torsdag 31 juli 2008

Stranden


Idag ska vi göra ett försök att vara riktiga strandproffs. Fika, leksaker, böcker, bananer och solkräm. Vi har dock vare sig brassestolar eller parasoll.

onsdag 30 juli 2008

De små projektens charm


Mitt i jätteprojektet 'göra rucklet beboeligt' är det befriande att måla några hyllplan, till tonerna av elliot smith.

tisdag 29 juli 2008

Inte direkt Sköna hem

Från att hemmet har varit ett vandrarhem i flera veckor så ser det nu ut som ett möbellager hos Myrorna. Värst är det i sovrummet, där det står två väldigt omaka sängar hopfösta. En tjusig Carpe Diem-säng, som jag köpte under mina sista singeldagar, och en ganska skruttig säng från Obs!, som normalt står i gästrummet. Carpe Diem-sängen är 120 centimeter bred och extra mjuk. När jag köpte den tänkte: ähhh, jag kommer vara singel fram till pension, jag köper en säng som bara passar mig! Tre månader senare flyttade den blivande maken in.

Men varför ett möbelupplag? Jo, vi håller på och flyttar runt möbler mellan hemmet och rucklen. Just nu är det några provisoriska lösningar.

Ny bikini och snygga brännskador

Utan att ens ha provat den nya - och ganska fula - bikinin så har jag lyckats bränna mig. Andra gradens delhudskada, enligt Wikin. På den övre delen av ryggen har jag små små blåsor, mitt i den djupt grisskära huden. Det svider, bränner och känns som om svålen ska lossna.

Jag är inte helt korkad. Jag är rödhårig och har ungefär fem pigment på hela kroppen. Jag är med andra ord inte den som lägger mig på en strand och solar. Däremot så spelade jag lite golf igår, i en ärmlös topp. Sedan har jag varit några rundor på stranden med Lilla L., iförd kjol och top. Det var tydligen tillräckligt.

Inköpet av en ny bikini framstår som helt onödigt. Vad ska jag ha den till? Nåja, den kostade bara 39,50.

Nakenfisar

Under de senaste veckorna har jag och maken gjort en del iakttagelser när det gäller nakenfisar på badstranden. Vi har ju stugan i närheten av den norrlänska hålans mest populära badstränder. Om man går till de två största badständerna, där det finns fik och beachvolleyboll, ser man aldrig några nakenfisar. Även de minsta bebisarna har badbyxor. Om man går till någon av de mindre ständerna, på morgonen eller ganska sent på eftermiddagen, ser det dock annorlunda ut. Det är som att folk utgår från att det bara är barnfamiljer och folk som bor i närheten där då. Underförstått: det är mer ofarligt. För det är mycket det jag tror att det handlar om: rädsla för fula gubbar och olovliga fotografer. Men problemet är att det är en svårbedömd risk. Ingen vet hur vanligt eller ovanligt det är. Och vad är det som säger att inte någon familjefar (ja, det är väl oftast män som är så kallade fula gubbar) tar upp mobilen och fotograferar? Samtidigt så är det väl få som orkar misstänkliggöra allt och alla. Man vill ju inte gärna att ondskan ska bo i stugan bredvid, utan helst så lång bort som möjligt.

Efter att ha haft strandens enda nakna unge några dagar i rad så shoppade vi badkläder. Det har inte handlat om något ställningstagande för nakenfisar tidigare, typ att det är naturligt med nakna ungar, utan mest om att det har varit praktiskt. Av med kläderna och ner i vattnet. Tålamod är ju inte riktigt Lilla L:s grej. Men när hon har varit den enda nakenfisen...då har det inte känts ok längre.

Det gick för övrigt bra idag: Lilla L. gillade sina vit/gröna bikinibyxor.

måndag 28 juli 2008

Mer budgetshopping


Tre bikinis för 109 kronor. Det känns lite märkligt att små barn inte kan bada nakna längre, men när inga andra barn är nakna på stranden vill man inte gärna att det egna barnet ska vara det enda avvikande på den punkten.

I verkligheten


I de inredningsmagasin som jag överkonsumerar finns det ofta bilder på utomhuskök. Ahh så härligt att stå utomhus och diska! Med färgglada diskborstar och små ljuslyktor! Vårt utomhus kök är vare sig praktiskt eller charmigt, bara provisoriskt.

lördag 26 juli 2008

Mot Sherwoodskogen (del 3)

För att inte förgås av uttråkning drar vi ut till rucklen (maken poängterar strängt att det minsann inte är några ruckel längre...åtminstone inte det stora). Tur att det går att blogga från mobilen.

