söndag 28 februari 2010

Söndagen i punkter

- Spacklat, spacklat, spacklat - check!
- Slipat, slipat, slipat - check!
- Spacklat, spacklat, spacklat - check!
- Slipat, slipat, slipat - check!
- Ritat prinsessor - check!
- Städat, städat, städat (slipdamm överallt) - check!
- Ätit sunkig mat (falukorv...vad hände?) - check!
- Lyssnat på Nine Inch Nails - check!
- Pratat om pottor, toaletter, trosor och kiss - check!
- Tvättat, tvättat, tvättat - check!
- Kollat på femmilen - check!
- Färgat håret - check!

lördag 27 februari 2010

Plötsligt händer det: på toaletten (del 3)

Projekt trosa fortsätter. Dagen har innehållit några bakslag, men på det stora hela är vi peppade.

Hey, det finns ju Hello Kitty-trosor! We can do it!

Pernilla, skulle inte tro det

Maken och jag sitter och slökollar på melodifestivalen. Det är dags att avgöra om Peter Jöback eller Pernilla Wahlgren ska gå vidare till finalen:
- Mähhh, det måste ju bli Jöback. Han kan ju åtminstone sjunga.
- Ja...
- Pernilla...hon finns ju inte ens på kartan.
- Om vinner så måste vi börja ta vårt ansvar och börja rösta.
- *tystnad*
- *tystnad*
- Du har en poäng. Då är det nog vår medborgerliga plikt.

Tack och lov så blev det inte så.

Plötsligt händer det: på toaletten (del 2)

Det går framåt med Projekt Trosa. Nu har Lilla L. både varit på dagis, utflykt och sovit två nätter utan blöja. Hon har uträttat sina behov på toaletten och endast en lite olycka har inträffat (som mest berodde på att vi var för långsamma).

En insikt så här långt: nu är det slut på sovmorgnar, för nu kan/vill unga fröken inte ligga och dra sig i sängen. Nu ropar hon på sin (arma) moder och vill kissa. Det är ju jättebra - även kvart i fem på morgonen...

fredag 26 februari 2010

Lilla L. och tre katter i samma hus

Idag under eftermiddagen var jag och Lilla L. och hälsade på en kollega, som är nybliven 4-barns mor. I huset fanns, förutom fyra rara barn, även tre katter, två jättekaniner och oräkneliga fiskar.

Insikt: Lilla L. behöver seriös KBT för sina djurfobier. Hon var livrädd, både för katterna och kaninerna. Så snart katterna närmade sig skrek hon i panik - och i högan sky. Rädslan var uppenbart seriös.

torsdag 25 februari 2010

Utan botten

Just nu har jag ett helt sjukt stort sömnbehov. Om jag sover mindre än nio timmar per natt så är jag som en levande död. Jag vet inte ens hur länge jag skulle behöva sova för att känna mig utsövd.

Utsövd...känns över huvud taget som ett mycket abstrakt begrepp. Is it a bird, is it an aeroplane...?

Plötsligt händer det: på toaletten

Ibland känns det som om vi har den enda tre och ett halvtåringen i hela världen som vägrar gå på potta eller toalett. Den unga fröken har helt snöat in på att hon ska ha blöja, trots att hon egentligen har ganska bra kläm på hur det går till att använda potta. Vare sig lock och pock, uppmuntran, fina trosor eller spexiga pottor har fungerat. Ibland har hon i och för sig kissat på pottan, men några trosor har hon inte velat använda sedan i somras.

Men så plötsligt händer det!

Först kissade fröken på toaletten, sedan ville hon sätta på sig trosor. Så nu har vi en tre och ett halvtåring som ligger och sover i - trosor!

onsdag 24 februari 2010

Trött, tröttare

Möten, föreläsningar, möten, möten, dokument, möten, förhandlingar, fix och trix. Mitt i allt snurrar de eviga virusen.

