Året i en lista

Det börjar dra ihop sig mot årsskifte - och då är det ju helt nödvändigt med en lista.

Årets skiva: Lykke Lis Youth Novels.
Årets låt: Titiyo & Kleerups Longing for Lullabies.
Årets bok: är inte från i år, men väl årets läsupplevelse. Haruki Murakamis Kafka på stranden.
Årets chock: att volta med bilen, med maken och Lilla L. som passagerare.
Årets nyhet: har det egentligen hänt någonting i år? 2008 känns som ett mellanår.
Årets debatt: kultur på längden bredden och tvären. Hög/låg? Kommersiell? Ful/fin? För alla? Kulturråd och kulturutredningar? På denna blogg var det dock diskussionen om små nakenfisar på stranden som engagerade flest och mest.
Årets nyårslöften: gick åt helvete. Jag konsumerade glatt, villigt och skuldmedvetet - samt fortsatte att hinka i mig kaffe. Jag har dock tränat mer och skrivit en del.
Årets misstag: att tro att livet går att planera som jag vill. Det gör det inte. Mer om detta vid något annat tillfälle.
Årets framgång: jag lyckades skriva andra saker än inlägg i bloggen. Ett bokkapitel, två artiklar, en inledning och ett redaktörsskap.
Årets misslyckande: jag pratar fortfarande inte med en viss kollega. Eller snarast, vi undviker varandra under pinsamma former.
Årets konsert: jag var knappt på några konserter, men Bruce på Ullevi var en rejäl konsertupplevelse.
Årets sjukdom: magsjuka. Jag hade inte en aning om att man kunde bli så magsjuk.
Årets vikt: lätt flugvikt. Nu har jag dock försökt att äta upp mig inför magsjukesässongen.
Årets lycka: haaaaavet!
Årets inköp: i pengar mätt så måste det vara den nya bilen.
Årets sport: yoga. Jag måste poängtera att yoga är ansträngande, inte någon slö meditationsform.
Årets önskan: mindre migrän och mer skrivet. Det har gått sådär, särskilt med det första.
Årets kärlek: familjen. Förutsägbart men sant. Lilla L. är världens finaste lilla bus, maken är världens bästa partner.
Årets nya bekantskaper: en gammal student till mig, som sedan har jobbat på mitt gamla jobb och delat rum med Bästa M. Vi träffades på en konferens och hade hur kul som helst.
Årets åh nej: Bästa M., med familj, flyttade tvärs över Atlanten Fan.
Årets citat: "att lura en bilhandlare är moraliskt som att skjuta en råtta" (Maken). Alternativt "korsdrag i kupén, dra mig i ratten" (filmen Bilar).
Årets utflykt: båttur i Piteå skärgård. Att se Lilla L:s tindrande ögon när hon fick styra båten tillsammans med farfar är värt en hel del.
Årets prestation: jag kom i mål på halvmaran, trots förkylning och hällregn.
Årets överraskning: Celine Dione-skivan, det vette tusan om jag har återhämtat mig från chocken ännu.

Kokbok, anyone?

Vi åkte till det närbelägna Ica Maxi för att handla några smågrejer till kvällens middag. Det var sannerligen humoristiskt att gå omkring och tjuvlyssna. Överallt gick det omkring förvirrade studenter som försökte komma överens om någon hastigt improviserad festmeny.
- Öhhh, men fläskfilé då?
- Det är ju gott...
- Mmm. Men vad gör man med den?
- Ehhh?
- Är det någon som vet hur man tillagar den?
- *tystnad*
- I ugnen va?
- Ehh, kanske det?
- Äh, vi tar något annat. Hummer?
- Hinner den tina?
- Tina?
- Ja, den är ju fryst!
- Men sallad kan vi köpa! Såna här praktiska påsar! Bara att hälla upp!
- Det är bra, då slipper man sånt där...huvud.
- Det är bra!
- Men vi behöver väl något mer?
- Ehh, ja?
- *tystnad*
- Vi kan ha glass till efterrätt!
- Ja, det är jättebra!

(Nej, det här är faktiskt inte en fiktiv dialog.)

Tålamod?