Personal Computer - I hate you

Sitter och fixar med makens Pc. Jag hatar, hatar, hatar Pc. Förbannade stenåldersmaskiner utan komfort. Men nu råkar min nya flådiga mobiltelefon vara pc-baserad. Bilder och musik kan bara föras till/från en pc. Om jag hade väntat någon vecka till med inköpet så hade jag kunnat köpa en fin Iphone och sluppit dessa problem. Gahhhh.

fredag 25 juli 2008

Om vänskap

En tunn men fin bok har lästs: Anders Paulruds Som vi älskade varandra. Denna. Någon gång för gissningsvis för hundra år sedan, eller i mitten av 90-talet, läste jag Paulruds debutroman Det regnar i Wimbeldon. Något outplånligt intryck gjorde den inte, men jag tyckte om den på ett lågmält sätt. Det är samma sak med Som vi älskade varandra. Det är en bok som inte gör något större väsen av sig, men som är en ömsint skildring av vänskap och kärlek. Den påminner en hel del om Nu vill jag sjunga dig milda sånger.

Dagens fynd


Billigare än så här blir det inte. En märklig byxkjol i linne och en fin sjal för en femtiolapp, från affären som jag tycker så innerligt illa om. Snart snart ska jag sluta konsumera så mycket... Jag är bara en smula uttråkad.

D M (del 2)

Det är alltså denna jag letar efter. Fortfarande spårlöst försvunnen. Ute är det ungefär femhundra grader varmt. Vadå varmt och skönt? Jag hatar värme, därför sitter jag och Lilla L. inne och ugglar.

D M

Jag älskar biografier om musiker. Den senaste i raden som jag har läst är Depeche Mode - en biografi av Steven Malins. En riktigt bra bok, som dock förutsätter en viss musikalisk hängivenhet. Första gången jag såg Depeche live var under Black Celebration-turnéen 1986. Efter det har jag sett dem ett par gånger till. Depeche är för övrigt ett av mina åka-bil-favoritband. Allsång till till Stripped, Walking in My Shoes, Never Let Me Down eller Rush kan pigga upp vilken bilfärd som helst.

Nu till dagens mysterium: var är min Ultra-skiva? Jag vill lyssna på Barrel of a Gun, men skivan är spårlöst försvunnen. Maken säger att han är oskyldig, vilket säkert är sant. Han rotar mycket sällan bland mina skivor. Kan Lilla L. ha begravt den någonstans?

Kloner

Plötsligt slog det mig: vi och våra (ganska nya) grannar är kloner. Maken och de två andra männen är ganska exakt 1,90 långa och väger max 70 kilo. De är samtliga sportiga, vältränade men spinkiga, och har mörkt kort hår. Jag och de andra två kvinnorna är typ 1,67 över havet och väger max 50 kilo. Vi är samtliga ganska sportiga, springer och spelar golf, och har pageliknande frisyrer. Hemmen ser också klonade ut. Laminofåtöljer, ph-lampor, ett och annat färggglatt tyg. Samtliga fem barn har namn på fyra bokstäver. Vi har alla stugor vid kusten och kombibilar.

torsdag 24 juli 2008

Ribbing

Det är bra att Magdalena Ribbing sätter ner foten i en viktig fråga. Jag bokstavligen avskyr telefonförsäljare, eller snarast företag som använder sig av sådana. På mig biter inga argument om att det är synd om de stackars ungdomarna som sitter och ringer. Jag är inte otrevlig mot dem personligen. Om jag är otrevlig så beror det sannolikt på deras arbete och arbetsmetoder. Som Ribbing skriver: jag har ingen skyldighet att vara trevlig mot någon som ringer och stör mig hemma.

Back at work

Den här sommaren tycks jag inte kunna uppbåda någon ledighetskänsla. Det är för mycket som ligger och puttrar under ytan, saker som väntar på att bli gjorda. Därför förhandlade jag till mig en dag på jobbet idag. Några panikgrejer måste fixas. Nu.

