Någon gång tidigt i somras lämnade svärfar sitt exemplar av Lars Noréns En dramatikers dagbok hos mig med uppmaningen att läsa den. Sedan blev det sommar och jag tog med den ut till stugan - och där blev den liggandes. Oläst. Tills nu.
Herre jävlar så underhållande den är! Det måste vara en av de mest maniska och narcissistiska böcker jag någonsin har läst, men den är helt genialisk i sin blandning av hätska utfall mot kollegor, shoppingbekännelser, hantverkarproblem, husbegär, skvaller, allmän bitterhet och gubbsjuka. 1680 sidor!
tisdag 30 november 2010
Mycket
Just nu är det mycket. Mycket av det mesta. Mycket på jobbet, många möten, oändliga listor med saker som helst borde ha fixats igår. När jag tror att jag ska ha tid att beta av listorna så dyker det upp någonting nytt. Någonting som är ännu mera akut. Med tiden har jag blivit rätt bra på att inte stressa upp mig i onödan och att inse att jag inte kan springa på alla bollar samtidigt. Men det är klart, opåverkad är jag inte. Mycket är mycket hur man än vänder och vrider på det.
Och som om det inte vore nog med att det är mycket på jobbet så är det självklart mycket hemma också. Det är dansavslutningar, adventskalendrar som ska fixas, lappar som ska lämna in, julplaner som måste smidas, ett hem i förfall, julfester, bokcirklar...och så vidare.
Och som om det inte vore nog med att det är mycket på jobbet så är det självklart mycket hemma också. Det är dansavslutningar, adventskalendrar som ska fixas, lappar som ska lämna in, julplaner som måste smidas, ett hem i förfall, julfester, bokcirklar...och så vidare.
En om dagen: dag 19
Någonting jag ångrar
Att jag inte har läst nationalekonomi.
Orsak: jag behövde komplettera mina gymnasiebetyg med det tredje året matte och det var jag för lat för. Jag kan inte ens skylla på att jag tycker att matte är svårt, jag orkade bara inte gå på komvux eller tenta av skiten.
Att jag inte har läst nationalekonomi.
Orsak: jag behövde komplettera mina gymnasiebetyg med det tredje året matte och det var jag för lat för. Jag kan inte ens skylla på att jag tycker att matte är svårt, jag orkade bara inte gå på komvux eller tenta av skiten.
söndag 28 november 2010
Söndagen i punkter
- Vaknat tidigt, tidigt, tidigt - check!
- Druckit kaffe - check!
- Sanerat hemmet - check!
- Dansat disco på vardagsrumsgolvet - check!
- Varit till stugan - check!
- Storhandlat - check!
- Köpt marsipan - check!
- Klätt på Barbiedockor - check!
- Druckit kaffe - check!
- Sanerat hemmet - check!
- Dansat disco på vardagsrumsgolvet - check!
- Varit till stugan - check!
- Storhandlat - check!
- Köpt marsipan - check!
- Klätt på Barbiedockor - check!
En om dagen: dag 18
Min favoritfödelsedag
Det står helt still, kanske för att födelsedagar inte är så märkvärdiga när man är vuxen. Visst, jag kommer ihåg ett antal fina. Som 18-årsdagen som jag spenderade i Köpenhamn, med dåvarande bästisen H. och vår teatergrupp. Vi bodde på ett ursunkigt hotell, var på jazzklubb (för övrigt en riktigt turistfälla), köpte batiktröjor (ehh...) och sjöng karaoke. Jag kommer också ihåg mindre lyckade, som den förskräckliga 25-årsdagen som slutade med ett praktgräl med dåvarande sambon. Och om det är någonting jag tycker riktigt illa om så är det gräl.
Det står helt still, kanske för att födelsedagar inte är så märkvärdiga när man är vuxen. Visst, jag kommer ihåg ett antal fina. Som 18-årsdagen som jag spenderade i Köpenhamn, med dåvarande bästisen H. och vår teatergrupp. Vi bodde på ett ursunkigt hotell, var på jazzklubb (för övrigt en riktigt turistfälla), köpte batiktröjor (ehh...) och sjöng karaoke. Jag kommer också ihåg mindre lyckade, som den förskräckliga 25-årsdagen som slutade med ett praktgräl med dåvarande sambon. Och om det är någonting jag tycker riktigt illa om så är det gräl.
lördag 27 november 2010
En om dagen: dag 17
MItt favoritminne
Okej, det här är lite förutsägbart - men mitt absoluta favoritminne är nog från när jag kom från operationssalen tillbaka till förlossningsavdelningen efter kejsarsnittet. Där satt maken i en saccosäck med en yttepytteliten L. fastklamrad vid bröstkorgen. Hon såg ut som en (ohårig) schimpansunge. Det var så förbannat fint.
Okej, det här är lite förutsägbart - men mitt absoluta favoritminne är nog från när jag kom från operationssalen tillbaka till förlossningsavdelningen efter kejsarsnittet. Där satt maken i en saccosäck med en yttepytteliten L. fastklamrad vid bröstkorgen. Hon såg ut som en (ohårig) schimpansunge. Det var så förbannat fint.
Och allt vi talar om är vädret, vädret och vädret
Den korta promenaden ut till brevlådan var traumatiserande. Varifrån kommer all j***a snö!?
fredag 26 november 2010
Vad J. tänker på en fredag kväll
För övrigt så sitter jag och scannar nätet efter en fin lampa till matrummet. För ja, det är det som jag tänker ska bli belöningen för källarrensningen. Jag byter mängder med prylar, som bara står och samlar damm, mot en fin lampa. Kanske blir den nytillverkad, kanske köper jag den på auktion.
Om det inte vore för bristande takhöjd så skulle 2097:an vara en given kandidat. Bland de mer realistiska finns Collage från Louis Poulsen och Philippe Starks Romeo,
Jag är också förtjust i Secto-lamporna (men får inte riktigt ihop dem med vår stil i övrigt). Likaså har jag en mycket svag punkt för 2444:an från Svenskt tenn (men är faktiskt lite rädd för ge min inre borgerliga tant så mycket spelutrymme).
I det här hushållet är lampor en väldigt seriös sak.
Om det inte vore för bristande takhöjd så skulle 2097:an vara en given kandidat. Bland de mer realistiska finns Collage från Louis Poulsen och Philippe Starks Romeo,
Jag är också förtjust i Secto-lamporna (men får inte riktigt ihop dem med vår stil i övrigt). Likaså har jag en mycket svag punkt för 2444:an från Svenskt tenn (men är faktiskt lite rädd för ge min inre borgerliga tant så mycket spelutrymme).
I det här hushållet är lampor en väldigt seriös sak.
Status
Det är förbannat kallt. Det är skitmycket snö (hey, var det någon som påpekade att det bara är november?). Trött. Förkyld. Oerhört gravid, på ett sätt som jag inte kan minnas att jag var förra gången (hey, var det någon som påminde att det är drygt två månader kvar?).