Sådärja. Nu är en ny bil inköpt, en Saab 93. Silverfärgad, kombi, sportmodellen. Vi orkade provköra en bil och slog sedan till.

Det blir nog bra, trots att vi är usla konsumenter. Vi lyckades inte ens pruta.

Fördelar

Att titta på bilar är kul, åtminstone enligt vissa av hushållets medlemmar. Glass och lekhörna.

Var är prozacen?

Normalt sett finner jag konsumtion ganska underhållande. Konsumtion av kläder, skor, skivor, auktionspryttlar och hus. Det finns dock en typ av konsumtion som bara ger mig ångest - det är inköp av bilar. Vi har världens sämsta bil, en fucking Opel kombi. Den är ett måndagsexemplar av stora mått och slukar bensin. Det räcker med att titta på den så går någonting sönder. En spindelled, ett topplock eller en tändkassett. Det enda försonande draget är att den är grön.

Min första bil, en snudd på antik Vauxhall, fick jag av min pappa. Den vållade mig bara bekymmer och avyttrades snabbt. Nästa bil, mitt första riktiga inköp, var en VW Polo. Jag bestämde mig för en lördag då inköpet skulle ske, åkte till tre bilhandlare och köpte den bil som verkade vara ett rimligt köp inom min budget. Det tog max två timmar, inklusive provkörning. Jag gjorde ingen som helst research innan. (Polon skulle visa sig vara ett bra köp. Den gick som en klocka, drog nästan ingen bensin och behövde minimal service.) Nästa bil blev ovan nämnda fucking Opel. Jag och maken kollade några annonser, åkte till ett par bilhandlare, kände oss allmänt uttråkade och köpte första bästa bil. Vi iddes liksom inte engagera oss. Vi ville bara ha en större bil snabbt.

Idag har vi spenderat dagen hos bilhandlare. Redan efter 30 minuter började jag efterfråga Prozac. Det är ju så förbannat tråkigt. Inga bilar som man har råd att köpa är särskilt upphetsande. Och hur man än bär sig åt så känns det som om man blir lurad. Det handlar mer om att inte bli så mycket lurad. Nu har vi hittat ett par bilar som vi funderar över och som vi kanske ska provköra i morgon. Det känns inte det minsta upphetsande.

Efter 20

Framåt kvällen har jag äntligen tagit mig fram till morgonens DN. Med förundran läser jag intervjun med Isabella "Blondinbella" Löwengrip. Hon vill skriva en bok, bli jurist och vara ekonomiskt oberoende när hon är 20 år. Nu ska jag inte sitta här och vara en sur och avundsjuk tant. Det är ju fint med ambitioner. Isabella jobbar hårt och målmedvetet. Jag kan dock inte låta bli att fundera över...och vad tänker hon ska hända sedan? Efter 20, när typ likstelheten börjar komma krypandes.

Att säga ingenting

De senaste dagarna har jag sträckläst P O Enqvist Ett annat liv. Kontentan är att jag inte begriper mig på recencenter. Det här är ju inte alls en bok som i första hand handlar om P O:s alkoholism (det är ett tema som kommer in först på slutet), det är istället ett bokslut över en författarkarriär. Intressant som tusan om man, som jag, gillar P O:s böcker och pjäser.

Det mest intressanta är dock ett helt annat tema, nämligen den förhärskande mentaliteten i Skellefteåtrakten. I synnerhet bland något äldre generationer. P O är från Hjoggböle. Min släkt, på pappas sida, kommer från två byar nästgårds. Att läsa beskrivningarna av P O:s mamma och gamla grannar är som att läsa om min pappa, farmor och övriga släktingar. Mentaliteten går att sammanfatta i att man aldrig säger ett ord för mycket. Närmare bestämt, man säger ingenting, om någonting, så länge man själv inte har någonting att vinna på det. Om man försöker pressa den typiske Skellefteåbon på ett rakt svar får man vanligtvis ett vagt "tja, så kanske det kan vara/säger du det/det är också ett perspektiv på saken" till svar. När man väntar på en förklarande fortsättning kommer...tystnad. Följaktligen får man sällan veta någonting om vad de tycker, har varit med om eller känner. Min far var bland släktingarna på min mors sida av släkten stämplad som pokeransiktet. Han som alltid höl masken. Han som aldrig avslöjade var han egentligen stod - och var mycket nöjd med detta. Ett obekräftat rykte säger att han var folkpartist. Om han trodde på Gud eller ej var okänt, trots att han kommer från starkt frireligiösa trakter. Ingen i familjen visste hur han ville bli begravd. Det finns dock ingenting som indikerar att han inte skulle ha haft åsikter, det avslöjade det mycket sarkastiska leendet och små fnysningar (som släkten på min mors sida tolkade som rent förakt). Han var också en jäkel på poker.

