på personlig inredning. Inredning som är charmig och berättar en historia om dem som bor där. Inredning som utgör en originell mix. Skälet till att jag är trött på hela konceptet är inte att det i själva verket är ganska o-originellt och förutsägbart. Det kan jag leva med. Jag är bara trött på alla förbannade prylar. Alla böcker. Alla idogt hopsamlade loppis och auktionsfynd. Alla designprylar. Alla skivor. Alla blommor. All jävla bråte (även om den kanske egentligen inte är bråte).

Det är inte så att jag skulle vilja ha ett opersonligt hem i betydelsen ett hem vilket som helst (tänk: miokatalog). Men...jag skulle vilja ha ett hem som såg ut som en gallerilokal. Kritvita väggar, högt i tak, mycket ljus, massor med konst och några stora möbler.

Det kommer inte att inträffa inom rimlig tid - men ja, jag skulle seriöst vilja släng ut 95 procent av det vi har i hemmet.

torsdag 17 november 2011

Vardag (mer av samma sort)

Funderar på nästa års semester, livet och vänskapen. Gör thailändska fiskkakor på lax. Lyssnar på Gang of Four. Värmer choklad till L. Läser Andrew Abbott. Kollar på stolar.

onsdag 16 november 2011

Dagens insikt: på tv

Grand Designs är ett betydligt roligare program än Arga snickaren. Kanske lite orättvist, då de inte direkt är jämförbara. Storslagna projekt vs. förfallna katastrofer.

Vardag


Skriver. Försöker fixa i hemmet. Ringer några samtal. Beställer golv till hallen. Skrattar med Lille O., som är den gladaste lilla filur jag någonsin har träffat. Lagar mat. Diskuterar aparta teorier och upplägg på artiklar. Springer. Lyssnar på Gang of Four, Joy Division och The Marine Girls. Förundras över vintern som aldrig kommer. Sover.

tisdag 15 november 2011

To do (vilket år som helst?)

- måla om i matrummet och vardagsrummet
- åka och köpa golv till tamburen
- få tag på en elektriker
- slipa köksbänken och sätta tillbaka en list
- få tag på en rörmokare
- limma fast några mosaikbitar
- fålla gardiner
- spika fast nya golvlister i matrummet och vardagsrummet.

söndag 13 november 2011

Utan kök på denna ö

Åhh, hur tänkte vi? Efter att ha skjutit upp renoveringen av nedervåningen (med undantag för en färgglad fondtapet, några nya köksskåp och lite kakel) i mer än sex år så har vi till slut kapitulerat och anlitat en snickare. So far, so good. Men hur tänkte vi egentligen? Nu har vi demolerat hela nedervåningen och har inget kök. Däremot så har vi en rastlöst femåring och en krypbenägen bebis...

lördag 12 november 2011

Hur det går när Barbie möter republikanska föreningen

Femåring: Vad krävs det för att bli prinsessa?
Fader: Att ens pappa är kung.
Femåring: Nä...jag menar personlighet.
Fader: Ahh, men i verkligheten så...
Femåring: Jodå, det gör det visst.

fredag 11 november 2011

Borta bra?

Oftast tycker jag att det är väldigt skönt att åka på jobbresor. Hänga på flygplatser, bo på hotell, sova i välmanglade lakan, ha någon timme här och där i en något mer urban miljö än den norrländska pärlan. Träffa gamla kollegor eller bara jobba koncentrerat. Visst är det skönt att komma hem, men jag har alltid gillat att åka bort.




Puhh

Nope, jag har inte gått under jorden eller lagt ner bloggen. Däremot så har jag varit på ett par dagars jobbresa - och nu är hemmet upp och nedvänt av hantverkare. Eller, det är nog vi som har vänt upp och ned på saker och ting - men det är en jäkla röra här hemma.

tisdag 8 november 2011

Dagens insikter

Om storasysters halvätna risifrutti lämnas obevakad på köksbordets kant och lillebror är på lika obevakad upptäcksfärd - då blir det kladdigt. Mycket kladdigt.

Lille O. verkade dock tycka att risifrutti var jättegott.

Världens längsta inlägg: långkok

Josefin/Tuffast av alla undrade om jag har någon favorit på långkok. Och det har jag ju! Kanske till och med alldeles för många.

Tidigare så tyckte jag att folk som sa att långkok är busenkla och sköter sig själva bara var dumma och dryga matsnobbar. Men det är ju sant. Långkok är ofta enkla och tar inte särskilt lång tid att förbereda. En nackdel är att det är mat som kräver planering. Att koka en gryta på högrev är inte någonting man gör efter jobbet för att fixa kvällens middag. Däremot så är det perfekt helgmat. Grytan puttrar medan man själv gör annat (hör hur präktigt det låter...).

Högrev är min absoluta favoritråvara, men även innanlår och olika delar av lamm går utmärkt att använda sig av.

