Minifötterna

Idag försökte jag mig på konsumtion. Av skor. Vilket jävla skämt.

Det ska ni har klart för er, när jag klagar över svårigheterna med att köpa skor - då är det inget normalt i-landsproblem. Jag, i likhet med övriga damer på min fars sida av släkten, har minifötter. På sin höjd storlek 35. Sedan skostorlekarna blev allt större, vilket de objektivt har blivit under det senaste decenniet, är storlek 35 alltför ofta också för stor. Jag vägrar köpa barnskor. Stadiet när rosa gympadojor med glitter kunde passera som kitsch har just passerat.

Lösningen får bli att vänta tills jag beger mig till Huvudstaden, då jag får shoppa loss på My Shoes på Sveavägen. De har alltid fina italienska skor i storlek 35. Ibland till och med i storlek 34. My Shoes har varit min räddning de senaste 15 åren. Det vill säga...om jag inte kan åka till Italien på semester. Det är en fröjd att gå in i valfri Pradaaffär - och de frågar om man vill ha 35 eller 35,5 - och skorna sitter som en smäck. Låt vara att plånboken kvider av ångest.

Jag bävar lite grann när jag tittar på Lilla L:s små minifötter. Det kommer inte att bli kul för henne när hon blir tonåring och hon vill ha coola skor.

Tygskor i snön

Ännu ett tecken på att jag är en tant är att jag bekymrar mig över unga damers klädvanor. Inte moraliskt, över för korta kjolar eller trashigt högklackade skor, utan över att de ser ut att frysa. Herre gud. Tonåringarna i staden går omkring i korta små skinnjackor och tygskor. Tygskor? Vi bor i Norrland. Det har varit minst tio minusgrader i en månad. Det är snö överallt, i stora drivor. Då kan man inte gå omkring i tygskor.

Månadens bekännelse

Februari gick inte riktigt lika bra som januari när det gäller dra-ner-på-konsumtionen-projektet. Det har blivit:
- en klänning (jamen, jag kände mig så ful och tråkig!)
- en kofta från Dagmar (jamen, den var ju på superrea!)
- ett matchande halsband till koftan (jamen, jag hade ju ingenting fint till koftan i den udda färgen!)
- en bok (jamen, det var ju bokrea!)
- en extern hårddisk (jamen, min dator höll ju på att krascha!).
Av dessa inköp kan nog endast det sistnämnda rättfärdigas.

Nya former av konversationer

Lilla L. har inte riktigt greppat det här med att prata i telefon. Hon kommer ofta fram till telefonen för att säga någonting om jag pratar med Maken, a.k.a. fadern, men när hon väl får telefonen så står hon knäpptyst och tittar på själva luren. Ibland piper hon "hej" eller "pappa".

Idag skedde ett stort framsteg. Hon pratade med mig i telefon! Halvt obegripligt, men det var en lång harrang. Ord som "dagis", "kudden" och "Filmore" dök upp. Sedan avslutades det hela med "hej då mamma". Fascinerande.

Olle (del 2)

Jävlar vad hjärtskärande filmen om Olle L. var. Inte för att att jag inte anade att den skulle vara det, men ändå.

Olle

Note to self: kom ihåg att titta på filmen om Olle L. Han har helt rätt om Reeperbahns betydelse för svensk musik.

Kom igen nu: allsång till Marrakesh!

Monarkins död?

Det var då ett väldigt tjatande om Vickan och Daniel! Så mycket tjatande att uppenbarligen jag också måste kommentera det hela. Nu måste jag nämligen lyssna på makens ändlösa monologer om hur nationen ska lösa problemet med monarkin. Svaret lyder: valkung. Ett första kriterium, enligt maken, är att vi bör välja en stor och respektingivande kung. Han bör vara huvudet högre än alla andra, ungefär som Gustav Vasa. Nästa kriterium är att han alltid måste se arg ut. Mitt bidrag till denna lista är ett stort rött skägg. Det är tydligen helt självklart att valkungen är en kung och ingen larvig drottning. Håhåjaja.