Ja, ja. Gnäll, gnäll.
I morgon ska jag fortsätta mitt kränga-prylar-på-blocket-projekt. Det är en njutning att se prylberget i källaren minska.
Ja, ja. Gnäll, gnäll.
I morgon ska jag fortsätta mitt kränga-prylar-på-blocket-projekt. Det är en njutning att se prylberget i källaren minska.
En om dagen: dag 16
Något försenat...men i alla fall.
Min första kyss
Om man bortser från sanning eller kånka-pussar och andra pinsamheter så var min första kyss med min första kärlek, tillika min första pojkvän. Jag var 15 år och upp över öronen förälskad. Under våren hade vi träffats i lite olika sammanhang, på fester, konserter och genom gemensamma kompisar. Vi ingick även i lite olika konstellationer av (mer eller mindre alternativa) gäng som hängde i stadens stora galleria om eftermiddagarna. Till slut började vi stämma träff bara vi två, eller helt enkelt vänta ut att alla andra skulle dra vidare någon annan stans. Nervöst tassade vi omkring i varandras närhet.
Och så, en sen eftermiddag så kysste han mig. Det var himlastormande och typ förändrade min värld. Än idag så är det ett väldigt fint minne, just för att det var ett perfekt ögonblick där och då. Att det långt senare skulle bli riktigt eländigt, sorgligt, skitigt och desperat är en annan historia.
Min första kyss
Om man bortser från sanning eller kånka-pussar och andra pinsamheter så var min första kyss med min första kärlek, tillika min första pojkvän. Jag var 15 år och upp över öronen förälskad. Under våren hade vi träffats i lite olika sammanhang, på fester, konserter och genom gemensamma kompisar. Vi ingick även i lite olika konstellationer av (mer eller mindre alternativa) gäng som hängde i stadens stora galleria om eftermiddagarna. Till slut började vi stämma träff bara vi två, eller helt enkelt vänta ut att alla andra skulle dra vidare någon annan stans. Nervöst tassade vi omkring i varandras närhet.
Och så, en sen eftermiddag så kysste han mig. Det var himlastormande och typ förändrade min värld. Än idag så är det ett väldigt fint minne, just för att det var ett perfekt ögonblick där och då. Att det långt senare skulle bli riktigt eländigt, sorgligt, skitigt och desperat är en annan historia.
onsdag 24 november 2010
En om dagen: dag 15
Mina drömmar
Jag gillar egentligen inte begreppet eller konceptet drömmar. Drömmar - det vilar någonting orealistiskt över dem. Drömmar är sådant som i princip bara är fluffiga fantasier och som aldrig går i uppfyllelse. Jag föredrar mål. Mål som går att identifiera och jobba för. Därmed inte sagt att alla mål är enkla, realistiska eller kommer att realiseras, men det känns ärligare mot mig själv att tänka på dem i termer av någonting som jag själv måste ta tag i och fixa.
Mål har jag på många områden. Det finns saker som jag vill skriva. Det finns annat som jag vill uppnå karriärmässigt (exakt vad kan jag inte skriva här). Någon gång vill jag bygga ett hus från grunden. Jag vill hemskt gärna ha två välmående och fina ungar. Likaså vill jag fortsätta att ha ett lyckligt och stimulerande äktenskap, där vi fortsätter att ha gemensamma intressen och massor med saker att säga varandra. Typ varenda dag. Någon gång vill jag bila tvärs över USA. Jag skulle även gärna bo i USA eller Kanada under en längre period, helst med hela familjen.
Och så vill jag ha hönor.
Jag gillar egentligen inte begreppet eller konceptet drömmar. Drömmar - det vilar någonting orealistiskt över dem. Drömmar är sådant som i princip bara är fluffiga fantasier och som aldrig går i uppfyllelse. Jag föredrar mål. Mål som går att identifiera och jobba för. Därmed inte sagt att alla mål är enkla, realistiska eller kommer att realiseras, men det känns ärligare mot mig själv att tänka på dem i termer av någonting som jag själv måste ta tag i och fixa.
Mål har jag på många områden. Det finns saker som jag vill skriva. Det finns annat som jag vill uppnå karriärmässigt (exakt vad kan jag inte skriva här). Någon gång vill jag bygga ett hus från grunden. Jag vill hemskt gärna ha två välmående och fina ungar. Likaså vill jag fortsätta att ha ett lyckligt och stimulerande äktenskap, där vi fortsätter att ha gemensamma intressen och massor med saker att säga varandra. Typ varenda dag. Någon gång vill jag bila tvärs över USA. Jag skulle även gärna bo i USA eller Kanada under en längre period, helst med hela familjen.
Och så vill jag ha hönor.
måndag 22 november 2010
En om dagen: dag 14
Vad jag har haft på mig idag
Ny svart klänning från Object (som ser ut ungefär så här, fast längre - och svart), ribbart svart linne och svarta tights från H&M. Randiga strumpor i svart och vitt, rosamönstrade underbrallor (hmmm, snyggt?) och blå bh (ännu snyggare?). Silverhalsband, klocka och vigselringar. Rött tennarmband (ungefär som Littmarcks...fast snyggare och till halva priset).
Ny svart klänning från Object (som ser ut ungefär så här, fast längre - och svart), ribbart svart linne och svarta tights från H&M. Randiga strumpor i svart och vitt, rosamönstrade underbrallor (hmmm, snyggt?) och blå bh (ännu snyggare?). Silverhalsband, klocka och vigselringar. Rött tennarmband (ungefär som Littmarcks...fast snyggare och till halva priset).
Och endast J. är vaken (del 3)
Jo, jo, försäljningen på Blocket framskrider med väntad hysteri. Jag kan konstatera:
1. Maken hade rätt i att jag satte för låga priser. Jag tänker fortfarande i mellansverigepriser och inte norrlandspriser (för tro det eller ej: på vintagemarknaden är det mesta dyrare i Norrland).
2. Det är lättare att planera verksamhet och budget för 60 medarbetare än att strukturera försäljning och hämtning av prylar på Blocket.
3. Mitt tidigare hysterirekord, från den gången jag sålde en hundbur till gravt underpris, står sig fortfarande. Denna omgång innehöll dock en god konkurrent: en Arka-stol av Yngve Ekström. Telefonen har varit glödhet.
1. Maken hade rätt i att jag satte för låga priser. Jag tänker fortfarande i mellansverigepriser och inte norrlandspriser (för tro det eller ej: på vintagemarknaden är det mesta dyrare i Norrland).
2. Det är lättare att planera verksamhet och budget för 60 medarbetare än att strukturera försäljning och hämtning av prylar på Blocket.
3. Mitt tidigare hysterirekord, från den gången jag sålde en hundbur till gravt underpris, står sig fortfarande. Denna omgång innehöll dock en god konkurrent: en Arka-stol av Yngve Ekström. Telefonen har varit glödhet.
söndag 21 november 2010
Och endast J. är vaken (del 2)
Av den stora Blocket-dagen har det inte blivit så mycket ännu. Men ett gäng prylar är framsläpade och fotograferade, likaså är ett antal annonser författade. Nu återstår bara att sälja. Min erfarenhet av Blocket är att det brukar vara ganska påfrestande och intensivt, att det ringer massor med konstiga människor som ställer ännu konstigare frågor.