Med andra ord: jag är svintrött.

tisdag 23 februari 2010

Det jobbiga inlägget (del 2)

Först av allt: tack för alla fina och kloka kommentarer. Nu ska jag försöka mig på att förklara varför jag tycker att det är så förbannat jobbigt, när det önskade lilla barnet inte behagar komma.

Att vänta och att inte veta. På ett sätt skulle det vara enklare om vi visste att det inte kommer att bli något syskon på Lilla L., då kunde vi sluta att hoppas och fokusera på allt det fina som vi har. Men nu ägnar vi vår tid åt att vänta - och att hoppas. Vi väntar på ägglossning, vi väntar på tecken, vi väntar på dagar, vi väntar på fler tecken, vi väntar på besked - och så börjar allt om igen. När vi inte väntar och hoppas, ja då är vi mer eller mindre besvikna, stressade och frustrerade.

Att bli sin kropp. En gång i tiden var jag ganska obrydd om min kropp och dess funktioner - så länge kroppen fungerade. Jag hade föga koll på när jag skulle ha mens och hade definitivt inte en susning om när jag hade ägglossning. Numera har jag exakt koll på allt som har med min kropp och reproduktion att göra. Jag känner, bokstavligen, minsta lilla spänning i äggstockarna. Det är också stressande.

När väl längtan efter ett barn är uttalad, så finns det ingen återvändo. När jag var yngre så visste jag inte ens om jag ville ha barn. Senare träffade jag maken och insåg att jag ville ha barn. Efter att vi fått Lilla L. var jag inte alls säker på att jag önskade ett barn till, då det var stor och omvälvande upplevelse att bli förälder. Men från det ögonblick som jag insåg att jag vill det - då ville jag det verkligen. Det är en önskan, och en känsla, som vare sig går att förklara eller förnuftsmässigt förhandla bort. Det känns bokstavligen som är hjärtat går sönder när jag tänker att det kanske inte blir något fler barn.

Vad som händer nu är inte helt bestämt. Sannolikt så kommer vi att fortsätta vår utredning. Kanske blir det aktuellt att prova IVF, kanske någonting annat. Vi får se.

söndag 21 februari 2010

Det jobbiga inlägget

Det här inlägget har jag funderat på att skriva i drygt ett år, men av någon anledning, som jag inte ens kan få grepp om själv, så har jag inte förmått mig. Kanske har det känts för privat, kanske har det varit för jobbigt, jag vet faktiskt inte.

Så här är det i alla fall; i drygt ett och ett halvt år har vi försökt att få ett syskon till Lilla L. och det går inte alls bra. Det händer händer ganska exakt ingenting. Med Lilla L. gick det snabbt och enkelt, men det hjälper inte nu. Kanske har vi blivit för gamla, kanske hade vi tur förra gången. Kanske är det bara att inse att jag är en av de omtalade 70-talisterna (och maken 60-talisterna) som valde att göra allt annat, som att fixa karriär, hus och resor, innan vi började tänka på reproduktion - vilket nu straffar sig. Men även om det är så - så är det ingenting vi kan göra någonting åt. I vårt fall är det inte heller så att vi (tillsammans) väntade särskilt länge innan vi fick vårt första och hittills enda barn.

Vi har ett fantastiskt barn och får sannolikt vara nöjda med det, hur bittert det än kan kännas just nu. Om någon nu känner sig manad att läxa upp mig för att vi just ska vara tacksamma över att vi har barn - och att det finns många som inte har det heller - så vill jag bara säga att jag vet det och att jag är förbannat tacksam. Sekundär barnlöshet är dock jobbigt det också, även om på ett annat sätt. Faktum är att det är betydligt jobbigare än jag på förhand hade kunnat gissa.

Hej då kungen!

