Handlar i grova drag om: Karl-Ove, skrivandet, kärleken, vänskapen och ungarna. Och så ångesten över att de olika delarna i livet inte går ihop.
Så tycker jag: Ganska exakt samma sak som jag tyckte om Min kamp 1. Det här är fantastisk prosa. Knausgård skulle kunna skriva 500 sidor om en tegelvägg eller en vardaglig promenad till jobbet och få det intressant. Nu skriver han tack och lov inte om det, utan om livet.
Det känns som om jag borde skriva någonting klokt. Kanske privat. Eller politiskt. Eller en kombination av dessa tre dimensioner. Men just nu är det som om jag inte har någonting att säga. Allt stannar vid en tanke, eller vid en diskussion vid frukostbordet. Vid frukostbordet diskuteras det nämligen vilt. Om kroppar. Konsumtion. Hyckel. Världsekonomin. Den märkliga lokala debatten. Motståndet mot arkitektur som förändrar. Knausgård. Parkeringsplatser. Sopsortering.
Efter en del funderande så har jag kommit fram till att öppna en blogg till: Endorfiner, löpning och ett marathon i sikte. Jag kan inte hålla på och skriva om löparstrumpor, intervallträning och blåa naglar här. Kanske ibland, men det blir nog bättre så här.
Förväntningar: Höga. Jag gillar både Underdog (vem gör inte det?) och Himmel (fast kanske inte riktigt lika mycket?).
Handlar i grova drag om: Det här är den hyfsat fristående fortsättningen på Underdog. Johan har flyttat från Malmö till Lund och läser till jurist. Från början har han en ganska slackerbetonad attityd, men efter ett tag blir han allt mera seriös och målinriktad. Johan är tillsammans med den snygga och begåvade Helena, fuskar på tentor, lever typiskt korridorliv och äter söndagsmiddagar hemma hos mamma Bodil i Malmö. Supersyrran Monika dyker också upp, nu som ensamstående mamma, med avhoppade läkarstudier och ett hopplöst jobb som servitris. Men efter en märklig jul hos svärföräldrarna i Småland gör Johan det obegripliga och dumpar Helena.
Så tycker jag: Jag gillar Outsider - mycket! Och jag hoppas att det inte bara beror på att jag blir fruktansvärt nostalgisk och längtar tillbaka till tidigt 90-tal i Malmö och Lund. Men, nej, det beror det inte på. Outsider är helt enkelt en bra roman, om en ung man i brytningstid. Det är snygga tidsreferenser till musik, kläder och populärkultur. Likaså är det bra analyser av social klass och samhällsförändring (även om jag faktiskt trodde att det skulle vara ännu mera fokus på den klassresa som Johan gör). Och det är ett kärt återseende av Bodil och Monika. En fråga som dyker upp är dock hur det skulle vara att läsa den här boken utan att ha läst Underdog först. Jag tror att det skulle bli en ganska annorlunda läsupplevelse. Inte nödvändigtvis sämre, men annorlunda.
Jag började blogga i januari 2007, när jag var föräldraledig på halvtid och uppenbart hade för mycket tid över. Jag följde ett antal bloggar, varav de flesta inte finns längre (som Linda Skugges), och blev sugen på att starta en egen. Fokuset var ganska otydligt, men jag tänkte mig nog en mix av vardagsiakttagelser, lampor (ett tema som nästan helt har försvunnit från bloggen), jämställdhetsfrågor och allmän liberalism. Vad det har blivit är en annan fråga.
Vilka bloggar följer du?
Jag följer dem som finns i listan till höger, plus ytterligare ett antal. Och ja - även jag har mina skämsbloggar (varav de flesta hamnar i facket oerhörtytliga kläd/modebloggar).
Favoritfilm?
Svårt! Endera Hal Hartleys Trust eller Gil Jungers 10 skäl att hata dig. Jag gillar romantiska komedier och high school-filmer.
Vilka länder drömmer du om att besöka?
Favoritländerna är ju Kanada och USA, men om jag ska välja länder som jag inte har varit i så får det bli Japan, Hongkong och Australien.
Mina fem bloggrosor går tilll...
Det får bli en salig blandning, som kanske visar på vilka slags bloggar jag läser. Så klart hade jag kunnat dela ut betydligt fler bloggrosor än fem...men, men.
Kattis lilla vrå (kolla särskilt in de fina handarbetena!), Jo, men visst! (som jag hittade till via Tuffast av alla), vilket leder över till just Tuffast av alla (bra om allt från litteratur till fantastiska vardagskonversationer), Fransyskan H. (ohhh, om Frankrike, litteratur, konst och annat fint) och de sjutton kvinnorna på bloggkollektivet Networking (om jobb, karriärtänk och familjeliv).
Handlar i grova drag om: Kate är en 35-årig tvåbarnsmorsa mitt i Londons finansdistrikt. Större delen av tiden befinner hon sig på ett flygplan mellan London och New York, med ett bortglömt födelsedagskalas, ett avsomnat sexliv och en frustrerad barnflicka på halsen. Kate flänger runt, förfalskar hembakade kakor (det vill säga: inte alls så hembakade som de ser ut) och plågas av dåligt samvete. På jobbet dominerar chauvinismen och ett hårt arbetsklimat. Anrättningen serveras i form av en oändlig rad av punch lines: Pearson försöker vara rolig och få till tidstypiska iakttagelser exakt hela tiden.