Nu till favoriterna. Mannerströms skånska senapsstek är en stor favorit. Receptet finns i hans alldeles fantastiska bok Husmanskost:

1,5-2 kg marmorerat högrev
3-4 msk Colemans senapspulver
3 gula lökar
3 morötter
smör till stekning
1 pilser/ljus öl (33 cl)
1 l köttbuljong
5-6 anjovisfiléer
3 lagerblad
2 kryddpepparkorn
10 vitpepparkorn
1 kvist timjan (jag brukar ofta ta torkad, en tesked eller två)
3 dl vispgrädde
salt och peppar

Gnid in köttet noggrant med senapspulvret. Salta och peppra runt om. Skala och skär löken och morötterna i lagoma bitar. Bryn köttet i en rejäl klick smör i en gjutjärnsgryta. Ta upp köttet och lägg det åt sidan och bryn grönsakerna i smör. Lägg tillbaka köttet, slå över pilsner och buljong. Tillsätt anjovis, kryddpeppar, vitpeppar, timjan och lagerblad. Sjud under lock i c:a 1,5 timme eller tills köttet är riktigt mört.

När köttet är klart tas det upp ur grytan, viras in i folie och sätts in i ugnen på låg temperatur (så att det inte blir kallt). Sila och reducera buljongen till 1/3. Häll i grädden och smaka av med salt och peppar. Steken skärs upp i skivor (ungefär centimetertjocka).

Steken serveras förslagsvis med mjölig potatis, kokta smörsvängda grönsaker, inlagd gurka och vinbärsgelé. Mannerström har ännu fler serveringsförslag, som syltade gröna tomater, syltlök och Asiagurka. Asiagurkan är för övrigt sagolik.

En klassisk kallops sitter inte heller fel. Det finns många olika varianter - Mannerströms är enkel och utmärkt. Den franska varianten Biff Bourginon (exempelvis tillagad så här) är också ett säkert kort. I Biff Bourginon gillar jag att ha rimmat sidfläsk, svamp (gärna kantareller men även vanliga champinjoner fungerar fint) och olika kombinationer av örter (timjan, rosmarin och liknande). Syltlök är också gott att slänga i på slutet. En viktig detalj är att inte snåla på vinet. Jag gör gladeligen gryta på en bra Pinot för 160 spänn (ofta går ju inte hela flaskan till grytan, det brukar ju räcka till något glas att dricka till också).

En relativt ny favorit i hushållet är Pluras lammgryta. En fördel är att den kan göras på de flesta delar av lamm (med ben). Man kokar helt enkelt tills köttet lossnar - och det blir sagolikt gott! Ovan nämnda princip om vin gäller även här. Ett dåligt vin blir inte bättre av att man häller ner det i en gryta.

I övrigt har jag ett allmänt tips. Koka länge, ibland betydligt längre än vad receptet anger. Om det står att en gryta på högrev ska koka i en och en halv timme så är det ofta för lite. De flesta långkok behöver tre timmar, ibland fyra, på låg temperatur. Även Mannerströms senapsstek blir som bäst om den får koka lite längre (jag antar att han får tag på bättre kött än vi vanligt dödliga, varför han får kortare koktider).

måndag 7 november 2011

Livet

De senaste dagarna har spenderats på två saker. Det ena har varit högst värdsliga funderingar, kring golv, väggar och dörrar, det andra har handlat om liv, död och vänskap. Den finaste vänskapen av alla. Och den mest svårbearbetade information jag har fått på mycket länge. Eller kanske sedan min pappa låg på thoraxkliniken i mitten av 90-talet och livet liksom rann mellan fingrarna (även om han dog långt senare). Nu finns det inga alternativ. Det måste gå bra. Måste.

Den frustration som jag känner vet inga gränser, men i ärlighetens namn är jag nog fortfarande i någon slags chock. Bit för bit förstår jag vad orden betyder. Bit för bit. Allt går inte att ta in på en och samma gång.

söndag 6 november 2011

Den nya favoritlektyren

Enkla, snabba och urgoda recept. Igår blev det broccolisoppan, idag curryfisk.



fredag 4 november 2011

Okej, jag kanske inte är riktigt klok (om hus och annat) (del 2)

Om ni vill få en inblick i mitt rubbade psyke så rekommenderar jag att ni läser etiketten "hus". Se länk nedan...

Två insikter:
- ja, jag är knäpp.
- Maken är en rätt kul typ.

Okej, jag kanske inte är riktigt klok (om hus och annat)

Om det är någon som, mot förmodan, har missat att jag är en rastlös person så kan jag klargöra det nu. Jag är rastlös, kanske rent av otålig, på de flesta områden i livet. Visst kan jag krypa ner under täcket och sova bort en dag. Och det kan vara skönt att ta det lugnt. Någon gång (läs: väldigt sällan). Men på det stora hela vill jag att det ska hända saker. Jag vill se, göra, upptäcka och uträtta.