Mer gjort, mindre fnul

Just nu består livet av att jobba effektivt, leverera och inte fundera så mycket. Det går det också.

Dagen

Jag har ätit en och en halv semla, gjort en föredragning för ett företagsnätverk i Norrland, fyndat en kappa på Tradera för hundra pix (minska konsumtionen? Ähhh...), blivit tillfrågad om jag vill bli gudmor åt Mini M (så klart jag vill!) och skjutsat min mor till tåget. Det var dagen i korthet. Nu är det dags att sova.

Många

Min mor är här på besök - och det innebär att vi tittar på tv-program som vi aldrig ser på i vanliga fall. I kväll har vi sett Familjen annorlunda, programmet om familjer med en väldig massa ungar. Efter en stund började jag och maken fundera över vilka som ligger bakom programidén. Kan det vara någon tillverkare av preventivmedel? För även om barn är rara och charmiga varelser så framstår mängden som mycket avskräckande. Hur kul kan det vara att vara född i mitten av en syskonskara av tio? Hinner föräldrarna, eller kanske framförallt mödrarna, göra någonting annat än att sanera hem, torka rumpor, skriva oändliga inköpslistor och vika tvätt? Fäderna i programmet verkade åtminstone kunna åka till jobbet och vila upp sig.

Jag och min penna

Vissa dagar borde man inte stiga upp, än mindre gå till jobbet. Från klockan åtta fram till klockan fem har jag befunnit mig i någon slags teknologisk härdsmälta. Ingenting har fungerat på jobbet. Inte kopiatorn med utskriftsfunktion. Inte den vanliga skrivaren. Inte den värdelösa dubbelsidiga skrivaren (den är alltid inställd på dubbelsidigt - för de som vill vara miljövänliga och spara papper). Inte färgskrivaren, som kan skriva ut oh-film. Inte ens den ultrasega faxskrivaren. Föreläsningssalen hade ingen datorutrustning eller projektor. Jag kunde inte få ut några anvisningar till studenterna, än mindre underlagen som de själva skulle kopiera.

Det slutade med att jag var tvungen att föreläsa med...en whiteboard och en penna som enda tekniska hjälpmedel. Det har nog inte hänt sedan 1997. Jag tänker inte upprepa det i första taget.

Blueboy

Bara för att jag (äntligen!) har fått ordning på min dator så måste jag okynneslänka till bra musik. Denna till exempel.

Nytt liv

Jösses! Min dator har fått ett nytt liv! Alla uppdateringar är gjorda.

Jag kan göra länkar i Blogger! (Jag inser att det låter helt sinnesrubbat...men jag har varit tvungen att låna makens ful-pc för att göra sådana saker tidigare.)

Externt!

Jag dör av spänning. Just nu håller jag på att föra över hela mitt itunes-bibliotek till en extern hårddisk. Kommer det att fungera? Kommer det att rädda min MacBook Pro från en säker död? Min dator är så full att jag inte har kunnat göra uppdateringar på typ ett halvår...

En annan slags paltkoma

Vi tittar på schlagerfestivalen - och befinner oss i en skräpkulturell paltkoma.

(Sorry Maria, men alla bidrag är så usla att jag saknar ord.)

Jag & Dagmar

Vilket skämt min dra-ner-på-konsumtionen-kampanj är. Idag köpte jag en kofta från Dagmar, på 70 procents rea. Det kändes ungefär som att fälla en mammut, i grad av jaktlycka. Endorfinerna pumpade i hela kroppen. Vem försöker jag lura?

Valfritt antal fel

Klockan är inte ens sex på morgonen. Jag sitter och bloggar och tittar på MTV. Jag drömmer konstiga drömmar, om hur vi har en enorm uggla (eller var det kanske en uv?) med små uggleungar boendes i köket i stugan - och hur de släpar in små möss som vi inte vågar rensa bort (ehhh?). Ja, ja, jag är helt klart knäpp.

Snart ska jag hämta min mamma vid tågstationen.

Aldrig nöjd, aldrig stanna upp?