Så tycker jag: Nej, det här är verkligen inte kul. Visst skrattar jag igenkännande någon gång ibland. Och visst gör Pearson en och annan intressant iakttagelse om samtiden. Men det är för mycket. Och det unkna slutet, där Kate flyttar ut på landet och investerar i syrrans tillverkning av puttinuttiga dockskåpsmöbler, är bara...för mycket.
Till mitt försvar: jag har vare sig hallen full av löpardojor (det är endast ett par) eller 20 par löpartights (jag tror att det är tre). Men...jag gillar verkligen funktionskläder.
När jag läser om sådana här planer så blir jag ruskigt inspirerad. Jag kommer vare sig att springa något ultralopp eller marathon i Paris/New York/Berlin under nästa år. Det blir nog "bara" Stockholms marathon, Blodomloppet, Umemilen...och kanske någonting mer. Helst skulle jag springa både Toronto och Berlin marathon, men det finns nog gränser för vad en arbetande småbarnsmorsa har tid för.
- Fan, min förkylning är tillbaka. - Mmm, min också. Och jag som hade tänkt att springa i kväll... - Men du! Klart du ska springa ändå. Det är bara att piska kroppen till underkastelse, visa vem som bestämmer. - Jo, det har du rätt i. - Japp! I år ska vi vinna! - Ehh...piska kroppen sa du? Ska bli.
När jag lämnade huset hade jag en fin klänning och matchande strumpbyxor på mig. Sedan kom jag fram till jobbet och såg mig själv i dagsljus. Klänningen hade gröt och bananfläckar. Strumpbyxorna var urfula tillsammans med klänningen.
Jag vet att löpning egentligen inte borde vara någon materialsport - det är ju bara att dra på sig ett par urtvättade joggingbrallor från 80-talet och ett par dojjor och springa - men ändå så är det ju det. Att bra skor gör en fantastisk skillnad inser nog de flesta. Och funktionskläder gör löpning betydligt mer njutbart.
Min senaste upptäckt när det gäller funktionskläder är vantar. Skratta ni...men jäklar vad lagom tempererade mina händer var idag.
För övrigt har vi ägnat dagen åt planlös konsumtion. Det blev två stekpannor (faktiskt helt nödvändiga, båda två), en glassmaskin (jösses vad jag har saknat att ha glassmaskin sedan den förra lade av...typ 1998) och en vidrig dvd (som dottern förhandlade till sig, istället för lördagsgodis).
Jaja. Vi gör vårt bästa för att hålla landets bnp uppe.
Kollar på flygbiljetter, jämför datum och gör upp planer. Lite hastigt på eller försenat, beroende på hur jag räknar. Känslorna är blandade. För även om det här är en resa som jag verkligen, verkligen, ser fram emot, så önskar jag att omständigheterna var annorlunda.
Om allt går som jag nu planerar så kommer jag att ta med familjen till mitt absoluta favoritland i november. Och träffa min allra bästa vän. Det kommer att bli bra.
Jag började dagen med drygt åtta kilometers löpning, i hyfsat sakta mak. Det var kallt, halt och inte särskilt njutbart - men jag står inte ut med att inte kunna springa.
Det är alltid kul att läsa om fler som delar på föräldraledigheten, jobbar var annan dag, halva dagar eller någonting liknande. Jag vet att det inte fungerar för alla, men jag tror att det skulle fungera för fler om de bara vågade och försökte.
- Jaha, vad ska du göra på jobbet idag då? - Fortsätta klassificera. - Just det ja. God jaktlycka på taxonomierna då. - Tack, tack, det kan nog behövas.
Det har väl inte hänt så mycket under de senaste veckorna. Men...jag har anmält mig till Stockholms marathon! Yeah!
Nu tänker jag använda ett ord som jag har riktigt svårt för: pepp! (Synd bara att vintervirusen har fått fäste i hushållet, jag som bara vill springa, springa och springa.)
Efter tre veckor har vi, till slut, fått tillbaka vår bredbandsuppkoppling. Förvisso har vi haft viss uppkoppling via våra iPhones (dock: med mycket svajigt 3G), och på våra jobb, men det har ändå varit oväntat frustrerande att sakna uppkoppling. Allt från att betala räkningar till att skypa och beställa kaffe har varit nödvändigt att göra på jobbet. Då vi båda jobbar halvtid just nu så finns det inte direkt tid över för sådant när man väl är på kontoret. Likaså har det varit snudd på hopplöst att försöka jobba hemifrån, då vi båda är beroende av att koppla upp oss mot databaser och diverse system.
Men, men, nu ska jag sluta klaga.
Uppkopplingen till ära har jag till och med tagit tag i två gamla surdegar - placerat om ett värdelöst fondsparande (tänk: konstant sjunkande gråsten) till ett förnuftigare obligationsalternativ samt sagt upp en helt onödig prenumeration.