Mentaliteten kan även kokas ner i en anekdot, från mitt senaste (och kanske sista?) möte med mina avlägsna släktingar. Jag var på en bouppteckning för min farfars svägerska. (Det låter givetvis helt absurt att jag skulle vara arvinge till en så avlägsen släkting, men då min far stod henne nära och min far själv hade dött året innan så var jag och mina halvsykon arvingar tillsammans med några kusiner till min far.) Efter bouppteckningen, då jag skrivit under alla papper och godkänt våra delar av arvet, var det fika hemma hos en av släktingarna. I ett försök att vara trevlig och konversera frågade jag släktingarna vem som hade fått överta kyrkstugan. Samtliga närvarande drog på sina pokeransikten och sade unisont:
- Vad då? Vi har aldrig haft någon kyrkstuga.
- Eh? Men jag har ju varit där och hälsat på när jag var barn. Hos S. (damen som vi hade haft bouppteckning för). Jag tror även att någon av er var med då? Det var en sommar på mitten av 80-talet.
- Jaså? Det måste du ha blandat ihop.
- Nej, det tror jag inte. Alltså...jag har inget intresse av stugan. Jag var mest nyfiken på vem som har den nu. Det är ju väldigt fint nere vid älven.
- Hmm, hmmm. Det måste vara någon annans stuga du tänker på.
- Nej, men det kan det ju inte vara. Jag har ju bara en släkt här uppe. Det är ju ni. Det är ingen som lever på farmors sida.
- Hmmm.
- Och det var ju hos S.
- Hmm, det säger du.
- Ja, ja. Det spelar absolut ingen roll. Jag var bara nyfiken.
- Hmm. Mer kaffe?
- Tack, det var gott.

Jag funderar faktiskt på att åka förbi kyrkstugan, för jag vet faktiskt exakt vilken av dem det är. Inte för att jag har något intresse av den, utan bara för att bevisa för mig själv att jag inte är dement. Eller tokut, som man säger där uppe.

Trött men hemma

Jag har inte ord för att beskriva hur trött jag är. Det är bortom all rimlighet. Lilla L. drömde mardrömmar i natt och behagade stiga upp klockan tre. Då hade jag sovit i knappt två timmar, eftersom jag lite lätt maniskt var tvungen att läsa ut PO Enqvists senaste bok. Efter en snabb överläggning med mig själv insåg jag att det enda rimliga var att jag steg upp med Lilla L., som gissningsvis inte hade några som helst planer på att somna om, och lät maken fortsätta att sova - eftersom vi skulle köra knappt 60 mil idag. Efter vårt senaste fjälläventyr, då jag voltade med bilen, tänkte jag under inga omständigheter sätta mig bakom ratten.

Jag och Lilla L. satt och tittade på Bilar i fyra timmar, tills sju på morgonen då vi steg upp och städade stugan. Lilla L. hade precis som jag anat inga som helst planer på att sova, hon ville bara titta på film, prata och krama Po. Sömn väntade hon med tills vi satte oss i bilen.

Sedan har vi åkt bil, bil, bil, varit på Ikea och åkt ännu mera bil. Nu är vi hemma. Helt slutkörda.

Hejdå fjället!

Bildbevis

Fjäll

...är ungefär som hav. Jag skulle inte ha det minsta emot att ha en sådan här utsikt vid frukostbordet. Varje dag.

Vi åker skidor

Det här börjar kanske bli tjatigt?

