Just nu

Snart tillbaka på jobbet, men innan dess

Dags att hoppa in i duschen? Packa grejer? Åka till havet?

Så får det bli. I-poden är uppdaterad och sommaren tycks göra en sista dödsrossling.

Musik, identitet och drömmar

De senaste dagarna har de flesta inläggen på den här bloggen handlat om musik. Jag lyssnar på NIN i bilen, på datorn och i I-poden. Stereon är dessvärre ihopkopplad med tv:n och så snart jag närmar mig den så vrålar Lilla L. att hon vill titta på film. Eller att jag ska stänga aaaaav. Det sistnämnda har ingenting att göra med att hon inte gillar NIN, för det gör hon, utan handlar om hennes kontrollbehov över tv:n.

När det kommer till musik är jag nog inte riktigt som andra tanter i min ålder. Musik är mitt, utan konkurrens, största intresse. Ungefär 98 procent av min identitet hänger samman med den musik jag lyssnar på. Musik är ingenting som skvalar i bakgrunden eller ett tidsfördriv. Det är blodigt allvar.

Grejen är den att en av mina få ouppfyllda drömmar hänger samman med musik. Sedan jag var ungefär 14 år har jag velat bli musikjournalist. Att jag inte har blivit det beror nog mest på ren feghet. De flesta andra mål som jag har satt upp, när det gäller utbildning, jobb eller forskning har jag uppnått. Kanske inte i detalj, men på det stora hela. Jag kom till och med in på Journalisthögskolan i början av 90-talet - men tackade nej. Skälen till det är så luddiga och konstiga att jag knappt kan reda ut dem. Till viss del handlar det nog också om en rädsla för att göra mitt stora intresse till mitt jobb. Skulle det fullständigt ta över?

Nu är det för sent. Inte för att jag är så gammal, men för att jag har ett annat jobb och en annan karriär. De ouppnådda drömmen finns dock kvar, som en liten flisa, och gör sig påmind då och då.

Att gå på höga klackar

Dagens ondskefulla fnissanfall drabbade mig stamfiket idag, där vi i vanlig ordning vräkte i oss lunch. En ung snygg tjej, klädd i modebloggarnas standarduniform (oversize tröja, superkort kjol och massor med armband), bokstavligen stapplade sig fram på ett par skyhöga klackar (som även de ingår i varje modebloggares standarduniform). Det såg så...kul ut.

Ett litet tips, i all välmening, öva hemma i hallen.

Nio tums spik (del 4)

Hmmm. Jag upptäckte nyss att det finns konserter kvar på NIN:s Wave Goodbye tour. En liten tripp till Osaka kanske? Eller, om jag verkligen skyndar mig, till Portugal? Så klart borde jag ha köpt hörselkåpor till Lilla L. och åkt till Arvika eller Roskilde. Fan (för att tala klarspråk).

Nio tums spik (del 3)

Jag bara måste...

Sin.

NIN (del 2)

Jag har fastnat i en Nine Inch Nails-revival. Det är ungefär hundra år sedan jag lyssnade på NIN, typ tidigt 90-tal, och hade helt glömt bort hur bra Pretty Hate Machine är. Down In It...

Det är bara att åka till Ica Maxi och köpa svart hårfärg, eller?

Jane

Här finns ingenting väsentligt att förtälja. Sannolikt har vi haft semester för lång tid och hjärnorna har skrumpnat ihop. I brist på annat läser jag om Jane Eyre. Till skillnad mot många andra så gillar jag att läsa om böcker, efter kort eller lång tid. Och ja, Jane Eyre håller fortfarande måttet. Chick lit av det klassiska slaget.

Ingenting för vegetarianer

Dagens middag: helstekt oxfilé. En variant av detta recept. Till vårt försvar kan vi anföra att det var en glad och gårdsslaktad oxe.

Die Doraus

Tänk vad många konstiga saker man kan hitta på Youtube. Nyss snubblade jag över videon till Die Doraus & Die Marinas Fred from Jupiter. En riktigt kitchig syntklassiker från tidigt 80-tal. Med falsksång och allt! Jag visste inte ens att det fanns en video till den.