Att vara på jobbet mitt i sommaren är en märklig upplevelse. Jag är helt ensam här. Det är knäpptyst, sånär på ventilationen som surrar.

onsdag 23 juli 2008

Ytterligare ett år

För ett år sedan var det tre år sedan, nu är det fyra.

Insikten om att min pappa skulle dö har lite märkliga associationer för mig. Jag fick samtalet från min mamma, då hon berättade om den galopperande cancern, på vägen ut till Holmsund. Jag satt i bilen och skulle ut tillgolfklubben för att möta maken efter en tävling. Vi skulle äta middag på golfklubben, då det var avslutning på den årliga tävlingsveckan. Det var tryckande varmt. Jag hade klänning. Senare på kvällen satt jag i ett partytält och åt någon intetsägande buffé. Insikten sjönk sakta in. Nu skulle pappa dö, kanske om några dagar, kanske om någon månad. I cancer. Han som hade haft så många hjärnblödningar, hjärtinfarkter, epileptiska anfall, ramlat och halvt slagit ihjäl sig under de tio långa åren av sjukdom. Nu skulle han dö i cancer, inte direkt vad jag hade räknat med. Läkarna frågade om vi ville sätta in behandlingar. Unisont svarade jag, mamma och mina halvsyskon nej. Nej, inte en minut till av onödigt lidande.

Det tog bara ett par veckor från cancerbeskedet tills att pappa dog. Jag hann säga hejdå till pappa två gånger, när han låg på hospice. När det väl hände var jag och maken i Paris. Klockan sex på morgonen ringde mamma och berättade. Hon och min halvsyster var hos honom. Jag satt på en dammig heltäckningsmatta i ett hotellrum vid Luxemburgträdgården. I nästan två veckor promenerade jag och maken omkring i Paris. Jag var tömd på ord men tårarna var som en hinna över ansiktet.

Av någon okänd anledning är samtalet från mamma, när hon berättade om cancern, mer avgörande för mig än den dagen pappa faktiskt dog.

Nu är det tävlingsvecka på golfklubben igen. Maken tävlar. Jag och Lilla L. ska åka dit och äta lunch när han är klar. Det känns alltid förbannat sorgligt när jag tänker på att min pappa aldrig fick träffa Lilla L. Han skulle ha avgudat henne.

När utveckling går åt fel håll

Lite deprimerande är det, innan Lilla L. började på förskolan åt hon god mat med god aptit. Delikata hemlagade måltider på bra råvoror. Nu vill hon bara äta blodpudding, färdiga kötbullar och potatis. För ett ögonblick sedan ratade hon en hemlagad lasagne bestående av spenat, olivhack och mosarella. Det enda som gick ner var fyra köttbullar från Ica.

Vanans makt

- Jag sätter på en ny film. Det är om en pojke som heter Alfons. Den är jättekul!
- *mutter mutter*
...
...
...
- Alfons tråkig. Titta på Pingu.

tisdag 22 juli 2008

Konversation som bevisar kärlek

*Maken kommer in i vardagsrummet med en liten liten jordgubbe i nypan*
- Den är till dig.
- Åh, tack!
- Jag tänkte först äta upp den, men sedan kom jag på att du är förste vårdare av jordgubbslandet. Så det är du som förtjänar den!
- Hur många har du ätit upp?
- Det fanns bara en och den får du.

Ett ögonblick av stillhet

Hemmet är i sedvanlig ordning ett vandrarhem. Just nu bor den ena svågern här. Men just för ögonblicket ska jag låta bli ett gnälla. (Det är lite otippat, men även jag har mina positiva stunder.) Lilla fröken sover gott, maken pysslar med någonting (gissningsvis tvättar sina golfklubbor inför morgondagens golftävling) och svågern är ute på äventyr. Huset är tyst och fridfullt.

Väskexperiment

Innan jag lämnade hemstaden, a.k.a. min mors hem, påbörjade jag ett experiment. Jag tog tillbaka en stor fin Mulberryväska som min mamma har lånat i flera år. Varje gång jag har sagt att jag vill ha tillbaka den har jag fått till svar "äh, vad ska du med den till?". Till saken hör att min mor aldrig använder väskor. Följaktligen har den stått i hennes garderob de senaste åren. Nu tog jag den utan att säga någonting. Det ska bli mycket intressant att se hur lång tid det tar innan hon upptäcker tilltaget.

