Mer tidsfördriv

DAGENS VILL HA: Väska från Svenskt tenn, nu ångrar jag att jag inte köpte den!
DAGENS KLÄDSEL: Åskblå linnekjol och top från Noa Noa med ett kycklinggult linne.
DAGENS SMINK: Samma som alltid: ögonskugga, mascara.
DAGENS FRISYR: Tråk-tofsen.
DAGENS HÄNDELSE: Gravt försenat flygplan (se nedan)
DAGENS LÅT: Bizarre Love Tringle med New Order (tack gode gud att ipoden är med).
DAGENS PLANER: Att (någonsin?) ta mig hem.
DAGENS SAKNAD: Maken och Lilla L.
DAGENS DUMMASTE: Har konsumerat för lite.
DAGENS SJUKA: Tja, jag sitter där jag sitter...
DAGENS DROG: Kaffe.
DAGENS ROLIGASTE: Att jag har umgåtts med Bästa M. nästa hela dagen.
DAGENS FAVORIT: Bästa M., min vän.
DAGENS KÖP: Lunch och fika.
DAGENS GODIS: Fantastiskt god blåbärspaj.
DAGENS HUMÖR: Tidigare nöjd, nu otålig och sur.
DAGENS ORD: J***a Norweigan!

Tåg

Folk har så märkligt romatiska idéer om tåg. Typ, ååååhhh, vi åker alltid tåg när vi ska någonstans, det är så avslappnande/man jobbar så bra/kan läsa en god bok/titta på landskapet. Folk brukar till och med falla in i hyllningar av långsamheten, poängen med att resa i godan ro.

Jag har spenderat absurt mycket tid på tåg när jag var yngre. Först under gymnasietiden när jag åkte mellan den forna hemstaden och den håla i småland där jag gick gymnasiet. 32 mil enkel resa, som åktes fram och tillbaka varannan vecka. Sedan flängde jag fram och tillbaka mellan Skåne och huvudstaden under något år. 65 mil enkel resa, minst en gång i månaden. Under universitetsåren intogs en betydligt kortare sträcka, mellan huvudstaden och den forna hemstaden, ofta. Alldeles för ofta.

Igår åkte jag från huvudstaden till den forna hemstaden, i värsta pendlingstrafik. Det var fullproppat med folk och väskor överallt. Luften stod still. Alla pratade hysteriskt i mobiltelefon. I morse åkte jag samma sträcka i motsatt riktning. Då hade tåget förvandlats till en rullande fritidsgård. Kidsen var uppenbarligen på väg till Kiss konsert som är i kväll. En ung man förgyllde det hela med att spela I was made for loving you (eller vad den nu kan heta) på högsta volym från sin mobil. Detta urartade i allsång i vagnen. Jag gillar inte alls tåg.

Som Bästa M. konstaterade ett par timmar senare: jag är verkligen en tant.

Strandsatt

Först var jag tvungen att betala 75 kronor extra för att checka in en väska (mitt enda bagage, litet och behändigt, ingen övervikt). Sedan är det j***a flygplanet försenat. Inte lite försenat utan sannolikt mycket försenat. Det skulle gå 19.55. Den nya preliminära avgångstiden är 00.45. I bästa fall. Om jag har tur är jag hemma kring två. I natt. Gahhhh. Vem vill sitta på en flygplats hela kvällen?

Jag kollade om det fanns någon plats kvar på SAS-planet som går kring nio. Det fanns det, men jag är för snål för att casha ut 2300 på en enkel biljett bara för att jag inte orkar vänta. Detta resonemang kommer jag (gissningsvis) att ånga kring tvåtiden i natt när det visar sig att planet inte kommer iväg - och att j***a Norweigan inte bokar om våra biljetter.

Maken tröstade mig med att jag ska få en present när jag kommer hem. Det är nämligen min födelsedag imorgon.

Jaja...nu har jag köpt en surfbiljett på Sidewalk Express och får försöka fördriva tiden så gott det går.

Att indela världen

Lilla L. är helt besatt av att sortera världen utifrån vem sakerna/handlingarna tillhör. Mammas dator. Pappas sko. Mammas kastrull. Pappas hammare. Hon gör sanslöst könsstereotypa indelningar. "Hallå där!" har jag lust att säga. "Borrmaskinen är faktiskt mammas!"

Hufvudstaden

Imorgon åker jag till civilisationen, a.k.a. hufvudstaden. Två dagar. Möten, KB, kanske lite shopping och förhoppningsvis en träff med Bästa M. Då och då måste jag andas stadsluft.

Must do

- Boka flygtaxi till imorgon bitti (jag förstår inte makens motstånd mot att skjutsa mig, det tar max fem minuter...men ok...klockan sex på morgonen)
- Beställa material från KB
- Betala medlemsskapet i golfklubben
- Packa (inte glömma uppsatserna!)
- Skicka ny version av artikel till B.

Lunchkonversation

Jag: Har du sett att vi har bytt officiellt typsnitt?
Maken: ...va?
Jag: De nya mallarna kom igår. Nu ska vi använda Georgia!
Maken: Georgia???
Jag: Japp! Du ska se själva mallarna. De är skitfula. Sidhuvudena är jätteplottriga. Små, små bokstäver. Hoptryckta till vänster. Blå.
Maken: Georgia??? Jag ska fan bara använda Helvetica! Eller Courier!
Jag: Men Courier är ju världens fulaste typsnitt!
Maken: Ja, just det! Jag ska bara använda Courier i fortsättningen!