Funderar lite grann på officiella hemligheter, vem man är i olika sammanhang och skenbar anonymitet. Blogglivet, twitterlivet och några andra liv (Facebook har jag dock i princip övergivit, orkar inte med deras ambitioner att ta över och övervaka allt man gör). Koppla ihop skiten, eller ej? Jag kan ändå inte vara särskilt frispråkig har jag märkt.
Vi städar i trädgården, bakar bullar och försöker roa förkylda och hängiga ungar. Tiden glider förbi. Vi dricker kaffe, fyller frysen med lamm och rensar lite till i trädgården.
Den tionde december ska jag se Paul på Globen. I runda slängar den tionde konserten jag ser med honom. Biljetten är bärgad och jag är fånigt glad. Vad kan liva upp mer än lite allsång till Hey Jude och Jet?
- På lördag ska vi åka hem till M., då får du titta på hennes hamster. - Åhhh, men mamma! Jag vill OCKSÅ ha en hamster! - Ja, det vill du...men det kommer du inte att få.
Jag vill vare sig ha digital detox eller köpstopp. Jag vill ha tillbaka nätet i vårt hem - och min normala digitala samvaro. Ingenting tyder dock på att problemet kommer att lösas snart.
Den nya hobbyn: att stå upp och att gå längs möbler. Och med pallar. Och med kuddhögar. Och med vad som helst som erbjuder en smula stöd.
Då och då gör Lille O. även partytricket att släppa taget. Någonting säger mig att han kommer börja gå betydligt tidigare än syrran (som gjorde det helt normalt kring ett år).
I brist på Internet i hemmet roar jag mig med en djupdykning i den svenska byråkratin. Nyss hade jag ett halvtimmeslångt filosofiskt samtal med försäkringskassan om konsekvenserna av EU och dess gränser för att erhålla socialförsäkringar. Det var riktigt intressant (även om svaren i sak var allt annat än vad jag hoppades på). Jag måste erkänna att handläggarna var betydligt trevligare än väntat. Likaså var de mycket tjänstvilliga i att reda ut krångliga detaljer och förvissade sig om att det inte missuppfattade någonting.
I brist på fungerande nät så lagar jag mat. Ytterlår, en gul lök, några chalottenlökar, ett par morötter, lagerblad, pepparkorn, vatten, tre deciliter hemmagjord köttbuljong (ja, jag är förbannat präktig på vissa punkter) och en skvätt tomatpure har kokat ett par timmar (well, köttet och rotfrukterna bryntes först, saltades, pepprades och pudrades sedan med lite vetemjöl). Planen var att hälla i en halv flaska bra rödvin, men det fanns inte hemma - därav köttbuljongen. Mot slutet har jag hällt i bacon och några deciliter smörstekta trattkantareller. Och så ska det till en näve hackad persilja.
För övrigt har Lille O. kommit på ett par saker: - Det finns ätbara grejer vid L:s matplats (senast igår fann han en halväten hallonmuffin och några nävar couscous). - Det går fint att ställa sig upp mot möbler och liksom dra sig framåt. Om man kombinerar att stå upp och att sträcka på sig så kan man dessutom nå åtråvärda artefakter (typ mobiltelefoner och datorer).
Jag, eller snarast vi, glider djupare och djupare in i en kompakt mediaskugga. Inget internet. Ingenting. Bara tystnaden och dåliga tv-program (herre gud, har tv-programmen alltid varit så här usla?).
Men snart så, snart kanske vi återfår kontakten med omvärlden.
Maken bläddrar i det nya numret av Family Living: - Men!? Vad är det här för skittidning? - Öh? - Ja, ska det inte vara typ...inredning!? Bilder från snygga hem? - Tja... - Men det är ju bara en massa b-kändisar...Tobbe Trollkarl? Och här! *pekar upprört* En närbild på en kökslucka? Ska det föreställa köksspecial? - Tja... - Om man ska ha kändishem kan man väl åtminstone ta kändisar som har snygga hem? - Det förstås.
Hemmet ligger av okänd anledning i radioskugga sedan några dagar tillbaka. Jag orkar inte blogga via mobilen och känner mig ärligt talat ganska trött på bloggen och dess innehåll just nu (och det säger jag inte för att ni ska komma med klämmiga tillrop).
Jaja. Det ordnar sig nog (både med det ena och det andra).
Tills vidare lyssnar jag på Florence + The Machine, dricker kaffe, jobbar och twittrar lite förstrött.
Litet barn, a.k.a. Lille O., har äntligen lyckats somna efter timmar av gnövlanden, gnyenden och allmänt missnöje. Stort barn, a.k.a. L., leker hemma hos en kompis. När blev hon så stor? I likhet med alla andra föräldrar fattar jag ingenting. Min lilla knort har blivit en gänglig femåring, som pratar om vampyrer och beter sig som en tonåring i miniatyr.
Vi faller in i vinterhöstrutinerna. L. har sin dans. Vi fikar där vi alltid fikar. Lånar någon bok. Käkar högrev. Lyssnar på Aimee Mann i bilen. Och köper konstiga glödlampor.