Nej, jag är inte Martina Bonnier. Jag gillar bara väskor.

måndag 21 juli 2008

Familjen prinsessan på ärten

Ahhh, äntligen är vi hemma!

Först vill jag ingenting hellre än att lämna den norrländska hålan till förmån för civilisationen, sedan vet jag inte hur snart jag ska ta mig i motsatt riktning. Det är inte så att jag drabbas av plötslig saknad av den norrländska hålan. Den är bara en stad där jag råkar bo och ha mitt jobb, i övrigt är den oftast vansinnigt tråkig. Men det är ju så gräsligt jobbigt att vara bortrest. Obekväma sängar (yes, hela familjen är prinsessan på ärten och sover uselt), packning överallt, sociala plikter och inga som helst rutiner. Plötsligt upptäcker vi att vi har glömt att äta och håller på att svimma av hunger, eller att klockan är nio på kvällen och att lilla fröken fortfarande springer omkring som en duracellkanin. Improvisation var säkert kul och charmigt tidigare. Jag minns knappt. Hur som helst så fungerar det inte längre. Sova i egna sängar och äta frukost til Molly mus - det är fint. Även om det kanske låter en smula tråkigt.

Gott!



På väg hem


Efter en vecka på resande fot är vi på väg hem. Eftersom vi är vanedjur stannar vi alltid på samma platser. Nu ska vi äta lunch på ikea i gävle.

lördag 19 juli 2008

Till slut


Det är som i reklamen, plötsligt händer det. Jag får spela golf.

fredag 18 juli 2008

Konversation mellan vänner och makar

- Tänk vilket snyggt hem vi skulle ha om vi bodde ihop!
- Ja, det skulle vi verkligen.
- Men skulle du stå ut med mig? Jag är ju ganska jobbig.
- Hehe, det är du nog. Men snyggt skulle det vara.
- Hehe, men du är också ganska jobbig.
- Mmm, jo, det är jag.
- Har du tänkt på hur snyggt porslin vi skulle ha?
- Jo.
- Planerar ni att flytta ihop eller?
- Visst!
- Snart får ni hjärtinfarkter och trillar av pinn. Då flyttar vi ihop!
- Japp, två tanter med ett snyggt hem!
- Det är ju bra att ni har planer.

torsdag 17 juli 2008

Kontroll och ordning

De som känner mig i det verkliga livet (ja, antagligen räcker det med bloggen...) vet att jag är en kontrollmaniker. Jag gillar listor. Jag gillar att veta var saker och ting finns. Jag gillar tider. Jag gillar tydliga överenskommelser. Jag gillar att packa. Trots detta har jag lyckats med bedriften att glömma halva min packning hemma. Makens kläder och prylar är med. Lilla L. har allt från favoritsagoböcker till Dipsy-dockan med sig. Jag har bara hälften av mina kläder, resten ligger i en prydlig hög i tvättstugan. Hemma. 67 mil bort. Som straff har jag köpt ett par fula tigths på Indiska. De är för stora och korvar sig kring vaderna. Planen är dock att använda dem till en tunika som jag, trots allt, lyckades få med mig. Gahhhh.

Musiknörderi

Middagar hos mina bästa vänner. God mat, vin och nördiga musiktävlingar modell gissa introt. Jag har tagit hem ganska många låtar, bland annat Frankie Goes to Hollywoods Welcome to the Pleasuredome, Smiths Girlfriend in a Coma, Neil Young Harvest moon, Depeche Modes Enjoy the Silence och Tracy Chapmans Fast Car. Irriterande nog missade jag Scritti Politti, först Small talk - sedan Absolute. Hur kunde jag missa dem?

Maken tycker antagligen att det hela är fullständigt outhärdligt, men han är omtänksam och håller god min. Det är trots allt semester och mina vänner.