När jag rotade runt i källaren insåg jag att det snart är dags att dra igång det stora Tradera-projektet också, för att sälja småprylar. Det finns lådvis med keramik, porslin, gamla tyger och små lampor, mest från 50- och 60-talet, som förtjänar nya ägare.
När jag rotade runt i källaren insåg jag att det snart är dags att dra igång det stora Tradera-projektet också, för att sälja småprylar. Det finns lådvis med keramik, porslin, gamla tyger och små lampor, mest från 50- och 60-talet, som förtjänar nya ägare.
En om dagen: dag 13
Den här veckan
...har kort och gott varit inbokad. Det har varit möten, möten och fler möten. Från tidig morgon till sen eftermiddag. Helgen har varit sömnlös.
...har kort och gott varit inbokad. Det har varit möten, möten och fler möten. Från tidig morgon till sen eftermiddag. Helgen har varit sömnlös.
Och endast J. är vaken
Jaha, så är jag vaken igen. Oerhört vaken.
Nåväl, i brist på annat så sitter jag och planerar för morgondagen. Det ska bli den stora Blocket-dagen. Jäklar vad med prylar som ska ut på blocket. Ganska fina grejer om jag få säga det själv. Mest 50- och 60-tal. Stolar, fåtöljer, planscher, en och annan lampa och kanske något bord. Grejer som jag gillar, men som jag sannolikt aldrig kommer att använda igen.
Vi kan sammanfatta det så här: drygt 20 år av loppisar och auktioner har satt sina spår i vår källare. Och i vårt garage.
Nåväl, i brist på annat så sitter jag och planerar för morgondagen. Det ska bli den stora Blocket-dagen. Jäklar vad med prylar som ska ut på blocket. Ganska fina grejer om jag få säga det själv. Mest 50- och 60-tal. Stolar, fåtöljer, planscher, en och annan lampa och kanske något bord. Grejer som jag gillar, men som jag sannolikt aldrig kommer att använda igen.
Vi kan sammanfatta det så här: drygt 20 år av loppisar och auktioner har satt sina spår i vår källare. Och i vårt garage.
lördag 20 november 2010
Nej, det heter inte börs! (del 2)
Appropå inlägget nedan. Inte nog med att folk säger fara istället för åka, det finns även en språkekonomisk version av uttrycket där man helt enkelt kapar den sista vokalen. Då kan det låta ungefär så här:
- Ska vi faaaar på staaaan?
- Ska vi faaaar på staaaan?
Nej, det heter inte börs!
Jag vet att dialekter betraktas som genuina, charmiga och allmänt värda att bevara. Och på något plan så talar vi väl alla dialekter. Mer eller mindre. Detta hindrar inte att jag får röda utslag över hela kroppen (okej, något överdrivet) av vissa dialektala egenheter. Exempelvis så säger folk i Västerbotten fara när de menar åka/gå/transportera sig. Ett annat absolut vidrigt uttryck är börs, vilket syftar på plånbok.
Idag är det just börs som har framkallat utslag.
Förlåt, förlåt om jag trampar någon på tårna.
Idag är det just börs som har framkallat utslag.
Förlåt, förlåt om jag trampar någon på tårna.
En om dagen: dag 12
I min väska
En vanlig dag har jag även bärbar dator och ett gäng med kablar i väskan. I övrigt är jag inte en person som bär med mig halva bohaget. Det räcker med plånka, mobil, nycklar, en liten necessär (med typ huvdvärkstabletter och näsdukar) och almanacka.
En vanlig dag har jag även bärbar dator och ett gäng med kablar i väskan. I övrigt är jag inte en person som bär med mig halva bohaget. Det räcker med plånka, mobil, nycklar, en liten necessär (med typ huvdvärkstabletter och näsdukar) och almanacka.
En bit på vägen?
Okej, jag har inte ett Per Moberg-kök. Men idag flyttade en Kitchen Aid in i hushållet. Vem sa att konsumtion inte skänker glädje?
fredag 19 november 2010
Saker jag inte förstår (del okänd)
Maken är skickad på firmafest, dottern och jag har kollat på Barbiefilm och käkat popcorn. Nu slökollar jag på Idol och måste erkänna att jag inte begriper någonting. Ett gäng pelejönsar som sjunger karaokeversioner av kända låtar, what's the point? Kanske är jag bara inte rätt målgrupp, eller så är det verkligen så uselt som jag misstänker.
En om dagen: dag 11
Mina syskon
Jag försökte hitta mina gamla inägg som jag har skrivit om mina syskon, men misslyckades. Nåväl, jag kan ta det hela från början.
Jag har en halvbror och en halvsyster - och dessa är i sin tur helsyskon med varandra. Vi har alla samma pappa. Min bror är nästan 18 år äldre än jag och min syster är fem år äldre. Syrran och jag växte till viss del upp tillsammans, medan jag och brorsan aldrig har bott under samma tak. När jag var barn träffade jag honom ganska regelbundet, men som vuxna har vi mycket sporadisk kontakt. Ibland, typ var femte år, ses vi på något bröllop eller någon begravning. Eller så skriver vi något kryptiskt mail till varandra. Faktum är att jag känner få personer som skriver så korthuggna mail som min bror. Jag känner även få personer som är så mycket chef som min bror. När jag själv gick in på min första ledarposition så var hans första kommentar: management by fear. I rättvisans namn var det sagt med en viss portion humor, men det säger en del om hans personlighet. Han är smart, snabb och ruskigt dominant. Dominant på ett mycket självklart, närmast medfött, vis. Min bror är för övrigt skrämmande lik min far.
När jag ska beskriva min syster så brukar jag alltid börja med att säga att hon ser ut som Carola. De är snudd på lika gamla, ungefär lika korta och har nästan exakt likadana hårsvall. De var lika varandra när det var 16 år - och de är lika varandra nu (minus botox hos syrran). Min syster är en väldigt social och rolig person. Att hon dessutom är ruggigt smart är dessvärre en egenskap som hon av okänd anledning väljer att dölja. Det är lätt att förledas av hennes hårsvall, Gucciväskor, högklackade skor och klämkäcka attityd. Inte för att dessa attribut utesluter hennes övriga förmågor, men det är helt enkelt lätt att stanna vid hennes yttre kännetecken. På något sätt så tror jag att hon gillar den dubbelheten, att folk inte förstår vem de har att göra med vid första anblicken. Syrran och jag träffas inte särskilt ofta, men när vi väl gör det så påminns jag om hur mycket hon betyder för mig. Hon är helt enkelt en underbar människa. Rolig, smart och omtänksam.
Jag försökte hitta mina gamla inägg som jag har skrivit om mina syskon, men misslyckades. Nåväl, jag kan ta det hela från början.