NIN

Kanske börjar Lilla L:s musiksmak ta form? Hon blir alldeles vild och tokdansar till Nine Inch Nails, här med Everyday is Exactly the Same.

Lars (del 2)

Med tanke på mängden av regn som har vräkt ner under det senaste dygnet så är jag glad att vi inte åkte ut till visfestivalen på Holmön, för att se Lars Demian. En gammal klassiker skadar dock inte.

Att veta vad man vill

Lilla L. har kommit upp i den ålder då hon vet när hon är orättvist behandlad, på mer eller mindre rimliga grunder. Efter middagen, som för övrigt var klassikern oreganokyckling, skjutsade jag ut maken till stugan. Han ska spela golftävling tidigt i morgon bitti och jag hade vare sig lust att vara utan bil eller sitta inregnad i stugan med Lilla L. På vägen dit var allt frid och fröjd. Lilla L. satt och sjöng i bilen. Men när jag hade lämnat av maken och alla prylar vid stugan och började köra hemåt då kom det. Vrålet.
- Mammaaaaaa! Jag vill också sova i stugan!
- Nej, i kväll sover vi hemma. Vi kan kan åka ut i morgon...
- NÄÄÄÄ! SOVA STUUUUUGAN!
- Nej, vi...
- HUUÄÄÄÄÄ! STUUUUGAN!
- Ne...
- BUHHUHUÄÄÄÄ! STSTST...UUUUGAN! PAAAAPPAAAA!
Kort sagt, Lilla L. stortjöt i exakt 20 minuter och somnade av utmattning strax innan vi körde in på uppfarten hemma. Det första hon sa när jag lyfte ut henne ur bilen var:
- HUUUÄÄÄÄÄ! Vill åka till stugan.

TRS

För minst ett år sedan bloggade jag om ett par TRS-jeans, som jag inte kunde bestämma mig för om jag ville ha eller ej. Idag slog jag till. Halva reapriset. Vem kan säga nej?

Böcker, böcker och böcker

Både jag och maken gör vårt bästa för att hålla bokofilin i schack. Det går så där. Det finns alldeles för mycket böcker, både i hemmet och på våra kontor. Kontoren är nästan värst, där ligger böckerna i stora drivor.

Tidigare hade jag husdjur som hjälpte till att hålla bokmängden nere. Store O., med sina långa sylvassa klor och stora kärlek till att klättra i bokhyllor och utstuderat peta ner böcker, såg till att en hel del böcker fick slängas. Av erfarenhet vet jag att en inbunden bok tål ungefär fyra fall från hög höjd, sedan knäcks ryggen. Pocketböcker kan med lite tur tåla några fler fall, men ser istället ut som fransiga mattor efter ett tag. Vid flytten från Råsunda till Vasastan rensade jag ut hälften av bokbeståndet. Sedan skaffade jag glasdörrar till Billyhyllorna.

Trots ambitionen att hålla nere bokbeståndet är det svårt att inte gilla SvD:s serie om folks bokhyllor. Jag hoppas dock att de kommande bokinnehavarna är lite mer spännande än Lena.

Säg inte: det finns bibliotek. Vi vet att det finns bibliotek.

I regnet

Regnet vräker ner, Lilla L. hetstittar på usla Disney/Pixar-filmer och vi sätter upp taklister i ett rasande tempo. Om ni inte redan visste det så är sågning av lister till utåtgående hörn ett tillförlitligt IQ-test.

Jag, Lilla L. och Sally på stranden

Sally får följa med på stranden - trots att hon uppenbarligen inte är något terrängfordon.

Konversation i hushållet

- Jag e het, jag e en köttfärsraket...
- Öhh, vad var det där? Olle Ljungström?
- Nä, Alex i Madagaskar.

Lars

Kanske borde vi åka till Holmön på fredag? Lars Demian spelar, vilket väcker vissa nostalgiska känlsor. Hej folkhögskola! Hej tidigt 90-tal!