I dagens DN kan man läsa om Republikanska föreningen (dessvärre verkar reportaget inte finnas i nätupplagan). Det intressanta med reportaget är själva vinklingen, att framställa föreningen som en obskyr elitförsamling som vill beröva äldre damer glamour i vardagen, som kungabröllop och fina klänningar på nobelfesten. Det faktum att Republikanska föreningen fokuserar på konstitutionella principer framställs som suspekt. De vill "sparka Victoria".

Tvärtom så är det ju som Republikanska föreningen framhåller - de har argumenten, rojalisterna har dem inte. Att ärva ett ämbete hör inte hemma i en modern demokrati, lika lite (blivande) statschefer som inte ens kan välja vem de vill bilda familj med. Vad hade H.M. Konungen gjort om Vickan varit lesbisk?

lördag 20 februari 2010

Sonia? (del 2)


Efter att först inte ens kommit in på hm:s hemsida (värre än Ticnet och Live Nation tillsammans...) så gick jag in för en liten stund sedan och klickade hem tröjan till höger. Jag måste erkänna att jag är förvånad över att den fanns kvar, för i övrigt var det ganska urplockat. Jag lät dock bli att köpa någonting matchande till Lilla L., för hon skulle antagligen inte vilja använda det ändå. Ingen stor Tingeling-blaffa på magen, alltså inte fint.

Gnäll, gnäll och åter gnäll

Det här är en officiell skitdag. Det är svinkallt. Det är folk överallt. Negativa besked. Huvudvärk. Kort tålamod. Lister som inte passar. Ork som inte finns.

Skit.

fredag 19 februari 2010

Sonia?

Nu är ju frågan, ska det bli någon Sonia i morgonens H&M-släpp? Mor och dotter i randigt är ju en smula frestande...även om jag kanske tror mer på detta.

En annan sak

När jag tittar i almanackan inför nästa vecka så inser jag att det är one of those weeks, när det mest handlar om att leverera. Leverera föreläsningar på löpande band, leverera klokheter på möten, leverera besked, leverera lösningar, leverera bra idéer.

Det brukar gå bra, men så insåg jag att jag är fruktansvärt nervös för någonting helt annat. Någonting som jag inte kan påverka och som inte har ett dyft med vare sig vad jag säger eller gör.

torsdag 18 februari 2010

Jag, Bambi, rabatten och steken

Några av fördelarna med att bo i norra Norrland är att det vare sig finns mördarsniglar eller särskilt många rådjur som strövar omkring. Visst är rådjur söta, men ur ett trädgårdsperspektiv så är de rena skadedjur som glatt gnager av hela trädgårdsland eller en rabatt på nolltid.

Igår när jag kom hem från jobbet så sa maken:
- Kom ska du få se vad jag har fångat på bild!
Och där, på bilderna, ser jag hur ett litet rådjurskid bokstavligen plöjer fram i snön. Plöjer sig ner till mina fina rabatter och kalasar på rosorna (och gud vet vad annat...).

Låt mig uttrycka mig rakt på sak: jag och Bambi har helt olika idéer om vår trädgård. Jag började omedelbart tänka på vad man kan tillaga av ett rådjur.

tisdag 16 februari 2010

Vad göra med Samsas?

Härom dagen ringde min mor och undrade om vi vill ha hennes Carl Malmstenssoffa, Samsas. Det är en riktig tantsoffa - stram, snygg och i den rosa lite lätt dimmiga färgen. En gång i tiden var det jag som övertygade min mor om att köpa soffan och jag har även hjälpt till att baxa hem den från Auktionsverket och vidare upp min mors övervåning (for the record: soffan väger som bly).

Nu till problemet. Vi har inte plats för soffan. Det är dessutom ganska mycket jobb att transportera den från min mor upp till Norrland. Samtidigt så vill jag inte bara släppa soffan. Vad göra?

Bild: lånad från Auktionskompaniet.