Paus


Maken rastar dottern, själv slöar jag med fika och tidning. Det kallas arbetsdelning.

onsdag 16 juli 2008

Semester


I sjöstaden. Maken spelar golf, jag umgås med bästa m. Livet är helt okej. Inga tårar.

tisdag 15 juli 2008

Snart


...är vi på väg på semester. Tidigare än planerat men välbehövligt. Bilen är full av prylar.

måndag 14 juli 2008

Must do-list

- Packa kläder
- Klippa gräs
- Plantera några blommor
- Plantera ut Lilla L:s solrosor
- Lista ut hur man för över bilder från mobilen till datorn (jag känner på mig att det inte är särskilt Mac-kompatibelt)
- Ringa bästa M.
- Städa undan det värsta
- Fixa gästrummet (den ena svågern kommer nog hit när vi är bortresta)
- Byta handväska

Konversation om depression

- Det är inte normalt att få gråtattacker flera gånger om dagen! Du har säkert inget blod!* Du måste kolla det!
- Jaja, du har säkert rätt. Igår grät jag hela vägen från stugan.
- Va?
- Ja, när jag körde bil. Jag grät hela vägen hem.
- Varför då?
- Jag vet inte. Men det kändes som om jag skulle dö.
- Eh?
- Ja...och så kände jag ju faktiskt när jag inte hade något blod.
- Då trodde du att du var utbränd.
- Ja, men vad fan. Vad skulle jag tro?
- Nä. Hjärtat pumpade luft och läkaren sa att du kunde dö om du började blöda näsblod.
- Ämen, det sista sa han ju bara för att skrämma mig.
- Som om inte det behövdes?
- Jo, det behövdes väl.
- Kollar du imorgon då? Du kan ju inte gråta hela sommaren?
- När det kan jag ju inte. Jag ringer imorgon.

Senare.

- Hur gick det?
- Det var helt ok för att vara jag. Hb på 110.
- Det var ju bra.
- Jo.
- Men...varför gråter du då?
- Jag vet inte.
- Om du har blod återstår att du är kliniskt deprimerad. Är du det?
- Nä, inte vad jag vet.
- Nä?
- Men tänk om jag skulle börja äta Prosac och upptäcka att jag har en helt annan personlighet. Den har bara aldrig kommit fram.
- Det vore ju intressant. Men du är ju inte direkt byggd i dur!
- Nä, jag är väl inte det.

(* Det vill säga väldigt dåliga järnvärden.)

Födelsedagsbarnet - lite i efterskott


Vad är det här för gröna grejer? Varför ser mamma, pappa och farfar så förväntansfulla ut?


Hmm, det var alltså Little People som mamma smusslade med på leksaksaffären. Jag som bara ville provåka trampbilarna.


Ja! Dipsy! Dipsy! Senare kom faster L. och farbror C. med en Tinky Winky också.


Hey! Nu börjar jag förstå konceptet!


Fina presenter från skånska vännerna!


Bok med bokstäver! Kul att läsa med farfar K. ÅÅÅÅ! OOOO! AAAA!

No more Gretschen!

Nu är det inte längre möjligt att fläta gretschenflätor! Jag har inte löst bristen på kommunikation eller släktens könsarbetsdelning. Nej, jag har klippt av mig håret! (Här finns det gott om utrymme för ångestattack...)

lördag 12 juli 2008

Pippi, män och grova ord

Idag har jag och födelsedagsbarnet besökt inte mindre än tre badstränder. Först var vi till den som ligger närmast stugan. Där badade vi, byggde sandslott och hade allmänt mysigt. Sedan gick vi bort till nästa strand, där det finns en liten lekpark och en kiosk. Vi gungade, drack Plupp, läste tidning och åkte kana. Även detta var trevligt, för både mig och lilla fröken.

Några timmar senare gick vi till stranden som ligger åt andra hållet. Det är den coola stranden, där tonåringarna hänger. Där finns det kiosk, lekpark och en jättefin sandstrand. När vi närmar oss, på stigen genom skogen, hör vi guturala brölanden. Hmm, tänker jag, undrar vad det kan vara. Två minuter senare blir vi varse att det är en flock med män, mellan uppskattningsvis 20 och 30 år som spelar beachvolleyboll. Inte så konstigt, med tanke på att det finns många sådana planer på denna strand. Men...det visar sig att det är olika lag. Ett lag bär Pippiperuker och har bara överkroppar. Ett annat har vita overaller, svarta hattar och suspensoarer (och ska föreställa männen i Clockwork Orange). Andra lag har lite mer diskreta utstyrslar.

Jag och lilla fröken tar oss förbi och går ner på stranden. Där håller de sista barnfamiljerna på att packa ihop sina filtar. Hmm, tänker jag, undrar varför. Det är fortfarande sol och fint väder. Vattnet är varmt. Då hör vi: visa pattarna! Visa pattarna! Visa pattarna! Det är Pippimännen som vrålar på Clockworkmännen. Av någon anledning känns det inte riktigt lika mysigt längre. Men lilla fröken har just hoppat ur vagnen och vill springa i sanden. Den sista barnfamiljen ler medlidsamt innan de lämnar oss åt vårt öde.