Hallen

Renoveringen av vår hall är något av en never ending story. Någon gång förra året utrotade vi den intressanta tapeten som var uppsatt i taket. Innan dess tog vi bort den fula plastmattan - för att finna att parkettgolvet under är sönderspikat av ett par tusen nubb. (Det sistnämnda är ingen metafor. Golvet är bokstavligen sönderspikat.) Vi breddade också dörröppningen, vilket innebar ganska avancerade omdragningar av el.



För någon månad sedan fick vi upp gipsskivor och började spackla. Och under de senaste dagarna har jag satt upp slät väv på några väggar, slipat, silikonat hörn och målat de väggar som är vita.




Igår satte jag upp tapet i delar av hallen (det syns inte på bilderna, men det är som en kub i hallen där toaletten ligger). Nu återstår lister, foder och lite annat finlir. När det är klart ska jag försöka ta bättre bilder.

Hur semestern spenderas och självmordstankarna hålls borta

Nu vet jag vad invånarna i den norrländska pärlan ägnar sig åt min deras semester. De åker till Byggmax, lastar släpet fullt med tryckimpregnerat virke och blir lyckliga över att få en Aftonbladet på köpet. Sedan åker de till Donken och käkar Big Mac.

Hur det kommer sig att jag vet detta? Hmmm.

Det är antagligen som Mikael Niemi skrev i Populärmusik från Vittula, man bygger för att hålla självmordstankarna borta.

Dn-debatt och stereotypa könsroller

- Idag är det en DN-debatt som du hade kunnat skriva.
- Ja, jag vet...
- Carpe diem och så vidare!
- Ja, ja! Och jag hade säkert kunnat skriva den vassare också. Det är ju en av mina favoritkäpphästar.

I Marcus Ridungs debattartikel kan vi bland annat läsa: Kanske är jag naiv. Kanske innebär föräldraskap inte per automatik att man börjar reflektera över rollen som kvinna och man? Det är där någonstans vi kan finna pudelns kärna. Inte att Ridung skulle vara naiv, utan att folk tar föräldraskap som en dålig ursäkt för att anamma könsroller som de ofta inte har haft tidigare. Jag vet inte hur många exempel jag har sett på kvinnor och män som har varit synnerligen jämställda och genusmedvetna innan de har fått barn, som sedan har förvandlats till reklamfilmer för amerikanskt hemmafruideal anno 1950. Visst kan man argumentera för att folk ska få välja de arrangemang när det gäller tid, arbete, pengar och föräldraledighet som passar just dem bäst. Men medge att det är lite skumt då det i så överväldigande många fall innebär att preferensen skulle vara att kvinnan tar hand om barn, hem, tunga blöjor och snoriga näsor - medan männen lägger om tak och jobbar på som vanligt. Jag köper inte att det handlar om preferenser (lika lite som ren biologi). Däremot så är vi alla tämligen hårt socialiserade till stereotypa könsroller. Som kvinna blir man bekräftad för en viss typ av kvinnlighet. En kvinnlighet där det bland annat ingår att vilja vara föräldraledig länge. Enligt samma logik ingår det i den dominerande manligheten att jobba, dricka öl och kolla på fotboll. Det är ingenting nytt, men svårt att bryta.

Och ja, de cementerade könsrollerna frodas i bloggar och nätforum. Där, liksom i föräldragrupper, på öppna förskolan och på andra ställen där småbarnsföräldrar hänger.

Tapeter, vin och en cykeltur

Snart är det dags att cykla ner till hamnen, för en middag med bokcirkeldamerna. Jag har nödtorftigt sanerat mig från byggdamm, tapetklister och allmänt snusk.

För de trogna läsarna kommer snart bildbevis på renoveringen av hallen. Världens mest utdragna renovering av ungefär fem kvadratmeter.

Mexilådan

Vi har snart bott i vår mexitegellåda i fyra år. Det är personligt bostadsrekord (det vill säga: jag har aldrig i vuxen ålder bott så lång tid på samma ställe). Om någon för fyra år sedan skulle ha upplyst mig om att vi efter fyra år fortfarande skulle ha kvar badrummet med aprikosa plastmattor, att köket skulle vara halvfärdigt eller att tvättstugan skulle ha kvar sin klart östtyska prägel - då skulle jag ha sprungit åt andra hållet.