Jag har en halvbror och en halvsyster - och dessa är i sin tur helsyskon med varandra. Vi har alla samma pappa. Min bror är nästan 18 år äldre än jag och min syster är fem år äldre. Syrran och jag växte till viss del upp tillsammans, medan jag och brorsan aldrig har bott under samma tak. När jag var barn träffade jag honom ganska regelbundet, men som vuxna har vi mycket sporadisk kontakt. Ibland, typ var femte år, ses vi på något bröllop eller någon begravning. Eller så skriver vi något kryptiskt mail till varandra. Faktum är att jag känner få personer som skriver så korthuggna mail som min bror. Jag känner även få personer som är så mycket chef som min bror. När jag själv gick in på min första ledarposition så var hans första kommentar: management by fear. I rättvisans namn var det sagt med en viss portion humor, men det säger en del om hans personlighet. Han är smart, snabb och ruskigt dominant. Dominant på ett mycket självklart, närmast medfött, vis. Min bror är för övrigt skrämmande lik min far.
När jag ska beskriva min syster så brukar jag alltid börja med att säga att hon ser ut som Carola. De är snudd på lika gamla, ungefär lika korta och har nästan exakt likadana hårsvall. De var lika varandra när det var 16 år - och de är lika varandra nu (minus botox hos syrran). Min syster är en väldigt social och rolig person. Att hon dessutom är ruggigt smart är dessvärre en egenskap som hon av okänd anledning väljer att dölja. Det är lätt att förledas av hennes hårsvall, Gucciväskor, högklackade skor och klämkäcka attityd. Inte för att dessa attribut utesluter hennes övriga förmågor, men det är helt enkelt lätt att stanna vid hennes yttre kännetecken. På något sätt så tror jag att hon gillar den dubbelheten, att folk inte förstår vem de har att göra med vid första anblicken. Syrran och jag träffas inte särskilt ofta, men när vi väl gör det så påminns jag om hur mycket hon betyder för mig. Hon är helt enkelt en underbar människa. Rolig, smart och omtänksam.
onsdag 17 november 2010
Och vi pratar och pratar och pratar
Jag läser Popmorsans mycket intressanta inlägg om när det blir tyst i relationer - och om hur man ofta vårdar sina kompisrelationer bättre än sina kärleksrelationer. Tystnad i kärleksrelationer är the horror för mig. Inte för tystnaden i sig, men om den beror på att man inte längre vill/orkar/förmår prata med varandra - vad ska man då ha relationen till? Jag kan stå ut med mycket annat, men inte det. Kanske är jag och maken störda åt andra hållet, det finns liksom ingen ände på hur mycket vi pratar. Om allt från allmänt jobbskvaller, dåliga tv-program och lösryckta barndomsminnen till nördiga statistiska mått, John Stuart Mill och lokalpolitisk upprördhet. Om jag inte tycker att det är kul att prata med maken, vem ska jag då tycka att det är kul med? Inte så att han är den enda människan i mitt liv, men som någon slags grundläggande inställning. Det måste helt enkelt vara kul, givande och ömsesidigt. Den dagen det inte är det längre så ligger vi väldigt pyrt till...
En om dagen: dag 10
Vad jag har haft på mig idag
Mot bättre vetande tog jag på mig gravidbrallorna i grå manchester. Brallorna som bara hasar ner. Till dessa har jag haft en mellangrå top från Lindex, en mörkgrå Odd Molly-kofta (utan en enda ryschig detalj) och svart-vit randiga strumpor. Svarta trosor och svart bh. Silverhalsband, klocka och vigselringar. Utomhus har jag adderat en grön Odd Molly-parkas, curlingkängor från Clarks, mammas gamla stickade basker, tiokronorsvantar från Ica Maxi och en rutig halsduk från Muberry (ungefär hundra år gammal och med små irriterande hål).
Och ja, jag har spenerat dagen med att dra upp byxorna var tredje minut.
Mot bättre vetande tog jag på mig gravidbrallorna i grå manchester. Brallorna som bara hasar ner. Till dessa har jag haft en mellangrå top från Lindex, en mörkgrå Odd Molly-kofta (utan en enda ryschig detalj) och svart-vit randiga strumpor. Svarta trosor och svart bh. Silverhalsband, klocka och vigselringar. Utomhus har jag adderat en grön Odd Molly-parkas, curlingkängor från Clarks, mammas gamla stickade basker, tiokronorsvantar från Ica Maxi och en rutig halsduk från Muberry (ungefär hundra år gammal och med små irriterande hål).
Och ja, jag har spenerat dagen med att dra upp byxorna var tredje minut.
tisdag 16 november 2010
Dagens i-landsproblem
Alltså det här med att vara gravid och försöka använda någon form av normala kläder (läs: ej snickarbyxor, mysbyxor eller andra styggelser). Härom veckan fick jag ju för mig att köpa ett par gravidbrallor, som jag använde en eftermiddag och aldrig mer lär sätta på mig. De bokstavligen hasade ner, oavsett hur mycket jag drog upp den rejäla mudden. Idag drabbades jag av samma problem, men med ett par strumpbyxor. Som sakta, sakta, sakta gled neråt, neråt, neråt. Oerhört irriterande.
En om dagen: dag 9
Min övertygelse
Jag orkar inte dra den långa versionen på detta område utan nöjer mig med att konstatera att jag är en liberal, feministisk agnostiker. Detta innebär också att jag har en stark tro på människans (generella) förmåga, förnuft och handlingskraft.
Jag orkar inte dra den långa versionen på detta område utan nöjer mig med att konstatera att jag är en liberal, feministisk agnostiker. Detta innebär också att jag har en stark tro på människans (generella) förmåga, förnuft och handlingskraft.
måndag 15 november 2010
En om dagen: dag 8
Ett ögonblick
Och plötsligt blev jag skitförbannad över de dubbla budskapen som förmedlas på mödravårdscentralen. Å ena betonas det hur frivilligt det är att nyttja mödravården, å andra sidan så blir reaktionerna väldigt starka om man lite försynt undrar varför det är nödvändigt med fler besök än rekommendationerna utan synbara medicinska skäl. För ännu än gång är det just detta som händer: allt är okej, men ändå vill barnmorskan boka in ett tidigare besök. Detta trots (eller på grund av?) att det är välkänt hur psykiskt påfrestande det är för mig att över huvud taget befinna mig i vårdsammanhang (här vill jag betona att jag gör det som krävs rent medicinskt, men det är inte som att köpa en liter mjölk direkt). Reaktionerna lät inte vänta. Tvärtom så var jag tvungen att förklara och motivera på längden, bredden och tvären varför jag kände så och om jag inte tyckte att barnmorskans arbete var viktigt. När jag påpekade dubbelheten i budskapen, tja, då blev det ännu mer bekymrade tonfall och hundra frågor till. Till slut kände jag mig nödgad att dra hela (eller åtminstone halva) historien om att det är själva vårsituationen som är problematisk och att det inte alls handlar om ett personligt misstroende. Puh.