Ett mycket påtagligt sätt som min rastlösheten har tagit uttryck är hur jag har flyttat.

När jag var 16 år flyttade jag 32 mil till 26 vitmålade kvadrat som ledde till 36 lika vitmålade kvadrat tvärs över gården. En kort sejour i ett lånat studentrum ledde till en tvåa i födelsestaden, med gulrandiga kökstapeter och svindyr hyra. Tvåan byttes mot en fin etta i perfekt läge. Den lägenheten hade jag kvar i ganska många år - ibland hade jag den uthyrd, ibland mellanlandade jag i den över sommaren. Sedan blev det flytt till Skåne och en hemsk studentkorridor (lärdom: dela aldrig boende med ett gäng jazzmusiker och en blivande känd journalist) som snabbt sades upp till förmån för en pytteliten etta med egen trädgård (...och en psykotisk granne som skrek genom väggarna). När året gick mot sitt slut fick jag en fantastisk lägenhet i Rörsjöstaden som jag till min stora sorg aldrig kunde flytta in i (det är en lång historia). Istället blev det ett mellanspel i ovan nämnda etta i födelsestaden, för vidare transport till en deppig byteslägenhet i den stora studentstaden (ja, jag och en annan person lånbytte alltså lägenheter med varandra). Fast större delen av tiden spenderade jag i dåvarande pojkvännens fina lägenhet i Hufvudstaden. Och eftersom jag ändå mest var där så skaffade jag 45 bedårande kvadrat på Södermalm, som jag hyrde i andra hand. Efter tre år, högt uppe bland takåsarna, materialiserade sig fastighetsägarens son (från helvetet) och sålde kontraktet svart. Min pappa tyckte att jag skulle köpa den själv...men jag var så arg att jag hellre flyttade till 24 plågsamma kvadrat långt ute i tunnelbanenätets ytterkanter. Till en lägenhet som inte ens hade dusch (ja, jag var riktigt arg). Efter att den ena grannen hade försökt elda upp kvarteret och den andra grannens son hade terroriserat samtliga i trappuppgången så bytte jag i ren desperation till mig en tvåa i grannförorten (bostadsföretaget var mycket förstående). Den lägenheten byttes dock raskt mot en stor etta några tunnelbanestationer närmare stan. Här fanns det både fint burspråk, snyggt 50-talskök och en jättefin gård. Frid och fröjd tills jag blev sambo och djupt olycklig. Lösningen blev att köpa min första bostadsrätt och att lämna hyreslägenheten till mitt ex (oj, så dåligt samvete jag hade). Åter igen blev det en mikroskopisk etta (dock med dusch). Jag renoverade, sålde och köpte 36 funkiskvadrat i finaste favoritförorten. Åter igen renoverade jag, sålde och köpte en större lägenhet i samma funkishus. Och jäklar vilken utsikt jag hade! Ny renovering. Något år senare fick jag för mig att flytta in till innerstaden igen, till ett kvarter som jag hade spanat på i åratal. Jag gjorde en fantastisk vinst och köpte en hyfsat stor etta i ett 20-talshus. Ny renovering stundade - och här trodde jag faktiskt att jag skulle bli kvar ett bra tag. Men...så fick jag nytt jobb i den norrländska pärlan, sålde den minutiöst renoverade lägenheten och köpte ett hus. Och hej så mycket renovering som stundade (nu kom tack och lov Maken in i bilden). Två år senare köpte vi det hus som vi bor i nu.

Och sedan dog renoveringsfliten. Visst har vi gjort en del. Tapetserat några förutsägbara fondväggar, målat lite här och där, tagit fram gamla innertak, fixat något golv och gjort om köket. Men om någon, för drygt sex år sedan, skulle ha sagt att vi skulle ha kvar vårt aprikosa badrum, den sunkiga tvättstugan och det konstiga hallgolvet, så hade jag trott att det var ett absurt skämt. Likaså om någon hade påpekat att jag skulle bo kvar här nu. Sex år senare.

Men, men, jag tror faktiskt att jag börjar känna en viss motivation att ta tag i huset. Igen.

Appropå att tiden går fort

I nio (långa) månader var jag gravid - och i nio månader har Lille O. varit här.

Framåt, inte bakåt

Efter gårdagens totala sömnmeltdown, då ingen av hushållets medlemmar lyckades få rimlig nattsömn, är vi åter på banan. Det byggs grejer, äts mat och pysslas. Till och med en liten löparrunda har det blivit.

torsdag 3 november 2011

Ehhh...tack?

Sagt av femåringen:
- Du är tråkig mamma...och så har du fula kläder.

tisdag 1 november 2011

En tisdag i november

Lagar lammgryta med en skvätt amarone. Försöker trösta en allmänt gnällig och missbelåten son. Lägger pussel med dottern. Jobbar lite grann. Kollar på brittiska husköparprogram och funderar på varifrån folk har fått alla sina pengar (alternativt hur absurt höga lån de har). Lyssnar på Deportees.