Vad som hände? Ett barn och en sommarstuga kom emellan renoveringarna.

Dagen har dock inneburit ett mikroskopiskt framsteg. Väggarna i hallen är målade. Nu ska fondväggen tapetseras med Brick Lane från Boråstapeter. Sedan återstår bara en massa lister. Och det hopplösa golvet...

Undrens tid håller i sig

För andra dagen i rad är jag ensam hemma och målar. Maken och dottern är skickade till stugan, svågern till en närbelägen golfbana.

Just nu: paus för kaffe och korvsmörgås.

Litauen

När jag läser om Litauens nya lag, som förbjuder medborgarna att tala positivt om homo-, bi- och transexualitet (och även en del andra saker) så vill jag dö en smula. Vad tusan gör ett land som Litauen i EU? Hur kan man på allvar tro att det kommer någonting bra ur att förbjuda människor att tala om vissa saker? Det vore ju fint om medlemsländerna levde upp till grundläggande demokratiska och medborgerliga rättigheter.

Undrens tid och så vidare

Jag tror knappt att det är sant! Jag är ensam hemma och håller på och fixar i den gravt eftersatta hallen. Skrapar tapeter och slipar spacklade gipsskivor (ja, det handlar om olika väggar). Det är ingen hemma som vrålar jag vill titta på film eller stäng av musiken mamma, varför jag även kan lyssna på musik. Valfri musik! Just nu Brucans Nebraska.

Det är fan inte varje dag sådant händer.

Standing on the beach // staring at the sand

*Pekar mot systerbloggen* Idag har jag varit en synnerligen god moder.

Plötslig nostalgi

Nu är garderoberna städade och en rejäl hög med kläder utrensade.

Då jag hade röjt hela dagen ställde jag resolut kassen med kläder i hallen, tillsammans med en massa annan bråte, för vidare transport till den lokala returstationen. Eller snarast: kläderna skulle till en klädinsamlingslåda. Då kom maken och började rota bland kläderna.
- Va? Ska du slänga den här? *fiskar upp ett urtvättat randigt linne som har sett sina bästa dagar*
- Ehhh, ja? Det är tvättat tusen gångar och har gjort sitt.
- Men du som är så söt i det!
- Det är ett linne som jag brukar sova i...
- Ja!
- Och den här! *fiskar upp en röd tröja från Polarn o Pyret, anno år 2000*
- Men ser du inte? Tvättat en miljon gånger!
- Men...
- ... har absolut sett sina bästa dagar!

Den uppmärksamme läsaren kan nu lista ut varför vissa garderober i detta hushåll aldrig rensas, medan andra är fina och prydliga.

Röj, röj, röj!

Tre timmar senare och jag har röjt järnet i källaren. Det känns befriande. Nu står garderoberna på tur.

Olika kvalitet

Idag har för övrigt maken fått kvalitetstid med sig själv. Vad han gör? Slipar på golfsvingen i en golfsimultator, inför morgondagens tävling...

Me, myself & I

Det börjar bli dags att röja nere i källaren. På något märkligt sätt växer den igen successivt. Överblivna prylar ställs ner. Returpapper samlas i stora kassar. Lilla L:s urväxta kläder läggs i högar. Skidor, blomkrukor och ratade golfklubbor samlas i märkliga högar. Man kan lugnt sammanfatta det som den stora nackdelen med att ha 70 kvadratmeter källare: det är alldeles för enkelt att samla på sig en massa bråte.

I källaren finns även andra saker, som en stor låda med gamla dagböcker. Jag har nämligen nästan alltid skrivit dagbok. I perioder dagligen och mycket navelskådande. Under ett antal år var jag helt övertygad om att jag skulle tappa bort mig själv om jag inte skrev dagbok, som om jag naglade fast verkligheten genom att dokumentera den. Jag läste också mina dagböcker som ett sätt att försöka få grepp om mitt eget psyke, för att förstå mig på mina neuroser och nojjor.