Kanske är inte min umgängeskrets särskilt normal, vanlig eller representativ. Men den består till största delen av ett gäng med människor som har både många, långa och avancerade utbildningar - och som aldrig är nöjda med vad de gör. De, eller vi, har alltid tio alternativa karriärer och livsprojekt (i lite vidare mening) på gång. Endera som avancerade dagdrömmar, eller som konkreta planer och mål. Bara tanken på att stanna upp och fortsätta göra samma saker som man gör tycks skrämmande, eller till och med motbjudande. Idéerna om vad man skulle vilja ägna sig åt härnäst är ganska varierande, en vill driva golfklubb, en annan bli konsult, en tredje bli åklagare, en fjärde hemmafru, en femte skriva en bästsäljande roman, en sjätte driva pensionat i Australien, en sjunde bli yogainstrukrör på heltid.

Själv har jag alla möjliga idéer, allt från att bli mäklare eller möbelsnickare till överstebyråkrat. Inte för att det är något fel på det jag gör, för att det skulle sakna utmaningar, eller för att det är mer eller mindre att göra eller bättre eller sämre betalt. Det är tanken på att jobba med samma saker i 30 år till som känns otänkbar.

Frida

Jag måste tänka på annat. Då passar det fint att Frida Hyvönen har fått DN:s kulturpris. I mars hoppas jag se både henne, Jenny Wilson och Fever Ray på Umeå Open. Med en viss förklädnad kan jag kanske undvika mina studenter...

Besvikelse

"Säger man A, så måste man säga B" är en rimlig utgångspunkt. Men just nu så orkar jag inte det. Jag vill bara klättra upp på ett berg och ställa mig och skrika rätt ut. Av frustration och av besvikelse. Av känslor som har gått helt över styr.

Det kommer att gå över. Världen har inte gått under. Ingen har dött. Livet går vidare. Men just nu känns det inget vidare. Alls.

Besvikelse i kvadrat

Fan, fan, fan. Helvetes jävla skit.

Japp, det är exakt så välartikulerad och mogen jag känner mig just nu. Besvikelsen är total.

Plötsligt händer det

- Heeej...
- Hej?
- Jooo, du...
- Ja?
- Du vet bokcirkeln...den är flyttad till i morgon. Är det okej?
- Javisst!
- Jooo...
- Ja?
- Ehh, ikväll...kan jag gå ut ikväll också?
- Ikväll?
- Ja, vi är några på jobbet som tänkte gå ut och äta.
- Ja, det är väl klart att du kan.
- Kan jag?
- Javisst!

Ps. det rosmarinmarinerade lammspettet var utmärkt.

Båååård?

Dagens mest omtalade begrepp måste vara boreout. Det är lätt att göra sig lustig över fenomenet, men det är inte kul i verkligheten. Jag misstänker dessutom att det är ganska vanligt förekommande. Kanske inte till den punkt då man bokar in fejkade möten, men att man går omkring och halvlåtsas att man gör någonting vettigt - trots att man är gravt understimulerad.

På ett gammalt jobb var jag så uttråkad att det var direkt ohälsosamt. Inga utmaningar, inga utvecklingsmöjligheter, trots att det på papperet både var ett kvalificerat och åtråvärt jobb. Så kan man inte ha det någon längre tid, då blir man knäpp.

En söndag bland andra

Dottern är rastad på det lokala leklandet, huset nödtorftigt sanerat, maken förnördigad (Econometrics 421, Lecture 8), undertecknad nyyogad. Jag har inte mycket att säga, mest för att jag har för mycket att säga. Om det mesta. Nu tänker jag sova. God natt.

Konsumtionsbekännelse

Principer finns till för att brytas. Eller hur? Visst är det så? Oavsett svaret så är det nog på plats med en konsumtionsbekännelse.

Idag inhandlades en klänning. En egentligen helt onödig klänning, men som i ögonblicket motiverades av att jag kände mig så obeskrivligt tråkig och ful. Jag behövde helt enkelt köpa en lagom glamourös klänning. Den är grå, gul, svart, blank och med konstiga detaljer. Till mitt försvar kan anföras att den inte var dyr.