Och julfriden sänker sig över stugan

Vi åker skidor

...och fikar. Igår var nästan inga liftar och nedfarter öppna, det blåste och var dimma om vart annat. Lilla l gillar dock bastubaden bäst.

Soppa

Skidåkning kräver mat.

Who killed bambi?

Först glömde vi ett par skidbyxor och fick vända. Sedan kom vi på att vi hade glömt att köpa en julklapp och fick lov att stanna på ett vidrigt köpcentrum. Sedan kom snöovädret som tvingade oss att köra i femtio. Sedan körde vi fel, vilket vi upptäckte efter fem mil och fick vända och köra tillbaka. Snöovädret fortsatte. Sedan körde vi på ett rådjur. Till slut kom vi fram. Nästan. Då kom bilskrället inte upp för backen till stugan.

Familjen packåsna

Är till slut på väg...

Kompensation

Maken fick en fantastisk julklapp idag (eller snarast "julklapp"), ett fett forskningsanslag som både ger ära och rejält med forskningstid i fyra år framöver. Det känns väldigt bra, inte minst med tanke på att övriga julklappar är både fjuttiga och fantasilösa. Tur att någon annan styr upp det hela.

Jullov

Lilla L. sitter nybadad och knaprar på en papparkaka. Vi tittar på Bilar. Två vekors jullov ligger framför oss, en ocean av tid - åtminstone om man är två år och 90 centimeter över jorden. I morgon drar vi till fjällen.

Otålig

Maken har varit iväg och handlat julklapp till undertecknad. Jag dör av nyfikenhet!

Lunchkonversation

- Vad önskar du dig i julklapp då?
- *mummel mummel*
- Du kanske vill ha små fingertoppsskydd, som du kan ha när du bloggar?
- Va?
- Eller såna där vantar...?
- Torgvantar?
- Ja, just det!
- Nä. Fast du är ganska citatvänlig just nu.

Kors i taket!

Det är helt osannolikt, men i kväll kommer vi ha barnvakt. Igen! Det är bara några veckor sedan sist. Vad som är ännu mer fantastiskt är att maken har bokat bord på Viktor. Det är nämligen vår bröllopsdag idag.

(Sedan är det upp till läsaren att bedöma vad i meningen ovan som är mest anmärkningsvärt, att maken har bokat bord eller att middagen kommer att äga rum på Viktor.)

Omysiga jag

Maken är på julbord/julfest med de gemensamma kollegorna. Lilla L. ligger och sover gott (vilket egentligen är märkligt, då hon sover ovanpå en hög av Teletubbies, böcker och kuddar). Själv försöker jag mig på att vara så där lagom mysig och harmonisk.
- kopp med rykande te - check!
- stort tänt ljus - check!
- clementiner - check!
- lagom soft musik - check!
Det måste vara den omysiga personligheten som det brister på.

Brickan!

Det här måste vara ett av de mest obegripliga inläggen på denna blogg (för de flesta i alla fall). Hur som helst. Det här är den finska brickan i melamin. Den är vit och i något slags teakmönster. Bilden är inte den bästa, men om ni kisar så kan ni kanske se hur fin den är?

Det som kan skjutas upp (del 2)

Föresten. Vi åker på lördag. Bokningen är ännu inte helt fixad.

Gott om tid.

Det man kan göra nu, kan man alltid skjuta upp

Jag tror att vi, familjen D., skulle vinna VM i fixa-allt-i-absolut-sista-minuten. Just nu håller jag på att fixa bokningen av stugan till julveckan... Vi åker på söndag. Det är gott om tid.

Att avsluta

Ahhh. Det är grymt tillfredställande att skicka iväg en text. Kanske är den inte klar, men den är i alla fall borta från måste-fixa-nu-listan för att tag framöver.

Tid

Ibland begriper jag mig inte på de tidskrifter och publiceringskanaler som jag har att göra med. En artikel som jag och maken skrev för ungefär hundra år sedan, kommer att publiceras ett drygt år efter att den har blivit accepterad av den berörda tidskriften. September 2009. Ett encyklopedikapitel som jag skickade in till två redaktörer för ett år sedan (jag hade blivit ombedd att skriva texten) ska språkgranskas till slutet av januari. Kanske kommer boken ut under nästa år. Mer realistiskt är nog 2010.