Så sitter jag där, på min filt. Pippimännen vrålar. Lilla fröken leker i sanden. Jag tänker att det är tur att hon bara är två år och inte begriper vad Pippimännen säger.

När vi så småningom passerar flocken igen har jag god lust att säga: ni är välkomna att läsa genusvetenskap i höst! 30 högskolepoäng skulle sitta fint i era medvetanden! Men jag är feg. Jag har barnvagn. Jag vill inte få stryk.

Tysk hemmafru

Jag är så arg att jag nästan går i bitar. Eller börjar gråta. Det sista är faktiskt mer sannolikt. När jag blir arg så gråter jag. Det tog maken typ ett år att lära sig detta samt att hantera tårfloderna. Nu är det inte maken jag är arg på, än mindre Lilla L. (som fyller år idag), utan på typ alla andra i hela världen. Släktingarna, grannarna, idioterna som kör bil, broilergrabbarna på badstranden (de ska få ett eget inlägg - jag lovar!), mannen i kiosken.

Nej, det är inte normalt. Jag är frustrerad och folkilsken. Jag vill också ha semester - eller åtminstone prata med vuxna människor ibland.

Nu lägger jag till en ny etikett: tysk hemmafru. Den tycks dessvärre behövas. Etiketten, inte hemmafrun.

fredag 11 juli 2008

Flätorna växer ut igen


Åter igen är jag fångad i någonting som kan liknas vid en korsning mellan Sound of Music och Stepford wifes. Jag lagar mat för en halv släkt, tvättar och städar, samt tampas med jordens envisaste dotter. Maken och svärfar snickrar på stugan. Middagar utlovas, men inte av mig. Jag bara förväntas fixa dem. Ytterligare en svåger dyker upp, med någon timmes varsel. Flätorna växer ut.

Jag tycker om makens familj och jag tycker oftast att det är roligt med besök och middagar. Men jag blir helt tokig på bristen på kommunikation - och på alla outtalade förväntningar. Samtidigt klarar jag inte av att bara strunta i om saker och ting fungerar. Kontrollhovet finns där. Likaså frustrationen.

(Trogna läsare kanske minns förra sommarens tyska hemmafru. Jag spelar inte den rollen särskilt väl.)

torsdag 10 juli 2008

Livet på landet


Utan dator, utan bredband, men med en mobil som det går att blogga från. Jag har mottagning i rucklen! (Och älskar fortfarande telia.) Målar lister och beundrar vårt nya golv. Myggorna låter som bombplan.

Äntligen!


...någonting roligt, enligt Lilla L. Ett besök på K-Rauta. Jag skulle ta mått på innerdörrar. Lilla L. spanade, som vanligt, in åkgräsklipparna.

Kondition och disciplinering

Det är skrämmande vilken usel kondition jag har. För ett år sedan kunde jag springa en mil utan större problem, under början av hösten ett halvmarathon (även om det var en nära döden upplevelse - det ska inte förnekas). Nu orkar jag knappt flåsa runt villaområdet, vilket är en nätt sträcka på 3,5 kilometer. Vinterns alla kräksjukor och evighetesförkylningar har verkligen kört kroppen i botten.

Nåväl. Kroppen måste disciplineras. Det är den moderna människans lott. Om inte annat för att kollegan A. har anmält mig till Stockholms halvmarathon igen...

onsdag 9 juli 2008

Tillägg

Konversationen nedan blir mer begriplig om man vet att den är mellan två personer som (alltid) saknar barnvakt. Och att den ena normalt sett är en anhängare av Sex and the City. (Bortsett från de usla avsnitten där Carrie är tillsammans med Aidan.)

Konversation efter SATC

- ...och så går jag på bio för första gången på flera år...och ser den där jävla usla filmen!
- Men du får väl gå och se en ny film!
- Får jag?
- Klart du får!
- Åhh, den var så usel! Usel!

tisdag 8 juli 2008

Skor


Nu ska det handla om skor! Inte konsumtion utan på film. För första gången på ett och ett halvt år ska jag gå på bio. Det blir, föga överraskande, Sex and the City.