Och plötsligt blev jag skitförbannad över de dubbla budskapen som förmedlas på mödravårdscentralen. Å ena betonas det hur frivilligt det är att nyttja mödravården, å andra sidan så blir reaktionerna väldigt starka om man lite försynt undrar varför det är nödvändigt med fler besök än rekommendationerna utan synbara medicinska skäl. För ännu än gång är det just detta som händer: allt är okej, men ändå vill barnmorskan boka in ett tidigare besök. Detta trots (eller på grund av?) att det är välkänt hur psykiskt påfrestande det är för mig att över huvud taget befinna mig i vårdsammanhang (här vill jag betona att jag gör det som krävs rent medicinskt, men det är inte som att köpa en liter mjölk direkt). Reaktionerna lät inte vänta. Tvärtom så var jag tvungen att förklara och motivera på längden, bredden och tvären varför jag kände så och om jag inte tyckte att barnmorskans arbete var viktigt. När jag påpekade dubbelheten i budskapen, tja, då blev det ännu mer bekymrade tonfall och hundra frågor till. Till slut kände jag mig nödgad att dra hela (eller åtminstone halva) historien om att det är själva vårsituationen som är problematisk och att det inte alls handlar om ett personligt misstroende. Puh.
söndag 14 november 2010
En om dagen: dag 7
Min bästa vän
Jag är ingen flockmänniska och har aldrig varit. Tvärtom så föredrar jag att umgås med några få människor, människor som vet det mesta och känner mig inifrån och ut. Ibland kan jag fundera över hur det skulle vara att ha ett stort tjejgäng, eller för all del ett blandat sådant, men det är inte min pryl. Lika lite som jag uppskattar oanmälda besök.
Sedan tonårstiden har jag haft ett par bästa vänner. Först var det H. som jag gick högstadiet med, sedan flyttade jag och träffade en annan H. som jag gick gymnasiet och ett år på konstskola tillsammans med. Sedan flyttade jag igen och ytterligare några gånger till. Under folkhögskole och universitetsåren var det finaste P som stod mig allra närmast, men som jag dessvärre slarvade bort av skäl som jag knappt kommer ihåg. Vi träffades allt mer sällan, flyttade, träffade nya människor, flyttade ihop med partners och plötsligt så en dag hade vi tappat bort varandra. Någon enstaka gång hörs vi av, men det är inte samma typ av vänskap längre.
Under doktorandtiden träffade jag Bästa K och Bästa M, de som är mina absolut bästa vänner sedan drygt tio år. Det är helt klart en annan typ av vänskap än den som jag hade med mina bästisar när jag var yngre. Det två vänner som jag av praktiska skäl träffar ganska sällan numera. Den ena bor på andra sidan atlanten, den andra 67 mil söderut (eller: det är väl egentligen jag som bor 67 mil norrut, det var ju jag som flyttade). Ändå så vet de det mesta av av vikt och värde i mitt liv. Vi pratar om jobbångest, missfall, lampor och överväldigande lycka. Men ganska ofta saknar jag att umgås med dem som jag gjorde förut, när vi inte bara bodde i samma stad utan även jobbade på samma arbetsplats. Jag saknar att dricka morgonkaffe med Bästa K., likaså saknar jag att möta upp Bästa M. vid sporthallen för att käka kycklingsallad till lunch. Jag saknar att dricka onsdagsdrink med Bästa K. på Torget och att gå på Auktionsverkets visningar med Bästa M.
Det är någonting som saknas med vänskap på distans. Någonting, även om litet.
Jag är ingen flockmänniska och har aldrig varit. Tvärtom så föredrar jag att umgås med några få människor, människor som vet det mesta och känner mig inifrån och ut. Ibland kan jag fundera över hur det skulle vara att ha ett stort tjejgäng, eller för all del ett blandat sådant, men det är inte min pryl. Lika lite som jag uppskattar oanmälda besök.
Sedan tonårstiden har jag haft ett par bästa vänner. Först var det H. som jag gick högstadiet med, sedan flyttade jag och träffade en annan H. som jag gick gymnasiet och ett år på konstskola tillsammans med. Sedan flyttade jag igen och ytterligare några gånger till. Under folkhögskole och universitetsåren var det finaste P som stod mig allra närmast, men som jag dessvärre slarvade bort av skäl som jag knappt kommer ihåg. Vi träffades allt mer sällan, flyttade, träffade nya människor, flyttade ihop med partners och plötsligt så en dag hade vi tappat bort varandra. Någon enstaka gång hörs vi av, men det är inte samma typ av vänskap längre.
Under doktorandtiden träffade jag Bästa K och Bästa M, de som är mina absolut bästa vänner sedan drygt tio år. Det är helt klart en annan typ av vänskap än den som jag hade med mina bästisar när jag var yngre. Det två vänner som jag av praktiska skäl träffar ganska sällan numera. Den ena bor på andra sidan atlanten, den andra 67 mil söderut (eller: det är väl egentligen jag som bor 67 mil norrut, det var ju jag som flyttade). Ändå så vet de det mesta av av vikt och värde i mitt liv. Vi pratar om jobbångest, missfall, lampor och överväldigande lycka. Men ganska ofta saknar jag att umgås med dem som jag gjorde förut, när vi inte bara bodde i samma stad utan även jobbade på samma arbetsplats. Jag saknar att dricka morgonkaffe med Bästa K., likaså saknar jag att möta upp Bästa M. vid sporthallen för att käka kycklingsallad till lunch. Jag saknar att dricka onsdagsdrink med Bästa K. på Torget och att gå på Auktionsverkets visningar med Bästa M.
Det är någonting som saknas med vänskap på distans. Någonting, även om litet.
lördag 13 november 2010
En om dagen: dag 6
MIn dag
För första gången på flera månader har jag haft någon slags sovmorgon, till kvart i nio. Jag sov inte i ett sträck, det hade varit ett mirakel, men jag var inte vaken i flera timmar heller. Sedan har vi haft en typisk lördag, en rutinlördag. Lite fix och trix hemma, L. har varit på barndans, vi har köpt lördagsgodis och ätit hämtsushi. Sedan har jag sovit lite till. Och skulle kunna sova ännu mer.
Ni som har följt den här bloggen ett tag vet att det här med sömn är ett ganska känsligt kapitel, så det här är den stora sömndagen.
För första gången på flera månader har jag haft någon slags sovmorgon, till kvart i nio. Jag sov inte i ett sträck, det hade varit ett mirakel, men jag var inte vaken i flera timmar heller. Sedan har vi haft en typisk lördag, en rutinlördag. Lite fix och trix hemma, L. har varit på barndans, vi har köpt lördagsgodis och ätit hämtsushi. Sedan har jag sovit lite till. Och skulle kunna sova ännu mer.