Idag sitter jag och gör i ordning en artikel som jag och en av doktoranderna på jobbet har skrivit. Vi skulle ha fått feed-back från en redaktör under hösten, vilket vi inte har fått. Vi har ingen aning om vad som har hänt. Personen i fråga svarar inte på e-mail. Nu skiter vi i det och skickar in artikeln till en annan tidksrift. Med lite tur kan vi få ett första utlåtande om ett halvår. Med ännu mera tur kan den kanske publiceras under slutet av nästa år.

Gahhh.

Konsumtionssamvetet

Jag undrar var min minska-konsumtionen-kampanj tog vägen? När jag scrollar bakåt i inläggen så tycks den senaste månaden bara handla om prylar. Jag känner mig därför nödgad att gör ett uttalande.
- Jag är en god människa, som tänker på miljön och framtida generationers väl. Jag ska skärpa mig. Jag tänker på andra saker än konsumtion och gör andra saker än att springer i affärer.
*visslar diskret*

Bilar!

Friden sänker sig över hemmet. Lilla L. har äntligen - efter flera veckors tjat - fått Bilar-filmen. Hon har sett den på förskolan tidigare, någon dag när alla andra barn förutom hon sov middag. Nu sitter hon som ett tänt ljus och tittar på McQueen och Sally.

Effektivitet?

Efter att ha haft några synnerligen effektiva arbetsdagar, då jag bokstavligen har sputat ur mig dokument, möten och besked, så har jag funderat över mått på effektivitet. Det borde gå att räkna ut en kvot mellan inkommande e-mail och utgående dokument. Det borde inte vara så svårt. Typ 30/10 = 3 = bra dag på jobbet. 50/2 = 25 = en usel dag på jobbet. Kanske måste jag slipa på beräkningen. Lägga in olika typer av störningsmoment?

Fynd eller "fynd"?

Jag är inte dummare än att jag begriper att de flesta rabatter, kuponger och reor finns till för att vi som konsumenter ska inbilla oss att vi har gjort fynd - så att vi ska konsumera ännu mer, eller saker som vi aldrig ens hade tänkt att konsumera. Trots detta är det inte utan tillfredställelse som jag kan konstatera att jag igår sparade 874 riksdaler. Faktum var att det var någon form av rabatt på alla sakerna, förutom asken med choklad. Och alla julklapparna var saker som jag hade planerat att köpa (det vill säga, jag valde dem inte för att det var rabatt). Jag kände mig oerhört välplanerad och präktig när jag plockade fram diverse kuponger och kundkort.

Snart är tålamodet slut

För övrigt: om jag tvingas lyssna till Last Christmas en enda gång till innan jul så tänker jag inte ta ansvar för mina handlingar.

Offergåvor till konsumtionsguden

Folk (eller åtminstone bloggare) må ha uttryckt sin skepcis mot Reinfeldts uttalande om att konsumera oss ur finanskrisen. Dagens visit i centrum av den norrländska staden gav dock ett annat budskap. Folk shoppar utav bara he***te, som om det var den sista chansen att ge offergåvor till konsumtionsguden.

Jag och Lilla L. har dragit vårt strå till stacken:
- halvtråkig födelsedagspresent till maken
- fin julklapp till maken
- julklapp till min mor (en tröja)
- julklappar till Lilla L. (senaste Mamma Mu-boken och ett Mamma Mu-mjukdjur)
- en ask med tryffelchoklad (gåbortpresent till en middagsbjudning)
- tröja till undertecknad (på rea).

Nu återstår:
- en liten present till maken (de rituella julkallingarna)
- att beställa fotoalmanackor till min mor och svärmor.

Och julefriden sänker sig över stugorna? (del 2)

Det är märkligt med julklappar. Trots att jag numera har ambitionen att fixa alla i god tid innan jul, så slutar det med panikartade sistaminutenlösningar. Okej, jag vet att det är en och en halv vecka kvar till julafton, men ingenting tyder på att det kommer att vara fixat förrän i absolut sista sekund. Det känns inte ens meningsfullt att tänka på julklappar i termer av vilka som återstår, för det är nästan alla. Det enda som är inköpt är några Byggare Bob-bilar och figurer till Lilla L.