Att inte bara säga nej

I flera år har jag varit ganska bra på att säga nej till diverse förfrågningar, från journalister, föreningar och annat. Visst, vi ska utföra den så kallade tredje uppgiften - samverka med omgivande samhälle - men ofta är dessa förfrågningar ganska flummiga och tidskrävande. I förra veckan ställde jag dock upp på en längre intervju för en frilansjournalist och idag tackade jag ja till en omfattande intervju för ett program på P1.

Även om de journalister som jag har blivit intervjuad av ofta gör ett alldeles utmärkt jobb så kan jag bli lite irriterad på mig själv. Irriterad för att jag inte tar mig tid att skriva populärvetenskapliga artiklar om de ämnen som jag har forskat om. För jag skulle kunna göra det på ett bra och intressant sätt...om jag bara tog tag i det. Nu delar jag med mig av forskningsrön och idéer som andra personer får skriva intressanta artiklar utifrån.

Men som sagt, jag får skylla mig själv. Jag måste blir bättre på att få saker och ting gjorda.

måndag 15 februari 2010

One of those days

Vissa dagar är bara sega. Jag sitter och stirrar på min dator, skriver några lösryckta meningar, svara på mail, försöker lösa praktiska bekymmer - men på det stora hela händer inte mycket. Det susar mest i huvudet, tankarna är som ett trassligt garnnystan.

Och ja, idag var en sådan dag. Helt meningslös.

söndag 14 februari 2010

Paradiset



Tapeter, endorfiner och genuin lycka

Idag är det äntliga dags att sätta upp tapeten - Paradiset! Det här kanske låter lite knäppt, men jag blir genuint lycklig av att måla och tapetsera. Och av att sätta upp lister. Det finns säkert en diagnos för åkomman. Endorfinerna pumpar, förutom när det går käpprätt åt skogen - då är det nog mer adrenalinet som svallar.

Det blev bättre

Gårdagen började med att evighetsförkylningen låg som en våt filt över hushållet. Jag klagade en smula för maken:
- Och jag som hade tänkt att vara pysslig idag...fortsätta med hallen på övervåningen, börja måla väggarna så att jag kan tapetsera på söndag. Men nu orkar jag ingenting. *Buhu, buhuu*
- Ehh, ja...
- Du borde bara peka med hela handen och säga marsch pannkaka, upp på vinden* och måla!
- Okej! Upp på vinden och måla med dig! *pekar bestämt med hela armen*
- Okej, då gör jag väl det då.

Jag slipade, målade och fixade klart det mesta av underarbetet. Sedan sanerade vi hemmet, köpte färska musslor och vin och fixade middag till vännerna. Det kändes betydligt bättre än på morgonen.

* Här i Norrland säger man ofta vinden om övervåningen på huset, vilket inte nödvändigtvis är samma våning som man söderut kallar för en vind.

fredag 12 februari 2010

Bokenkät

Som läsare är jag: Snabb och intensiv, jag kan med lätthet läsa ut en bok på en dag. När jag var yngre och pluggade så läste jag mellan 3-8 böcker i veckan, ofta utifrån ganska ambitiösa idéer (typ bara kvinnliga arbetarförfattare, under ett helt år). Jag hade på tok för mycket tid över. Nu läser jag ett par böcker i veckan.


Som bloggare är jag: Ibland är jag ganska flitig, iakttagande och fyndig, ibland är jag fast i vardagsträsket.

Senast lästa bok: Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Senast påbörjade bok: Berlinerpopplarna. Den känns inte helt övertygande så långt.

Senast köpta bok/böcker: Klas Östergrens senaste, Fritt förfall av Birgitta Stenberg, Runaway av Alice Munro och Bönbok för en vän av Joan Didion.

Favoritdeckarförfattare: Jag läser sällan deckare numera, men jag gjorde det tidigare. Allt från svenska deckare av Håkan Nesser, Karin Alvtegen och Åke Edwardsson till standardengelska författare som Patricia Cornwell och Minette Walters. En deckarförfattare som jag dock har läst under senare år är norrmannen Jo Nesbö. Inte för att han är så överdrivet bra, men böckerna fungerar fint som förströelse på stranden.