Idag har jag mina bloggar, som jag skriver så gott som dagligen i. De har dock mycket lite gemensamt med mina gamla dagböcker. Förvisso är de någon form av anekdotiska nedslag i min vardag och mina tankar men i bloggarna skriver jag nästan aldrig om vad jag känner eller hur jag mår. Det ligger kanske nära till hands att anta att det beror på att jag inte vill vara särskilt privat i bloggarna, men jag tror mer att det har att göra med att jag är förbannat trött på att analysera mig själv. Jag är sannolikt mer neurotisk än de flesta - men jag accepterar faktum. Det går att leva med och jag blir inte klokare av att vända ut och in på mig själv.

Slöseri med kvalitetstid

Jag måste ha tappat stinget, kanske till och med förvandlats till en lantlolla (vilket maken brukar påstå när han vill göra mig nervös). Nu hade jag en och en halv timme alldeles för mig själv i den nästan folktomma norrländska pärlan. Vad lyckas jag göra? Köpa ett diskställ till stugan och fyra pocketböcker. Alla som har små barn vet att ensamtid på stan, när man fritt kan prova kläder (utan att ens guldklimp river butiken alternativt rymmer när man står i trosor och inget mer), inte ska slösas bort på att köpa fyra pocketböcker. Nu gjorde jag några lama försök att prova kläder. Först en svart-vit klänning på Indiska (varför kan man undra, jag handlar så gott som aldrig på Indiska) och sedan en blus och en kofta. Lite lagom håglöst. Kanske måste jag känna stressen av Lilla L, a.k.a. den lilla rymmerskan, för att komma igång?

Kvalitet

Nyduschad (en lyx när vi mestadels bor i Rucklen), klädd i fin klänning (även det en lyx när garderoben befinner sig inne i stan) och på väg in till de centrala delarna av den norrländska pärlan - för en stunds kvalitetstid med mig själv.

Lyckan

...är fullständig.

Tre år

Det är lustigt hur man förhåller sig till tid, hur den både kan uppfattas som oändligt lång och obegripligt kort på en och samma gång. Idag är det tre år sedan Lilla L. kom till världen. Det finaste ögonblicket någonsin är när jag kom tillbaka från operation och hon låg och klamrade sig fast på Makens/faderns bröst. Med en liten rynka i pannan. Det känns som om hon alltid har funnits hos oss, samtidigt är det obegripligt att tre år har gått. Idag är hon en bestämd fröken, som i morse kommenderade att vi skulle åka och köpa paket. Jag försökte förklara att det redan var ordnat.

KTH, små hus och kaninfamiljer

Jag känner att en ingenjörsexamen från KTH ligger inom räckhåll! Efter att ha monterat minst fyra kök från Ikea, sannolikt är svensk mästare i att montera Billy-hyllor - och nu ha monterat ett j***a dockskåp från Lundby så borde det inte vara så svårt. Om dockskåpet hade varit producerat av Ikea kanske det skulle ha haft en något bättre passform än vad det har nu...

Dockskåpet ska överlämnas till Lilla L. på söndag, då hon fyller år. Det kommer att bebos av en kaninfamilj från Calico Critters, med tillhörande möbler. Allt hemsläpat från Kanada. Gränsen gick vid jättelådan med själva huset, därav fuskbygget från Lundby.

Here we go (again, again, again, and again)

Appropå släkten och deras problem när det gäller kommunikation. Maken hade åtminstone den goda smaken att bli förbannad när svågern väl behagade lyfta telefonluren för att meddela att han kommer hem till oss på lördag, för en veckas golfspelande. Det visade sig att svågern inte ens tänker tävla tillsammans med maken och att resan har varit planerad i några veckor. Att lyfta en telefonlur är svårt.

Boot campet i kommunikation närmar sig för makens släktingar.

Fynd (del 5)

Det är tveksamt om min usla kamera kan göra denna matta rättvisa. Hur som helst: det är en helt galen ryamatta i de mest fantastiska färger. Inköpt på auktion för någon hundralapp. Den ligger i hallen, a.k.a. arbetsrummet som jag aldrig använder.