Ni som har följt den här bloggen ett tag vet att det här med sömn är ett ganska känsligt kapitel, så det här är den stora sömndagen.
fredag 12 november 2010
En om dagen: dag 5
Min definition av kärlek
Kärlek är (när den är som bäst) nära, förtrolig, trygg, rolig, utmanande, närvarande, stilla, hud, fingertoppar, berusande och vacker.
Kärlek är (när den är som bäst) nära, förtrolig, trygg, rolig, utmanande, närvarande, stilla, hud, fingertoppar, berusande och vacker.
torsdag 11 november 2010
Belåten konsument
För övrigt har jag köpt två par skor. Jag är nöjd. Jag är belåten. Två par skor i storlek 35, som just var av storlek 35 och inte ett par förtäckta 36:or.
En om dagen: dag 4
Vad jag åt idag
Hotellfrukost: yogurt, juice, kaffe och ostmacka.
Kaffe.
Kaffe.
Deppig QP & Co.
Latte och en vaniljbulle.
Drickyougurt.
Macka och äppeljuice.
Till mitt försvar: jag brukar äta bättre, men jag har varit på resande fot.
Hotellfrukost: yogurt, juice, kaffe och ostmacka.
Kaffe.
Kaffe.
Deppig QP & Co.
Latte och en vaniljbulle.
Drickyougurt.
Macka och äppeljuice.
Till mitt försvar: jag brukar äta bättre, men jag har varit på resande fot.
onsdag 10 november 2010
En om dagen: dag 3
Mina föräldrar
Pappa: jazz, skägg, 30-tal, fotografier, bitterhet, cynismer, manchesterbyxor, pokeransikte, hjärtinfarkter och för tidig död.
Mamma: rock, Elvis, 40-tal, antikviteter, auktioner, ärlighet, turkost, naivitet, kämparanda och kritvitt hår.
Pappa: jazz, skägg, 30-tal, fotografier, bitterhet, cynismer, manchesterbyxor, pokeransikte, hjärtinfarkter och för tidig död.
Mamma: rock, Elvis, 40-tal, antikviteter, auktioner, ärlighet, turkost, naivitet, kämparanda och kritvitt hår.
tisdag 9 november 2010
En om dagen: dag 2
Min första kärlek
Någon gång i tiden, när jag var femton-sexton år, så måste min första kärlek ha varit himlastormande, fantastisk, storslagen och alldeles underbar. Det måste den ha varit, med tanke på hur mycket den kom att betyda och hur katastrofal och eländig den blev. Den enkla versionen är att han var min första pojkvän och att vi var tillsammans från vårterminen i nian tills jag nästan gick ut gymnasiet. Mot slutet från och till och under ganska kaotiska former. Sedan var vi tillsammans igen under en period när jag var 23-24 år. Det som skulle bli så bra, men som nästan höll på att krossa mig. Det sistnämnda kan låta en smula melodramiskt och överdrivet, det är det inte.
I efterhand har jag svårt att greppa det hela. Visst, vi delade mycket. Vi hade fantastiskt roligt. Han var (eller är) vacker, smart och underfundig. Vi var del av samma subkultur. Jag gillade att vara sedd genom hans ögon och jag fick en slags bekräftelse som jag inte kunde få på något annat sätt. Med tiden så var det dock som om hela min personlighet smulades sönder och jag blev den klassiska väntande flickvännen. Reducerad till ett fåtal personlighetsdrag. Alla varianter av svek avverkades. Svek som jag långt senare förstod hade delvis andra orsaker än jag trodde. Inte för att det hjälpte egentligen, men om jag hade förstått vidden av problemen så hade jag kanske satt punkt tidigare än vad jag gjorde.
Kanske är är den första kärleken nästan alltid sorglig. Kanske är det vanligt att tillmäta den orimligt stor betydelse. Jag skulle inte vilja ha den ogjord, men jag önskar att många delar hade varit annorlunda.
Någon gång i tiden, när jag var femton-sexton år, så måste min första kärlek ha varit himlastormande, fantastisk, storslagen och alldeles underbar. Det måste den ha varit, med tanke på hur mycket den kom att betyda och hur katastrofal och eländig den blev. Den enkla versionen är att han var min första pojkvän och att vi var tillsammans från vårterminen i nian tills jag nästan gick ut gymnasiet. Mot slutet från och till och under ganska kaotiska former. Sedan var vi tillsammans igen under en period när jag var 23-24 år. Det som skulle bli så bra, men som nästan höll på att krossa mig. Det sistnämnda kan låta en smula melodramiskt och överdrivet, det är det inte.
I efterhand har jag svårt att greppa det hela. Visst, vi delade mycket. Vi hade fantastiskt roligt. Han var (eller är) vacker, smart och underfundig. Vi var del av samma subkultur. Jag gillade att vara sedd genom hans ögon och jag fick en slags bekräftelse som jag inte kunde få på något annat sätt. Med tiden så var det dock som om hela min personlighet smulades sönder och jag blev den klassiska väntande flickvännen. Reducerad till ett fåtal personlighetsdrag. Alla varianter av svek avverkades. Svek som jag långt senare förstod hade delvis andra orsaker än jag trodde. Inte för att det hjälpte egentligen, men om jag hade förstått vidden av problemen så hade jag kanske satt punkt tidigare än vad jag gjorde.
Kanske är är den första kärleken nästan alltid sorglig. Kanske är det vanligt att tillmäta den orimligt stor betydelse. Jag skulle inte vilja ha den ogjord, men jag önskar att många delar hade varit annorlunda.
måndag 8 november 2010
En om dagen: dag 1
Presentera mig själv
Det verkar ju rimligt att börja med demografiska fakta. Jag har uppnått den imponerande åldern av 38 år, bor i Umeå sedan sju och ett halvt år och jobbar på stadens universitet. Innan jag flyttade hit så har jag bott sju andra platser och i ett oräkneligt antal lägenheter och hus. Jag gillar att flytta.
På jobbet gör jag ganska många olika saker, men på anställningskontraktet så står det universitetslektor. Det är nästan tio år sedan jag disputerade och jag funderar fortfarande över varför jag hamnade inom den ämnesdisciplin som jag gjorde. Inte för att det är något fel på den. Tvärtom skulle många säga att den är intressant. Men utifrån vem jag är så är den ett ganska märkligt val.
Jag är gift och har en dotter. I början av nästa år väntar vi vårt andra, mycket efterlängtade, barn. Vi bor i villa (den fulaste på gatan), har en stuga (långt ifrån den fulaste) inte så långt från stan och kör en kombi. Vi är kärnfamiljen i ett nötskal. För tio år sedan skulle jag ha betraktat det som ett grovt skämt att jag skulle leva i en kärnfamilj - och dessutom vara lycklig med det.
Vidare så har jag väl någon slags personlighet, några talanger och ett antal brister. Jag är ganska logisk, snabb och rastlös. Envis och verbal. Konflikträdd - även om om jag har lärt mig att våga gå in i konflikter när det är nödvändigt. Ofta framstår jag nog som en ironisk och distanserad person, men innerst inne är jag rätt omtänksam och snäll. Jag kan virka och hantera diverse verktyg. Om jag vill skryta så skulle jag nog säga att jag är riktigt händig och smart. Det vägs dock upp av att jag är asocial, disträ och tvär. Jag ogillar att umgås (eller jobba) i stora grupper, utan föredrar att köra mitt eget race och att umgås med några få (men kära) personer.