Jag läser allt av: Joyce Carol Oates, Bret Easton Ellis, Jayne Anne Philips, Jay McInerney och Klas Östergren. Sedan finns det ganska många författare som jag har läst så gott som allt av (från Moa Martinsson, Gun-Britt Sundström, Agnes von Krusenstjerna och Inger Edelfeldt till Sven Delbanc och Göran Thunström).

Jag läser helst inte (genre/författare): Fantasty. Jag fixar det bara inte, hur öppen och liberal jag än anser mig vara.

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Religion, filosofi och blandad samhällsvetenskap.

Förutom svenska läser jag gärna: amerikanska realister (typ Oates, Philip Roth, Richard Ford, Munro - även om den sistnämnda är från Kanada) och bratpackförfattarna från 1980-talet (Ellis, McInerney med flera).

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: Östergrens senaste - som äntligen har kommit från Bokus.

Högst upp på min bok-önskelista just nu står: någonting nytt från Haruki Murakami.

När jag går på antikvariat letar jag alltid: numera orkar jag sällan gå i antikvariat, men om jag gör det så strövar jag omkring ganska planlöst och ser vad jag kan hitta. Det blir oftast någon fackbok, eller någon pocket som jag har haft tidigare men gett/slängt bort. För ja, jag har gjort mig av med massor av böcker genom åren (annars skulle huset se ut som ett antikvariat) och då händer det att man ångrar sig i efterhand.

torsdag 11 februari 2010

Dagens: en lista

Dagens arbete: skrivit en sida analys, formulerat ett avslag, besvarat en massa e-post från de senaste dagarna
Dagens musik: New Orders Low/Life
Dagens film: Precious (ja, den var bra...och fruktansvärd...och rolig...och vidrig...och upplyftande...och totalt nattsvart)
Dagens shopping: grå strumpbyxor från Lindex, svart klänning från Bruuns Bazar (300 spänn, superrea), beige/rosa blus med fina knappar från InWear (200 spänn, superrea)
Dagens dotter: först superarg, sedan nöjd och belåten
Dagens nödvändiga: hämtat bokpaketet på postens hemska utlämningsställe

Hur ofta händer detta?


Och jag har till och med fått mina strumpbyxor!

onsdag 10 februari 2010

Dagens i-landsproblem

Just nu tänker jag på saker som jag vill ha. Jag vill ha nya grå strumpbyxor (eftersom jag är helt inne på någon skum sekreterarlook - och då krävs det grått, grått, grått), jag vill få hem mina böcker från Bokus (nu ligger de på postens utlämningsställe, som har usla öppettider, och bokstavligen ruttnar), jag vill ha färsk tonfisk till middag (men den var slut på usla ICA, som för övrigt bygger om så man hittar ingenting), jag vill kolla på hus (det finns mycket frestande objekt på Hemnet) och jag vill ha en ny väska (Auktionsverket har mycket tjusiga väskor på sin kommande vintageauktion).

För övrigt har jag varit förkyld i tre veckor nu. Det är jag trött på.

Ljus?

Minsann, var det inte dagsljus ute när jag gick från jobbet? Udda, mycket udda.