Att sortera världen

Att sortera världen är synnerligen viktigt för vår treåring, särskilt efter kön. Minst tio gånger per dag påpekar hon att hon är en "flicka", att mamma också är en "flicka" och att pappa är en "pojke". Vid enstaka tillfällen, efter en stunds begrundan, kan pappa också kallas för "flicka". Det är då tydligt att det inte är samma sak som att hon själv är en "flicka" utan en form av hedersutnämnande.

När de små pastelliga hästarna (se inlägget nedan) anlände till hemmet så sorterades de omedelbart. Den stora turkosa hästen benämndes som "pappaponny", den mellanstora rosa som "mammaponny", den lilla turkosa som L. själv och den vita som "mormor".

Min inre feminist vrider sig av ångest! Ja, jag begriper att det är svårt att undvika stereotyper. De finns överallt, hela tiden. Men att de är så starka och omedelbara...

Nya familjemedlemmar

...har flyttat hem till oss.

Klok som en bok?

- Vill gå ut och leka i trädgården!
- Men du...regnet vräker ner. Det regnar så mycket att man inte kan vara ute.
- Jodå! Jag sätter på mig kläder!
- Men..
- Och stövlar!

Det är inte mina gener som dottern har ärvt. Så mycket står klart.

Regn, regn, regn

Status: fortfarande regn. Ännu mer uttråkad.

Dressed in black

Som den gamla synthare och goth jag är så finner jag det fortfarande lite speciellt med nya kolsvarta kläder. Kläder som ännu inte har tvättats och grånats. Aldrig heller känner jag mig så snygg som när jag är klädd i svart från topp till tå.

Idag: splitternya smala svarta jeans från Filippa K, svart oversize tröja med någon skum drapering på ryggen samt ett kolsvart linne. Tånaglarna är riktigt färggranna: mörkt midnattsblå.

Inregnade och uttråkade

Jaha. Här sitter vi, inregnade i hemmet.

Vad göra? Sortera i källarförrådet? Baka kakor? Tapetsera klart i hallen? Skriva meningslösa blogginlägg?

Here we go (again, again, and again)

Tio minuter senare nåddes vi av upplysningen om att svågern kommer till oss i nästa vecka, för en veckas golfvecka tillsammans med maken. Det var inte svågern som berättade detta - utan svärmor. Snart skickar jag hela gänget på en seriös kurs i kommunikationsteknik.

Steg ett: lyft telefonluren.
Steg två: slå relevant telefonnummer.
Steg tre: berätta om relevanta planer.

Samtliga tre steg utförs med rimlig framförhållning innan aktuell aktivitet äger rum.

Here we go (again and again)

Efter en liten runda med ärenden, på väg hem, kanske på väg till stugan - så står svärföräldrarnas bil utanför vårt hus. Vi bor inte i närheten av varandra och ett besök är liktydigt med att stanna på middag och att övernatta. Hade vi en susning om att de skulle dyka upp? Så klart inte.

Lista, lista, lista!

En utmaning från Norr Went South:

Beskriver mig med tre bra egenskaper:
Snäll, smart och rolig.

Beskriver mig med tre mindre bra egenskaper:
Kort tålamod, dryg och allmänt odräglig.

Jag älskar att:
Stå på en strand och vråla åt havet (se den andra bloggen...).

Jag hatar att:
Misslyckas.

En egenskap jag möjligen inte nämnt på min blogg:
Att jag är extremt konflikträdd (även om jag ofta är tvungen att ta konflikter i alla fall).

En egenskap jag undvikit att blogga om:
Men det kan jag ju inte avslöja?

Jag skrattar åt:
Just nu: 30 Rock. Jag älskar Tina Fey!

Jag gråter:
Av blodbrist, sömnbrist och allmän blödighet.

En situation jag inte gillar och kanske undviker därför:
Se ovan: konflikter.

En situation jag älskar och gärna försätter mig i:
Konsumtion...?

Detta är jag stolt över:
Att jag ibland hinner skriva texter. Seriösa sådana.

Detta kan jag skämmas för:
Ehh, jag är nog inte mycket för att skämmas.