New Order och simulerade minnen

Inte så sällan undrar jag om jag håller på att bli dement. Eller bara gaggig i största allmänhet. Igår kväll satt jag och letade efter gamla konsertdatum, särskilt efter villket år Les Rita Mitsouko spelade på Roskilde. Det visade sig vara 1994. Att jag inte mindes detta årtal är kanske inte så konstigt, med tanke på hur många festivaler och konserter jag har varit på. Men när jag sitter och bläddrar igenom de gamla konsertprogrammen på Roskildefestivalens hemsida så upptäcker jag att New Order spelade på Roskilde 1993. Va? undrar jag lite förstrött. Jag var definitivt där och New Order tillhör mina stora hjältar. Deras konsert på Cirkus (kan det ha varit 2001?) var en, utan överdrifter, religiös upplevelse. Efter att ha funderat en lång stund lyckas jag dra mig till minnes att jag faktiskt var på konserten i Roskilde. Bernard Summer var skitsur och mumlade mest. Jag tror inte att jag stannade särskilt många låtar. Eller var jag verkligen där? Simulerar min hjärna fram icke existerande minnen?

Nytt namn, nytt liv?

Helt allvarligt, jag funderar på att döpa om bloggen. Till vad? Drottningen av gnäll. Eller kanske Världen enligt gnällfia.

måndag 7 juli 2008

Konversation

- Jag drar till Iksu* nu!
- (Mummel, mummel)
- Va?
- Om jag inte joggar frivilligt imorgon så får du slänga ut mig. Låsa dörren!
- Va?
- Ja, låsa mig ute.
- Ja, i så fall måste jag nog ta ett varv på gymet. Annars blir det ingen trevlig historia.
- Nä, det har du rätt i.

*Den lokala - och enorma - sportanläggningen.

Ska det här föreställa semester (del 2)?

Planen för dagen var att ta oss ut till rucklet. Klockan sex på kvällen har vi fortfarande inte tagit oss längre än till Ica Maxi. Huset har dock sanerats. Mat inhandlats. Gräsmattan hyvlats av. Ogräs avlägsnats. Lilla L. rastats.

Svågern har åkt hem till sig, efter en veckas visit. Imorgon kommer svärfar. Om en vecka kommer svågern tillbaka. Kanske någon mer. Vandrarhemmet är med andra ord sommaröppet. För att visa min goda sida har jag skrubbat badrummet i källaren (som är så sunkigt att vi kan låta bli att gå in i det i flera månader...det kallas kort och gott för grottan).

söndag 6 juli 2008

Nattåg

Kvart i åtta i morse vacklade jag av nattåget. Oh my god. Påminn mig om detta om jag någonsin får för mig att åka nattåg från civilisationen till den norrländska hålan igen. Jag är prinsessan på ärten. Jag kan inte sova på för hårda sängar. Om det är för varmt eller kallt. Om täcket är sunkigt. Om det låter. Om det skakar och rör på sig. Om kudden är för hård, platt eller knölig. Konsekvens? Jag sov kanske en timme i natt.

Jag är drottningen av gnäll.

Nåja, nu är jag hemma igen. Trött men nöjd.

lördag 5 juli 2008

Bruce


Efter en lång väntan. Men det var värt den...

fredag 4 juli 2008

Till slut...


...har jag checkat in på det enormt rymliga hotellrummet. Not.

Göteborg


Med visst sjå har jag lokaliserat det inte så centrala men ack så dyra hotellet. (Note to self: så går det när man inte planerar i tid.) Snart ska jag träffa m, som jag ska ska gå på konserten med. Något helt annat; varför jobbar göteborgare så hårt på goa-gubbar rollen?

torsdag 3 juli 2008

Sommar



Unni

Härom dagen läste jag Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek. Den första delen av boken var grymt enerverande, sedan fångade den mig. Skit samma hur mycket som är sant. I likhet med Maja Lundgrens och Carina Rydbergs böcker är det inte mannen som är det intressanta objektetet. Det är Unni själv, framställd med obehaglig och närgången skärpa. (Sedan kan man i och för sig fundera över värdet i att skriva ut vem en person är i det verkliga livet. Romanen hade vare sig blivit bättre eller sämre, som just roman, om avslöjande detaljer hade anonymiserats.)