måndag 8 februari 2010

Ann, ångesten och skulden

Det är inte ofta jag gråter när jag läser någonting, men när jag läser Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva så bränner tårarna. Inte bara för de ytterst plågsamma passagerna där hon beskriver sin ångestfyllda tillvaro, eller de helt förkrossande avsnitten om hur hon tar farväl av sin familj genom att köpa nya strumpor till sina barn och påminner maken/fadern om vilken favorittandkräm den sexåriga dottern har, utan för att hela boken är en påminnelse om hur mitt liv var förut - på den tiden jag levde med (eller snarast av och till) med en person som hade obehandlad bipolär diagnos. Det var en tillvaro som spände mellan de yttersta extremerna och som i de depressiva perioderna var helt outhärdlig - inte bara för honom utan även för mig. Jag kapades bort och blev perona non grata. Han kunde säga och göra de mest obegripliga saker för att hålla mig på avstånd. Det spelade egentligen ingen roll vad som i övrigt hände, det gick inte att kommunicera eller upprätthålla någon slags normal tillvaro. Det gick knappt att leva. Jag svävade vanligtvis i total ovisshet om allt väsentligt. Men sedan fanns även de andra perioderna. De mer normala - och de maniska. Perioder av samhörighet, kreativitet och optimism. Perioder då det även gick att tro på lösningar och strategier för depressionerna.

Avsnitten i Heberleins bok som handlar om ensamhet och om hur omgivningen sällan orkar med berör mig på ett påtagligt sätt, för jag vet faktiskt inte hur länge jag skulle ha orkat. Det kändes aldrig som om det var mig det hängde på, för jag fanns troget kvar. Jag visste att jag aldrig kunde vinna mot sjukdomen, även om jag ibland hade en naiv tro på att han själv kunde göra det. Jag hade också en tro på att löftena om att inte stänga mig ute kunde hållas. Men så blev det inte. Till slut blev sveken, som har många beröringspunkter med dem som Heberlein skriver om, för många, djupa och långvariga för att det skulle gå att fortsätta.

Idag kan jag känna skuld över att jag är så lycklig över mitt högst normala liv, ett liv som delas med en trygg, funktionell, smart, rolig och frisk människa. Jag är så inihelvete tacksam över att det just är Maken som jag delar mitt liv med, som jag har barn tillsammans med - och som jag kan lita på när någonting händer. Tacksam.

Det är många år sedan nu, men jag har ändå inte glömt hur det var. I bipolaritetens skugga.

Ann Heberleins bok är för övrigt fantastiskt bra.

söndag 7 februari 2010

Sakta, sakta, men kanske någon gång

En gång i tiden renoverade jag av bara helvete. Jag målade, rev tapeter, bytte kök, spacklade, borrade, tapetserade, kaklade och bytte toastolar. I princip så renoverade jag mig runt halva Hufvudstaden. Ibland fick jag lite hjälp av min morfar, men det mesta fixade jag själv.

Sedan renoverade jag och maken vårt förra hus - och gick in i något slags byggkoma. Kanske beror detta tillstånd på att vi under de senaste åren har:
1. fått barn
2. i stort sett har byggt om en hel stuga
3. har jobbat en massa

Visst har vi fixat en del i vårt nuvarande hus, men mycket ser urskruttigt ut. Och hur vi än bär oss åt så går renoverandet sakta, sakta, sakta. Vi orkar inte bredspackla väggar en onsdagskväll klockan nio. Vi orkar inte spendera hela semestern på att bygga om farstukvisten. Alltså går det sakta.

Hur som helst. I helgen har jag rivit tapeter och spacklat i vårt nya tv-rum (en möblerbar hall på övervåningen som vi håller på att bygga om). Snart kanske jag kan börja måla och sätta upp den fina Frank-tapeten.

And the kräk goes on (del 2)

Det blev inte så farligt med vinterkräket. En nerspydd säng och en marinerad dotter. Efter sanering och lite tv-tittande mitt i natten så bestämde sig fröken för att hon skulle sova i vår säng (någonting mycket ovanligt, då det är snudd på omöjligt att dela säng med den vildsovande dottern). Att sova i vår säng var enligt lilla fröken sååå mysigt. Så mycket sömn blev det dock inte för någon av de inbladade. Men vad spelar det för roll - kräket upphörde ju. Vad som helst är bättre än kräk.

And the kräk goes on

Så var vinterkräket här. Nerspydda lakan, kuddar, madrass och gossedjur. För att inte tala om den marinerade dottern.