Överlevnad i hushållet

Firrarna har överlevt sitt första dygn i hushållet. Jag hoppas, för deras vidare överlevnadschanser, att de övar på undanmanövrar och duckningar. Man vet aldrig när det kommer en bil flygandes ner i akvariet, eller när matburken töms i ett svep. Kärleken kan komma att bli väldigt handfast, för att inte säga brutal.

Nya familjemedlemmar

Days in our life

Här händer inte mycket. Vi jobbar. Lilla L. är på dagis. Elva akvariefiskar har flyttat in i hushållet, fem Black mollys, fem zebrafiskar och en mal. Lilla L. har varit hos min frisör och klippt sig. Väl där berättade hon att vi skulle åka till Ica och köpa fler bilar. Närmare bestämt Mac. I övrigt jobbar hon på att skrämma livet ur fiskarna.

Kläder och symboler

På tal om att se ut som en indietant så dissade Skugge en text om poängen med dresscode för kvinnor i näringslivet. Det är lätt att raljera över behovet av att med kläder, eller andra attribut, markera vilken position man har. Men det är nästan lika lätt att raljera över mediafolk som tycker att en vd ska ha hårdrockstisha och tatueringar. Det är klart att man önskar att man blir tagen på samma allvar oavsett hur man ser ut - och vissa situationer och miljöer kanske det inte har så dramatisk betydelse. Men människan är trots allt van att navigera sig fram i tillvaron med hjälp av symboler. Språk, kläder, skyltar hjälper oss att sortera intrycken. Och i många situationer är det väldigt smidigt om man begriper vilken person som besitter vilken position/kunskap/kompetens. Det sparar allas tid och energi. Vad som sedan är gångbart varierar.

Och nej, det är inte kul att bli tagen för konferensvärdinna när man är arrangör.

Och nej, jag har absolut ingenting emot kvinnliga vd-ar i hårdrockstisha och tatueringar.

Indietanten (del 2)

- Men du ser ju inte ut som en indietant!
- Tack, det var snällt sagt. Men det gör jag.

Dress up!

I morse tog jag mig för övrigt i kragen (ganska bokstavligen faktiskt) och satte på mig ett par prydliga Acne-jeans, en ännu prydligare blus och en superprydlig kavaj. Det är dags att sluta gå omkring och se ut som en åldrad indie-tant.

Biljetterna

Å ena sidan jublar jag över att Deutche Post - äntligen - har lyckats leverera mina återstående biljetter till Bruce. Å andra sidan undrar jag hur f*n posten rutiner ser ut. Tre biljetter levererades hem till brevlådan i fredags. Tre biljetter kom som rekommenderat brev idag. Det är exakt samma typ av försändelse. Exakt.

Att inte kunna bestämma sig

Jag tillhör den delen av befolkningen som spenderar en hel del tid på att bekymra mig över saker som kanske, möjligen, eventuellt kommer att hända i en avlägsen framtid. En hel del tid går också åt till att bekymra mig över misstag som jag redan har begått. Stora som små. Just nu sitter jag och funderar på ett jobb. Ett jobb som jag sedan länge har varit intresserad av - och som nu är vakant. Detaljerna är dock mer än lovligt luddiga. Jag har ärligt talat inte mer än en vag aning om vad det innebär. Det går självklart att ta reda på - men då måste jag också outa att jag är intresserad av jobbet. Vilket det kan finnas skäl till att vara försiktig med. Eller så spelar det ingen roll - vem vet?

Jag har ungefär en vecka på mig att fundera på om jag ska söka jobbet. Ett litet steg mot detta var att jag uppdaterade min CV idag. Lite skrämmande. Man vet ju vad man har, men inte vad man eventuellt får...

Make my day!

Vi har fått nya färger på post-it-lapparna på jobbet. Jag är inte ironisk.

Ingen gröt

Heja Martin Ingvar! Det var väl det jag visste - gröt i huvudet hos gravida/småbarnsföräldrar är en myt. Det finns inga ursäkter, använd hjärnan!