Om någon skriver en kommentarer om att det inte spelar någon roll vad man köper, att det är tanken som räknas och att man lika bra kan baka en burk med kakor - ja, då kräks jag nog. Av ångest.

Idag ska jag och Lilla L. åka ner på stan och stångas med resten av den julhetsande befolkningen. Om inte annat kan vi kanske hitta en födelsedagspresent till maken.

Julmat

Sådärja. Nu har jag ätit något slags alternativt julbord med ett gäng kollegor, på stadens indiska restaurang. Det var gott, det var mycket.

Absurd glädje

Det kändes som att vinna högsta vinsten när jag kom till kontoret i morse. Varför? Jo, en halvdags möte var avbokat. Tjohooo! (Nu kan jag sitta och grotta ner mig i korrektur istället.)

Om Ernst kom på besök

Konversation under Nytt läge:
- Det är ju inte utan att man funderar på vad en tv-inredare skulle hitta på hemma hos oss.
- Mmm.
- Vi skulle ju gatanterat få rosa-lila medaljongtapeter. I sammet.
- Mmmm.
- Massor med orientaliska tyger. Färg, färg, färg.
- Mmmm. Om det inte vore Ernst.
- Va?
- Ut och inne ska mötas! Vi skulle få mexitegel i vardagsrummet.
- *fniss*
- Men vi skulle inte ens få riktigt mexitegel, utan en fototapet föreställande mexitegel.
- Ja, sannolikt.

Dagens i-landsproblem

Jag borde verkligen fixa till min avatar. Folk kan ju tro att jag har grönt långt hår. Jag har vare sig det ena eller det andra.

Och julefriden sänker sig över stugorna?

Vi är nog inga ordentliga bullföräldrar. Idag, dagen innan luciafirandet på förskolan, så där vi fyratiden på eftermiddagen, insåg jag att det kanske vore lämpligt att fixa någon slags utstyrsel till Lilla L. Ett lucialinne, en tomtedräkt - eller vad tusan som helst som inte ser helt knäppt ut i ett luciatåg. Tanken slog mig också att här nog inte var någon bra timing. Hoppet stod till Lindex och ICA på det lokala köpcentrumet. Mycket riktigt, timingen var inte den bästa. På Lindex var allt slut, förutom tomteoveraller till minikottar, och på ICA stod ett tiotal föräldrar med desperation i blicken och slet i en driva med julkläder. Man kunde höra saker som:
- Fan, har nån sett ett lucialinne i storlek 128?
- Nä, det verkar bara finnas små.
- Alltstå jag kan inte komma hem utan ett lucialinne, det GÅR INTE!
- Pappa, jag vill inte vara stjärngosse!
- Men du ville ju?
- NÄÄÄ, det finns inga strutar!
- Finns det inga strutar?
- Nej, det gör det faktiskt inte. Vi har frågat i kundtjänsten.
- JAG VILL INTE VARA STJÄRNGOSSE!
- Ehh, men pepparkaksgubbe då?
- NEJ, DET VAR JAG FÖÖÖÖÖRA ÅRET!
- *uppgivet* Det finns inga lucialinnen...
Till slut lyckades jag hitta en tomtedräkt till Lilla fröken, nästan i rätt storlek. Tröjan och byxorna vill säga. Tomteluvan var så liten att den inte ens gick att trä på huvudet.

Med fönat hår

Idag har jag en heldag för skrivande. För säkerhets skull befinner jag mig på behörigt avstånd från arbetsplatsen. Just skrivande måste jag utföra hemma. I soffan. Med kaffebryggare inpluggad. Väl vald musik i högtalarna. Jag fixar inte att bli avbruten 500 gånger (vilket jag blir på kontoret). I riktiga nödlägen, med deadline några dagar bort, kan det bli riktigt sunkigt. Arbete i pyamas och morgonrock. Just nu är det lite mer civliserat. Jag har till och med fönat håret!

Gigantic!