Dagens fråga: varför kommer alltid vinterkräket på natten?

lördag 6 februari 2010

Nödrim, falsksjungande damer och fula kläder

Alltså, det här med schlagerfestivalen...jag tror att jag måste hetslyssna på krautrock från 70-talet, bara för att rensa örongångarna.

Hallen

Tänk om jag skulle ta tag i hallen, som vi började fixa med i julas? Spackla, måla och kanske få upp en tapet?

fredag 5 februari 2010

On/off

I ungefär tre månader har jag så gott som uteslutande jobbat med mina mellanchefssysslor på jobbet. Jag har planerat, gått på möten, haft individuella samtal, följt upp, skrivit planer, rapporterat uppåt i systemet, svarat på remisser, fixat styrdokument och annat smått och gott. Idag öppnade jag för första gången på tre månader dokumentet med min snart klara artikel. Den har varit snart klar i ungefär hundra år. I några timmar hade jag något slags flyt, fixade med analysen och tänkte hyfsat intelligenta tankar. Sedan slog förkylningen till och hjärnan slog av till sparläge.

torsdag 4 februari 2010

Åh, vilken underbar dag

- Genomföra skitjobbigt medarbetarsamtal - check!
- Formulera avslag - check!
- Motivera underkännanden - check!

onsdag 3 februari 2010

Heja Birgitta!

Det känns uppfriskande med Birgitta Ohlsson som ny Eu-minister! Så uppfriskande att man nog inte ska fästa någon större uppmärksamhet vid alla unkna påhopp om att hon är gravid, kvinna och har självständiga åsikter.

Om ni vill bli riktigt mörkrädda så kan ni läsa kommentarerna i Aftonbladet, exempelvis här.

tisdag 2 februari 2010

En något originell kärleksgåva?

Lite rart är det allt - maken håller på att göra ett analysprogram åt mig. Eller...han har nog tänkt sig att betydligt fler än jag ska kunna använda det, men en grundtanke är att (till och med ) jag ska begripa mig på det. För även om jag är ganska analytiskt lagd så har jag inget större tålamod med luriga program eller gillar att trixa med stora datamaterial för att kunna göra de analyser som jag vill. Och jag kan definitivt inte koda en endaste liten kodsträng.

Nyss fick jag välja om jag vill ha menyer eller knappar för de olika funktionerna. Jag har även fått frågor om principer för namngivning av funktionerna. Det här börjar bli spännande!

måndag 1 februari 2010

DM & Nitzer

Gårdagens konsert var fantastisk. Eller fantastisk och fantastisk, om jag ska vara ärlig så var Depeche i ganska medioker form och ljudet var rätt kasst. Men Depeche live är alltid Depeche live - och få band kan konkurrera med Stripped, Never Let me Down Again eller Behind the Wheel. Det blir alltid magiskt live.

Den stora överraskningen var dock Nitzer Ebb, ett band som jag knappt har lyssnat på sedan 1980-talet. Visst tyckte jag att Let Your Body Learn, Control, I'm Here och Join in the Chant var bra när de kom 1987, likaså ett par konserter med dem under 1987 och 1988, men efter det har jag bara lyssnat på Douglas McCartys olika samarbeten. Men igår - Nitzer var ju helt sinnesrubbat bra! Och stilfulla, på något vis. Sist jag såg dem var det den klassiska Nitzer-utstyrseln som gällde: vita (svettiga) linnen, svarta kortbyxor, hängslen och docs (en utstyrelsen som präglade både mig och min bekantskapskrets under flera år, minus de svettiga linnena). Nu var det välskräddat, synkroniserat och minimalistiskt supersvängigt. Och liveversionen av Control gav rysningar längs hela ryggraden.

Den långa hemresan är påbörjad


Bussen är enligt dottern fin och all form av transport är spännande.