Detta gör mig glad:
Maken och Lilla L. - men också fantastisk musik och konsumtionsfynd.

...lugn:
Havet.

…arg:
Män som tar sig rätten att kringskära kvinnors frihet och lika värde.

…ledsen:
Hopplösa situationer som jag inte vet hur jag ska ta mig ur.

...förtvivlad:
Maktlöshet.

…tacksam:
Lilla L.

Detta ger mig en känsla av att vara odödlig:
Jag vet inte om jag har känt mig odödlig, jag är nog alldeles för neurotisk för det.

Detta gör jag om 5 år, hoppas jag:
Bor vid havet och har skrivit en kioskvältare. *Hybris hybris*

Så här känner jag för hur mitt liv är just nu:
En blandning mellan lysande, okej och uselt, beroende på område.

Mitt motto i livet är:
Kämpa hårdare!

Jag utmanar: Alla understimulerade semesterfirare.

Baka, baka liten kaka

I brist på andra vettiga aktiviteter så kan jag ju alltid odla mina husmorskonster.

Välkommen till medelåldern!

Ett av de tydligaste tecknen på att jag inte bara är en tant utan även en medelålders tant är att jag vaknar förbannat tidigt på morgnarna numera. Fan, det är ju semester! Vad ska jag upp och göra klockan sex? Övriga familjemedlemmar snarkar sött i sina sängar och här sitter jag med en innehållslös DN och ett bloggsverige i sommardvala.

Tina

Årets sommarplåga: 30 Rock. Jag är helt fast! (Självklart måste den ses i boxform - vem orkar se på serier på TV?) Tina Fey är en fantastisk kvinna!

Konversation med fyraåring

Lilla L. leker med grannens fyraåriga dotter - och idag har jag insett vilken fantastiskt argumentationsteknik fyraåringar har. Vid lunchtid kom Lilla L. med fyraåringen i släptåg:
Fyraåringen: Vi vill titta på Madagaskar!
Jag: Nej, men det är ju mitt på dagen och vi ska äta lunch snart. Både jag och din mamma håller på och lagar mat. Gå ut och lek en stund istället!
Fyraåringen: Nej, men vi vill titta på Madagaskar! Om du bara sätter på den åt oss så kan vi titta på den under tiden du lagar mat.
Lilla L: *Nickar entusiatiskt*
Jag: Nä, gå och lek istället!
Fyraåringen: Men det går jättesnabbt och stör inte alls!
Jag: Gå och lek!

I en mer rättvis tävling så hade fyraåringen vunnit. Lätt.

Fynd (del 4)

Bumlingen har temporärt hamnat i arbetsrummet. Så småningom ska den dock till köket, där den ska hänga med de orengea Panton-lamporna (Flower Pot).

Vardagsmysterier

Det här borde vara en bra bit in på den andra semesterveckan - så varför befinner jag mig då på jobbet? Tja, det kan man undra över.

Fynd (del 3)

Och så pianopallen, omklädd i ett fårskinn (från en gammal kappa). Den kommer att bli alldeles utmärkt i hallen...när nu den blir klar.

Fynd (del 2)

Till slut har Lilla L. fått en "riktig" säng! Det blev en 40-talssäng, inköpt för nästan inga pengar alls, istället för någon ful grej från Ikea.

Fynd

En tavla från min mamma, tillfälligt placerad på skrivbordet som jag aldrig använder. Bredvid står den fina Sapper-lampan, som är inköpt på en antikmässa för många år sedan.

There is no place like home

Nu har jag packat upp prylar i flera timmar. Stuvat in allt fyndat porslin i diskmaskinen, monterat lådor från Ikea, sorterat tvätt och hängt upp tavlor. Irriterande nog verkar dock skruvarna till det fina teakbordet ha blivit kvar hemma hos min mamma. Och sladden till Bumlinglampan är för kort.

Konversation på Ikea

- Vad var det vi skulle handla då?
- En matta och lite småprylar. Jag har skrivit en lista.
- Åh, vad praktiskt det är att vara gift!
- Eh?
- Det är ju som att ha en extern hårddisk!
- Smickrande...