Jag är av naturen rödhårig och har sjukt små fötter. Det senare är mest ett bekymmer.
Det verkar ju rimligt att börja med demografiska fakta. Jag har uppnått den imponerande åldern av 38 år, bor i Umeå sedan sju och ett halvt år och jobbar på stadens universitet. Innan jag flyttade hit så har jag bott sju andra platser och i ett oräkneligt antal lägenheter och hus. Jag gillar att flytta.
På jobbet gör jag ganska många olika saker, men på anställningskontraktet så står det universitetslektor. Det är nästan tio år sedan jag disputerade och jag funderar fortfarande över varför jag hamnade inom den ämnesdisciplin som jag gjorde. Inte för att det är något fel på den. Tvärtom skulle många säga att den är intressant. Men utifrån vem jag är så är den ett ganska märkligt val.
Jag är gift och har en dotter. I början av nästa år väntar vi vårt andra, mycket efterlängtade, barn. Vi bor i villa (den fulaste på gatan), har en stuga (långt ifrån den fulaste) inte så långt från stan och kör en kombi. Vi är kärnfamiljen i ett nötskal. För tio år sedan skulle jag ha betraktat det som ett grovt skämt att jag skulle leva i en kärnfamilj - och dessutom vara lycklig med det.
Vidare så har jag väl någon slags personlighet, några talanger och ett antal brister. Jag är ganska logisk, snabb och rastlös. Envis och verbal. Konflikträdd - även om om jag har lärt mig att våga gå in i konflikter när det är nödvändigt. Ofta framstår jag nog som en ironisk och distanserad person, men innerst inne är jag rätt omtänksam och snäll. Jag kan virka och hantera diverse verktyg. Om jag vill skryta så skulle jag nog säga att jag är riktigt händig och smart. Det vägs dock upp av att jag är asocial, disträ och tvär. Jag ogillar att umgås (eller jobba) i stora grupper, utan föredrar att köra mitt eget race och att umgås med några få (men kära) personer.
Jag är av naturen rödhårig och har sjukt små fötter. Det senare är mest ett bekymmer.
En om dagen
Jag gillar ju listor, så varför inte haka på En om dagen-projektet? Kan bland annat läsas hos AMO, Bondhustrun och Pandamamman. Ett tema om dagen:
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
Haka på...?
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
Haka på...?
söndag 7 november 2010
Och sedan kom...råttargumentet!
Åter igen så känner jag ett intensivt begär till ett hus. Ja, just det. Till ett hus. Inte vilket hus som helst, utan ett hus med sagolikt läge (läs: vid älven) och de allra mest fantastiska detaljer (läs: original från 1917). Självklart så finns det mängder med invändningar mot detta hus. Det är inte ett renoveringsobjekt i vanlig bemärkelse. Det är verkligen ett ruckel. Det har stått tomt i åratal och så långt jag vet så finns det vare sig badrum, vintervatten eller värmesystem. Maken är inte riktigt lika upphetsad:
- Men å...kan du inte se dig själv sitta på verandan med en kopp kaffe och titta på älven?
- Nä...jag ser mer mig själv med ett verktygsbälte. Fortfarande efter 20 år.
- Nejdå! Nu blir det hantverkare! *hurtfriskt och lite lögnaktigt*
- Hmm, det säger du...men har du tänkt på råttorna då?
- Råttorna????
- Ja, vadå? Det har ju stått tomt hur länge som helst? Tror du att det finns isolering i väggarna?
- Äh, men inte är väl råttorna så intresserade av ett tomt hus...?
- *Moahahahaha*
- Väl...?
- Jag säger bara...råttor! Klart huset är ett gigantiskt råttbo!
- Nej, nej!
- Joho!
- Men...det har ju så fina munblåsta fönster!
- Råttor!
- Men å...kan du inte se dig själv sitta på verandan med en kopp kaffe och titta på älven?
- Nä...jag ser mer mig själv med ett verktygsbälte. Fortfarande efter 20 år.
- Nejdå! Nu blir det hantverkare! *hurtfriskt och lite lögnaktigt*
- Hmm, det säger du...men har du tänkt på råttorna då?
- Råttorna????
- Ja, vadå? Det har ju stått tomt hur länge som helst? Tror du att det finns isolering i väggarna?
- Äh, men inte är väl råttorna så intresserade av ett tomt hus...?
- *Moahahahaha*
- Väl...?
- Jag säger bara...råttor! Klart huset är ett gigantiskt råttbo!
- Nej, nej!
- Joho!
- Men...det har ju så fina munblåsta fönster!
- Råttor!
Neråt, neråt, neråt...
Jag vet inte vad jag inbillade mig, men igår köpte jag ett par gravidbyxor på den förhatliga kedjan. Kan andra ha byxor, så kan väl jag? Alltså inköptes ett par grå manchesterbyxor, med smala ben och en rejäl magmudd. Så långt som ett par blå jeans sträckte jag mig inte.
Resultat? Dagen har spenderats med ett par byxor som liksom sakta har glidit neråt. Oavsett hur många gånger jag har dragit upp dem.
Jag hatar gravidbyxor. Resten av graviditeten lär spenderas i klänning och strumpbyxor.
Resultat? Dagen har spenderats med ett par byxor som liksom sakta har glidit neråt. Oavsett hur många gånger jag har dragit upp dem.
Jag hatar gravidbyxor. Resten av graviditeten lär spenderas i klänning och strumpbyxor.
Status: julen
Resultat av förhandlingen: julen firas i Norrbotten. Vi är garanterade det största rummet. Jag tar med några sorters sill.
*andas, andas, andas*
*andas, andas, andas*
fredag 5 november 2010
Snart: akut julångest
För övrigt kommer svärföräldrarna hit om några timmar. Jag gissar att vi ska förhandla om julen i helgen. Typ om var vi ska vara, vem som ska vara med, hur vi ska bo, hur julklappar ska bytas etc.
Jag önskar att jag inte var höggravid just över julen, för då skulle jag kunna argumentera för en skidsemester i fjällen istället. Men till och med jag inser orimligheten i att flänga ner för en svart pist i åttonde månaden - och jag skulle bara vara skitsur över att sitta i en stuga/spaavdelning medan maken fick åka skidor.
Jag önskar att jag inte var höggravid just över julen, för då skulle jag kunna argumentera för en skidsemester i fjällen istället. Men till och med jag inser orimligheten i att flänga ner för en svart pist i åttonde månaden - och jag skulle bara vara skitsur över att sitta i en stuga/spaavdelning medan maken fick åka skidor.
Byxor!
Cecilia har byxor på sig - och gudarna ska veta hur avundsjuk jag är!