Att påbörja

I fredags satte jag en liten sten i rullning. En sten som jag har låtit ligga väldigt stilla, under ganska lång tid. I fredag skickade jag nämligen iväg en förfrågan om en intervju - idag fick jag ett positivt svar. Jag har ett ganska kluvet förhållningssätt till att göra intervjuer. Å enda sidan är det oftast både kul och givande. Å andra sidan är det väldigt mycket jobb, både i förberedelser och efterarbete. Att göra denna intervju innebär också att jag påbörjar ett betydligt större projekt, som jag har klurat på ett bra tag. Just nu känns det mest förväntansfullt.

Hej måndag

Fix och fnul, seminarium, möte, lunch, möte, möte, möte. Försöka vara kreativ, konstruktiv, sansad, vettig och smart. Håhåjaja.

Lupe

När jag letade rätt på Naked Eye kom jag av någon anledning att tänka på Lupe Fiascos och Jill Scotts fantastiska Daydreamin'.

Naked eye

Okej, det bästa med Maria Bloms film Fishy var introt. För då spelas nämligen Naked Eye med Luscious Jackson. Den var förbannat bra 1996 - och det är den fortfarande.

Tjejkväll med mig själv

Maken ska, för ovanlighetens skull, på grabbkväll med bästa kompisen. Whiskyprovning. Själv har jag hyrt riktigt tjejiga filmer och köpt ett kinderägg.

Lördag

Våra lördagar är märkligt lika varandra. Först läser vi DN och dricker kaffe i två timmar. Lilla L. tittar på film, dricker välling och skrotar runt i pyjamas. Sedan sanerar vi hemmet. Jag torkar, skrubbar och plockar undan fem miljarder prylar som befinner sig på fel plats. Maken dammsuger och svabbar alla golv. Jag bäddar rent och byter handdukar. Maken skakar mattor och dammsuger soffan. Efter det brukar Lilla L. vara av uppfattningen att ett besök på det lokala ICA Maxi och en hamburgare på Donken är det perfekta lördagsnöjet. Då vi har gett upp alla kulinariska projekt med Lilla L. så ger vi med oss.

Sedan återstår inte mycket mer än några timmar innan det är dags för Lilla L. att lägga sig. Jag bloggar lite grann, Maken skrotar runt, Lilla L. hittar på bus. Ibland hinner vi med en fika på stan, eller en sväng till stugan. Men på det stora hela är rutinen sig lik. Lördag efter lördag.

Tankar på konsumtion (oh no, not again, and again!)

Mitt minska-konsumtionen-projekt har hittills gått ganska bra. Under den senaste dryga månaden har jag köpt en (onödig!) väska på Tradera, tre par strumpor (med rabattkupong!) samt en (enda!) bok. Boken var till bokcirkeln, så det inköpet var helt i sin ordning. Jag känner mig med andra ord ganska duktig och nöjd med mig själv.

Idag frestade jag dock min inre konsumtionsdjävul rejält. Efter en lunch på stan så gick jag jag en sväng i några affärer. Först stod jag och fingrade på en fin virkad kofta, sedan på ett par baggy jeans och en assymetrisk randig tröja. Jag kände intensivt: vill ha, vill ha, vill ha! Kläderna var inte överdrivet dyra och det handlar inte om att jag inte KAN köpa dem. Det kan jag. Men frågorna kvarstår: behöver jag dem? Blir livet roligare om jag konsumerar? Just nu är det tveksamt. Trots denna insikt är det intressant att konsumtion är så frestande. Att den fyller så många behov och begär (av att belöna sig själv, känna sig fin etc.).

Wow!

Hälften av biljetterna har kommit fram! Men var är de andra tre som jag har betalat för?

Kontoret

...har flyttat hem idag. Jag har inte ens något internet så antagligen får jag massor gjort. Text, text, text.

Ingrid

Lilla L. har fått en ny bokfavorit, Ingrid ska sova av Katerina Janouch. Helt plötsligt framstår saker som att borsta håret och tänderna och att städa rummet som kul. Det kallar jag för bra pedagogik.

Minnet?