Läsningen fick mig att rota fram och läsa om Unnis debutroman Jag, jag jag!. Jag gillar den, på samma sätt som jag gillade Magasin April när jag gick på gymnasiet. Den är spretig och lite slafsig, men samtidigt effektiv och pricksäker. Ja...och så gillar jag musiknörderiet. Så klart.

onsdag 2 juli 2008

Ska det här föreställa semester?

Jag är en usel mamma. Dottern mutas med Molly mus och presentsnören (japp, fri tillgång till hela nystan!). Själv jobbar jag som en dåre. Skickar dokument till höger och vänster. Korrekturläser. Svarar på frågor.

tisdag 1 juli 2008

Mer teknik

Efter 18 månaders lidande har jag äntligen fått mitt Telia-abonnemang. Dumma som vi är lät vi oss luras av Tres förföriska försäljare; jorå, klart att Tre fungerar i Norrland! Inte i vissa delar av inlandet, men i städerna och vid kusten är det inga problem!

Skiten fungerar knappt i den norrländska metropolen, än mindre vid rucklen. Rucklen ligger inte i inlandet utan c:a två mil utanför metropolen. Vid kusten. Om vi går ut på en stora vägen och vinklar telefonen åt rätt håll så går det ibland att få in lite skraltig täckning. For the record: det är inte tillräckligt.

Nu ska jag koppla ihop bloggen och mobilen. Sedan ska jag sjunga en liten hyllningssång till Telia: jag älskar Telia! Tralalala…

(Och nej, det här är inte produktplacering. Det här är information om hur livet är i Norrland.)

Teknikberoende

Batteriet till min dator slutade att ladda upp för några dagar sedan. Sedan blev det glapp i eladaptern, varför det inte ens gick att köra datorn via eluttaget. Ingen ström, inget liv – bara en mörk skärm. Ahhhh! Jag är fullständigt teknikberoende. Utan dator, i-pod, mobil och trådlöst bredband känner jag dödsångesten hugga mig i hälsenorna.

Supporten på jobbet var mycket snäll:
- Kom förbi så testar vi vad som är fel!
Sagt och gjort. 30 minuter senare kunde supportkillen konstatera att batteriet var helt dött och att jag behövde en ny adapter. Han ringde till serviceföretaget och kollade garantitider och om jag kunde komma förbi. Det kunde jag. Ytterligare 30 minuter senare hade jag ett nytt batteri och en ny adapter. Alla var supersnälla och effektiva.

Skugge-klänningen


Det är inte ofta jag figurerar på bild i denna blogg. Men här är jag i den så kallade Skugge-klänningen. Om ni tittar noga kan ni även se mina slitna hårtesar, som är i gravt behov av klippning, samt min djupa solbränna. Det sistnämnda var avsett att vara ironiskt.

Havet



Om grabbar och grabbighet

Erik Hörstadius hade en häpnadsväckande debattartikel igår om grabbtidningarnas kräftgång och snart förestående död. Att kommentera den är kanske att slå in öppna dörrar. Jag blir inte ens klok på om Hörstadius är ironisk eller ej. Nåväl. Nu ska jag inte ondgöra mig över grabbtidningarna som fenomen. Det är ganska förutsägbart vad jag tycker om dem - även om jag i sann liberal anda anser att de både kan och bör existera så länge någon vill läsa dem. Nej, det jag sätter kaffet i halsen över är de mer än lovligt unkna formuleringarna om hur folk i allmänhet anammar stereotypa könsroller och (underförstått) att den svenska kvinnan vill ha en riktig grabb. Hörstadius skriver:

Och på krogen går det hur bra som helst att vara lekfull, bullrig, oparfymerad och lite lagom respektlöst rumpnypande fylltratt, dvs grabb. Tjejerna har inget däremot. (Om de inte förläst sig på genusteori.)

Nej, det går faktiskt inte hur bra som helst. Jag skulle vilja träffa den tjej som faktiskt vill ha detta. Att det sedan finns många som ändå nöjer sig med detta, på grund av taskig självbild, brist på alternativ eller ren och skär desperation, är en helt annan sak. Det bör inte förväxlas med preferenser. Ja, jag inser att jag har förläst mig på genusteori (nej, man kan inte förläsa sig...) och att Hörstadius formulering är avsedd att vara lite kul. Kul på det sätt som unken chauvinism ofta försöker vara. Höhö, lilla gumman.