En av de bra sakerna med att promenera till jobbet, istället för att latåka bil, är att jag får 15 ostörda minuter med min Ipod. Just nu är jag helt insnöad på gamla Pixiesskivor. Min själ (ja, ni hör hur flummigt det låter!) fylls av Gigantic, Bone Machine och Hey. På mycket hög volym.

I morse gick jag och filosoferade över mina kvinnoideal. Kvinnor jag skulle vilja vara och kvinnor jag skulle vilja se ut som. Detta är ett ganska schizofrent ämne. Jag skulle gärna sitta på nästa möte med överstemyndigheten och låta som Yvonne Hirdman, se ut som Polly Jean Harvey och ha Kim Deals (basisten från Pixies) utstrålning.

Om jag flyttar kontoret (igen)

Så går det kanske bättre?

Om jag flyttar kontoret

Så går det kanske bättre?

Början på trotsåldern?

- Ska vi ta av overallen?
- Neeeej!
- Okej, kom nu...
- NEEEEJ!
- Så, nu tar vi av skorna!
- Nääääeee!
- Hepp, men nu tar jag dem ändå.
- NÄÄÄÄ!
- Så...ska vi hitta på någonting?
- *mutter mutter*
- Ska vi kolla på Byggare bob?
- NÄÄÄÄE!
- Nähä, men då läser jag en bok så länge.
- NEEEEEJ! Mamma ska stänga boken!
- Vad vill du göra då?
- MAMMA SKA STÄÄÄNGA BOOOOKEN!
- Men jag har ju inte ens öppnat den...
- STÄNGA BOKEN!
- Ja, ja.
- *mutter mutter*
- ...
- Russin!
- Men russinen är ju slut, det visade jag dig i morse. Kommer du ihåg? Burken var tom.
- NEEEEJ! HA RUSSIN!
- Det går inte. De är slut.
- HAAA RUUUUSIIIN!
- Vi får hitta på någonting annat.
- Nej.

(Och så vidare...)

Illa?

Endera har jag jobbat för hårt eller så håller jag på att bli magsjuk. Illa mår jag i alla fall. (The never ending story continues.)

Upp och ned

När hjärnan håller på att koka över är det bra att gå på yoga. Idag har vi ägnat oss mycket åt huvudstående och skulderstående. Till slut är tankarna utraderade.

Nu tror maken att jag har flummat ihop fullständigt. (For the record: det har jag inte alls.)

Husmor?

Appropå den senaste tidens diskussioner på divese bloggar, både denna och andra (som Underbara Clara och A.M.O.), om förskola/dagis/arbete/tid/husmorsideal, så försökte jag skriva någonting klokt. Om hur majoritetens val även påverkar den enskildes möjligheter, om könsroller och om liberalismens grundläggande värderingar. Men resonemanget blev bara mer och mer invecklat och inlägget förvandlades till en övning i argumentationsteknik.

Sedan kom svärföräldrarna på besök och jag markerade allt jag skrivit och tryckte på delete. Så kan det gå.

Snart

...bär det av hemåt, efter en lång dag med möte, jullunch och fika med bästa K. Lite shopping har det också blivit,en svart julstjärna och en stor plåtburk. Bästa K. och jag har pratat om gamla kollegor, familjejuridik, konsumtion och resor till Indien.

Frukost

Hälsosamma linjen?

Morgonstund

Klockan är inte ens halv sex på morgonen - och här sitter jag och äter frukost. Flygtaxin kommer om en halvtimme. Att bo i norrland har onekligen ett pris. Om jag ska vara på ett möte kring tio i Hufvudstaden är det inte mycket till val, det är bara att stiga upp klockan fem.

Husporr (del 4)

Nu ska jag titta på Nytt läge! Om jag inte får köpa nytt hus och flytta så ska jag åtminstone frossa i andras bostadsaffärer (och förundras över hur konstigt folk resonerar).

Kära tomten!

Jag önskar mig guld och gröna skogar. Kanske går det lika bra med en västerbottengård vid havet, några fina smycken från Efva Attling och en färgglad Odd Molly-kofta. Om västerbottensgården har breda golvtiljor och fina kakelugnar, vill säga. Och ett Per Morberg-kök med tre ugnar, två spisar och två diskoar. Kanske med en matchande hund som ligger och sover i något hörn. Och en Norrgavelsoffa. Det var nog allt.