Jag håller nog på att bli senil. Den sista stunden på jobbet, när jag satt och hetsskrev en text, så tänkte jag typ var tionde sekund "å så måste jag komma ihåg usb-minnet så att jag kan jobba hemma imorgon". Vad upptäcker jag när jag har kommit hem? Självklart är usb-minnet kvar på jobbet. Jag blir så trött på mig själv. Trött.

Dagens fina ord: expresspost

För några ögonblick började jag tro att vår brevbärare snor vår post. Inget bokpaket. Ingen Tradera-väska. Inga biljetter. Ingenting kul alls, förutom räkningar från Umeå Energi.

Well, idag kom böckerna. Och väskan. Eventim har skickat en bekräftelse på biljetterna, innehållande det lovande ordet "expresspost". Jag ska tänka snälla tankar om vår brevbärare.

Zzzzzz

...och sen kom ingenting.

Mer spännande än man anar?

- Nu sitter du och lusläser kommentarerna igen!
- Jaaa...
- Vill du ha koll på vad damerna skriver?
- Ja, man vet ju aldrig vad ni kan hitta på!
- Ehhh, vad tror du egentligen att vi ska hitta på?
- Det är ju det man aldrig kan veta!
- Näää...man jag är ändå nyfiken. Vad TROR du att jag och mina bloggläsare ska hitta på?
- Det kan man aldrig veta...vad som har varit instängt sedan du var fjorton...och som bara skulle kunna välla ut!
- Nä, det är klart. Det kan man ju aldrig veta.
- Just det!
- Det är ju bra att du tror att det finns någonting spännande och oväntat i mig.

Oraklet Eventim?

Dagens humorupplevelse fick jag när jag ringde till Eventim, företaget från helvetet som förmedlade biljetterna till Bruce Springsteen. Biljetterna bokades (efter oräkneliga problem) och betalades för en vecka sedan. Några biljetter har dock inte dykt upp i min brevlåda varför jag idag ringde till deras kundtjänst. Det är trots allt biljetter för 4000 kronor som är på vift. Jag möttes av en telefonsvarare som meddelade:
"Ringer du angående biljetter till Bruce Springsteen-evenemanget vill vi försäkra dig om att vi jobbar på att lösa ALLA dina problem."
Det är ju underbart! Eventim känner till alla mina problem OCH försöker lösa dem, utan att jag ens har berättat vad det gäller.

Sedan gick jag in på mitt Eventimkonto och kunde konstatera att biljetterna inte är skickade ännu. Det känns lite lugnande - då har åtminstone inte posten snott dem.

Ett?

Den senaste tiden har det varit mycket prat om mikrobloggar, typ Twitter, trots att ingen verkar fatta poängen med dem. Vare sig med att skriva eller läsa dem. Inte ens en inbiten Linda Skugge-läsare orkar engagera sig i om hon skriver "på väg till möte, sätter mig i bilen nu". Det blir för kort, platt och innehållslöst för att engagera i längden. I dagens DN kunde vi läsa om nästa steg i att minimera information och kommunikation: nanobloggar. Blogginlägg som består av ett ord. Ett.

Jag kan se det som en kul grej för en själv, att försöka koka ner en dag eller en upplevelse till ett enda ord, som ett språkligt experiment. Men vem orkar läsa någon annans nanoblogg? Vem är så intressant? Möjligen skulle det kunna fungera som helt privat kommunikation, typ att maken skriver ett ord till mig per dag. Det skulle till och med kunna bli riktigt humoristiskt. Men för det behöver han ingen nanoblogg. Han kan sätta en post-it-lapp på kylskåpet.

Here we go

Lilla L. är till slut övertygad om att det är en bra idé att sova en liten lur. Maken sover också. Själv är jag oerhört vaken. Klarvaken och tvärtrött. Det är härligt att vara människa.

Finn fem fel

- Jag har varit uppe sedan klockan sex
- Innan dess var maken uppe
- Klockan två (ja, på natten) tyckte Lilla L. att det var dags att stiga upp
- Att somna om är inte Lilla L:s pryl
- Vi har flingsalt över hela köksgolvet (fråga mig inte varför).