Jag är i vecka 26-27 någonting och drömmer våta drömmar om min packe med jeans i garderoben. Särskilt mina mörkblå Flippa K-jeans med hög midja.
Jag är i vecka 26-27 någonting och drömmer våta drömmar om min packe med jeans i garderoben. Särskilt mina mörkblå Flippa K-jeans med hög midja.
När till och med tråkigheten duger?
Inte för att L. är så överdrivet sjuk, men idag övertalades jag om att vi skulle stanna hemma. Jag förklarade att vi kommer att ha mycket tråkigt och inte hitta på någonting kul alls. Vi kommer bara att vara hemma, glo på tv och ha långtråkigt. Kanske måla lite vattenfärg.
Förvånande nog verkar dottern nöjd med denna påtagliga tråkighet, så kanske är hon lite sjuk trots allt?
Förvånande nog verkar dottern nöjd med denna påtagliga tråkighet, så kanske är hon lite sjuk trots allt?
torsdag 4 november 2010
I garderoben
Mest förekommande plagg: koftor, helt klart koftor.
Mest förekommande accessoar: i antal så är det nog halsband, eller sjalar.
Minst förekommande plagg: shorts och bikini. Jag tror faktiskt inte att jag äger någondera plagg. Om jag ska bada så använder jag baddräkt - och har så gjort sedan tiden som tävlingssimmare.
Minst förekommande accessoar: brosch (äger ett antal men använder dem aldrig) eller hatt (vare sig äger eller använder).
Så beskriver jag min garderob med 5 ord: färgsorterad, trång, nymålad, mångfacetterad och (förvånande) färgglad.
Dyraste plagg: Antagligen det svarta franska fodralet som jag använde på min promovering. Det inköptes i en balklänningsbutik i Lund och jag blundade hårt när jag sträckte fram visakortet. Den var sjukt dyr, men det enda vettiga plagg som jag kunde hitta. (Hur ofta håller man tal, bland annat för den dåvarande utbildningsministern, i Stadshusets Gyllene sal...?) Kostnad per användning vill jag inte tänka på...
Billigaste plagg: Gissningsvis en svart top med vita pärlemorknappar från Lindex. Halva reapriset - 29 riksdaler kostade den.
Mina bästa budgetfynd: basplagg (typ enfärgade topar, jeans och kavajer) från Filippa K., inköpta på outletten i Barkaby. Det vill säga: kläder som inte är särskilt mycket dyrare än på de stora kedjorna, men som håller måttet och kan användas och varieras under lång tid. Jag älskar basplagg! (Och nej, jag tycker inte att det fungerar att köpa basplagg på H&M/Lindex/Gina/motsvarande. Jag står inte ut med vridna sömmar, lösa trådar, urblekta färger och det värsta av allt - noppror!)
Detta skulle jag aldrig släppa in i garderoben: åh, det är många saker! Lacktights, folkdräkter, jeans från Gina Tricot, tunikor som man ser gravid ut även när man inte är det, träningsoveraller (a la 80-tal), haremsbyxor, snickarbyxor, för stora skor, plastiga väskor, reklamtröjor...
Garderobsfilosofi: vik, sortera och håll ordning! Rensa ut sådant som inte används eller som är ohjälpligt trasigt och nopprigt.
Så ser min dröm-walk in-closet ut: stor, välplanerad, med fönster och bra belysning samt en gigantisk spegel. Kanske även med en snygg stol/fåtölj.
Mest förekommande accessoar: i antal så är det nog halsband, eller sjalar.
Minst förekommande plagg: shorts och bikini. Jag tror faktiskt inte att jag äger någondera plagg. Om jag ska bada så använder jag baddräkt - och har så gjort sedan tiden som tävlingssimmare.
Minst förekommande accessoar: brosch (äger ett antal men använder dem aldrig) eller hatt (vare sig äger eller använder).
Så beskriver jag min garderob med 5 ord: färgsorterad, trång, nymålad, mångfacetterad och (förvånande) färgglad.
Dyraste plagg: Antagligen det svarta franska fodralet som jag använde på min promovering. Det inköptes i en balklänningsbutik i Lund och jag blundade hårt när jag sträckte fram visakortet. Den var sjukt dyr, men det enda vettiga plagg som jag kunde hitta. (Hur ofta håller man tal, bland annat för den dåvarande utbildningsministern, i Stadshusets Gyllene sal...?) Kostnad per användning vill jag inte tänka på...
Billigaste plagg: Gissningsvis en svart top med vita pärlemorknappar från Lindex. Halva reapriset - 29 riksdaler kostade den.
Mina bästa budgetfynd: basplagg (typ enfärgade topar, jeans och kavajer) från Filippa K., inköpta på outletten i Barkaby. Det vill säga: kläder som inte är särskilt mycket dyrare än på de stora kedjorna, men som håller måttet och kan användas och varieras under lång tid. Jag älskar basplagg! (Och nej, jag tycker inte att det fungerar att köpa basplagg på H&M/Lindex/Gina/motsvarande. Jag står inte ut med vridna sömmar, lösa trådar, urblekta färger och det värsta av allt - noppror!)
Detta skulle jag aldrig släppa in i garderoben: åh, det är många saker! Lacktights, folkdräkter, jeans från Gina Tricot, tunikor som man ser gravid ut även när man inte är det, träningsoveraller (a la 80-tal), haremsbyxor, snickarbyxor, för stora skor, plastiga väskor, reklamtröjor...
Garderobsfilosofi: vik, sortera och håll ordning! Rensa ut sådant som inte används eller som är ohjälpligt trasigt och nopprigt.
Så ser min dröm-walk in-closet ut: stor, välplanerad, med fönster och bra belysning samt en gigantisk spegel. Kanske även med en snygg stol/fåtölj.
onsdag 3 november 2010
tisdag 2 november 2010
Klädutmaningen 2.0 får nog vänta ett litet tag...
Alexandra har dragit igång den vid det här laget mycket uppmärksammade Klädutmaningen 2.0. Ett spännande projekt som, något förenklat, går ut på att rota djupt inne i garderoben och återupptäcka förträngda/bortglömda klädesplagg istället för att köpa nya. Då jag har ett ganska ambivalent förhållningssätt till konsumtion skulle det vara intressant att hänga på. Sakernas tillstånd (läs: jag är på smällen) gör dock att tidpunkten är ovanligt illa vald. Just nu är garderoben reducerad till:
- tre par deppiga gravidtights
- några strumpbyxor
- fyra klänningar (varav en åtminstone är spexigt...leopardmönstrad)
- två kjolar
- några trista toppar
Utöver detta har jag några koftor och en vinterjacka som fungerar.
Jag tittar drömmande på traven med jeans...
- tre par deppiga gravidtights
- några strumpbyxor
- fyra klänningar (varav en åtminstone är spexigt...leopardmönstrad)
- två kjolar
- några trista toppar
Utöver detta har jag några koftor och en vinterjacka som fungerar.
Jag tittar drömmande på traven med jeans...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)