Nej, föresten! Jag önskar även att slippa alla former av kräksjukor och en nöjd och glad Lilla L.

Must do-list

- Sanera hemmet
- Boka flygtaxi
- Bära ner tvätt i källaren
- Bestämma mötesplats med Bästa K.
- Leta rätt på försvunna papper
- Steka pannkakor

Vardagstid

Trots att jag inte har nämnvärt dåligt samvete över att jag arbetar heltid och att Lilla L. spenderar sina dagar på förskolan, så kan jag ju ibland undra över den tid man hinner spendera tillsammans. Idag har jag:
- väckt Lilla L.
- borstat hennes hår
- pratat om Byggare Bob och vikten av att rita vid bordet
- hjälpt av och på med skor och overall
- haft ett märkligt samtal om poängen med att inte bita hål på ett paket med blodpudding (i affären...)
- övertygat om vikten av att vänta med att dricka en Festis tills den var betald
- lagat mat medan Lilla L. ritade och spred ut ett Teletubbiespussel över golvet.
Tack och lov så ser inte alla dagar ut på det sättet.

Trött (som vanligt)

Jag är så trött så trött. Till och med tröttare än vanligt. I förrgår natt sov jag knappt någonting, av okänd anledning, och igår blev jag och maken sittandes framför And the Band Played on, trots att vi båda har ett den förut. Det är en mycket bra film. Bara väääääldigt lång.

Långa dagar?

Idag försökte en av pedagogerna på förskolan guilttrippa mig för att Lilla L. "har så långa dagar". Det tycker jag är ganska intressant. Vi hämtar henne 16.00 varje dag. I mina ögon är det inte långa dagar. Om vi exempevis bodde i Stockholm så skulle hon vara tvungen att spendera betydligt längre mer tid på förskolan. Att en två och ett halvtåring inte är glad som en lärka exakt hela dagen tycker jag är ganska normalt. Hon blir trött och småtjurig på eftermiddagen även om hon är hemma - och vare sig på förskolan eller hemma är det på nivån att hon inte fixar att vara aktiv och delaktig. Damen i fråga lade även till en intressant formulering "ni kanske har möjlighet att hämta henne lite tidigare vissa dagar?". Kanske är jag paranoid, men det kändes som om formuleringen var utifrån att vi har ganska flexibla arbetstider. Det är ju sant. Vi har flexibla arbetstider. Men någon gång på dygnet måste vi ju arbeta och jag tänker mig att det är en bra idé om merparten sker på dagtid, när förskolan är öppen. Eller så menade hon att vi, eller någon av oss, skulle gå ner i arbetstid.

Nu var det antagligen omtanke bakom frågorna, men jag kan inte låta bli att fundera över om personalen säger liknande saker till alla föräldrar. Är det ok att antyda till en ensamstående förälder att han/hon borde gå ner i arbetstid, för att hans/hennes barn är lite tjurigt på eftermiddagarna? Är det ok att antyda samma sak till två föräldrar som har goda inkomster, då det på ett tydligare sätt är en kritik av föräldrarnas prioriteringar? Jag vet inte. Men gång på gång verkar det vara vedertaget att småbarnsföräldrar inte ska arbeta heltid.

Julpyssel

Många bloggar är fyllda av julpyssel just nu, med allt från handstöpta ljus, avancerade pepparkakshus till julgodis, lussekatter och hemmagjorda halmbockar. Här julpysslas det inte alls. Julgrejer plockas fram någon dag innan julafton (ofta en ganska sorglig samling keramiktomtar och en vit plastgran) som sedan stuvas undan så snabbt det går. Jag gillar inte prydnadssaker och är inte någon "flörtkuleperson". Efter en dag på jobbet är ganska exakt det sista jag vill göra att knyta min egen halmbock. Jag får väl sätta in en peng på Lilla L:s terapikonto, för framtida bearbetning av den torftiga barndomen.

Tomt

Det är måndag och tomt i huvudet. Sömnbrist, okända virus och total brist på dagsljus. Välkommen till norrland.