Tidsfördriv

Istället för att göra någonting vettigt så uppdaterar jag min CV. Till min stora fasa är den i bedrövligt skick. Senast uppdaterad för två år sedan (undrar vad jag använde den till då...? Antagligen till någon ansökan som inte gick igenom.). Nu kommer jag glömma hälften av det som borde skrivas in.

Ronnie

Belindas blogg är vanebildande. Nu när Ronnie Sandahl vickar för Belinda, alltmedan hon själv är på semester, börjar det blir farligt kul...

Sömn

Appropå sömn. Jag och maken har listat ut att mitt (till synes) omättliga sömnbehov inte beror på att jag sover för lite. Jag sover vanligtvis sju-åtta timmar per natt. Men själva kvaliteten på sömnen är under all kritik. Jag vaknar av minsta lilla ljud, typ att Lilla L. hostar eller att tidningsbudet dumpar tidningen i brevlådan. Vid närmare eftertanke har jag inte sovit en hel natt på...drygt två och ett halvt år. Jag vaknar mellan tre och åtta gånger per natt. Sannolikt har jag inte haft ordentlig djupsömn under de senaste åren (är det ens möjligt?).

Önsketänkande

Allt jag vill är att åka ut på landet, till rucklen, och sova i minst tolv timmar. Sedan vill jag sitta i en bekväm fåtölj och läsa. Dricka en kopp kaffe. Tänka på exakt ingenting.

Lunchshopping

För att kompensera komatröttheten blev det lite shopping på lunchen. I min strävan efter att bli en riktig kulturtant köpte jag en linnekjol, en top och ett linne från Noa Noa. Gudrun Sjödén fungerar inte på spinkiga.

Pliktkänslan segrar

Efter en dag i stugan är det bara att bita i det sura äpplet: morgondagens föreläsning. En föreläsning som borde ha delegerats till någon annan, men då det inte fanns någon annan till hands så gör jag den själv. Förvisso handlar den om sådant som jag har föreläst om många gånger förut. Men det är länge sedan...och jag borde verkligen inte göra detta. Jag har fullt upp med annat. Ja, ja. Just do it.

ESC

Det enda underhållande hittills är Sebastien Tellier och hans skäggprydda damkör. Fransmän är bra och (ofta) lagom obegripliga.

Så kul man gör en fredag kväll?

Maken är på disputationsfest. Jag sitter och förbereder måndagens föreläsning. Dessa två saker har ingenting med varandra att göra, men jag gissar att maken har roligare än jag. (Detta har jag kompenserat genom att äta två portioner glass till middag. Mycket moget.)

Den som väntar på något gott?

Yes! Artikeln, som jag och maken har strulat med i flera år (det vill säga: mest har haft dåligt samvete över), är äntligen klar för publicering! Ändringarna och språkgranskningen är accepterade! Nu tar det väl bara ett halvår till innan den kommer i tryck...

Även idag

...tänker jag jobba hemma under förmiddagen. Jobba, inte blogga (även om detta tyder på motsatsen). Frukosten är avslutad och lokalblaskan läst. Jag har under de senaste veckorna fått en helt ny typ av information. Idag kunder jag exempelvis läsa att de som vi köpte rucklen av (sannolikt till ett rejält överpris, har vi insett i efterhand) har fått sitt femte barn. Fem barn är...många.

Sömn?

Jag begriper mig inte på lilla frökens motstånd mot att sova. Det är som om hon inte har tid till det. På förskolan är hon det barn som sover minst, ofta inte alls, trots att hon är ett av de yngsta barnen. Istället ligger hon i sin vagn och tjoar. Enligt fröknarna är hon särskilt intresserad av att uppvigla en av de andra tjejerna:
-Mimmi! MIMMI! VAR E MIMMI????
Om hon inte får gensvar från Mimmi så fortsätter hon helt sonika att pladdra för Pippi-dockan (som utgör sällskap i vagnen). På kvällarna går hon med på att gå och lägga sig, läsa saga...och sitta i sängen och tjoa. Det kan ta timmar innan hon somnar. Det är inte så att hon är arg eller ledsen under tiden. Hon har bara inte tid att sova. Istället tittar hon i böcker, sjunger och pladdrar för björnarna. Nyss när jag var upp på övervåningen, helt övertygad om att fröken låg och sov, så hörde jag en mycket pigg röst:
- Mamma! Bollen!
Halv tio på kvällen. Och hon vill att jag ska hämta en boll...

Hemma en stund till

Det känns som om jag har glömt någonting. Ett möte? Någonting som ska lämnas in? Men det är tomt i almenackan. Möte efter lunch, fram till dess jobbar jag hemma. Kaffe. Artiklar utspridda i soffan. Laptop i knäet. Håkan Hellström på stereon. Jodå, jag får faktiskt saker gjorda. I soffan kan jag tänka. Det är svårt på kontoret.

Tidsperspektiv

Ibland blir till och med jag, som är ganska luttrad, förbryllad över de tidsperspektiv som präglar mitt jobb. Jag mailade till en av mina redaktörer, angående ett bokkapitel som jag har skrivit, med en fråga om när boken i fråga kan tänkas komma ut. Till svar fick jag "vi vet inte mer än kanske 2010". *Hahaha*

Jaja, då är det åtminstone inte bråttom med språkgranskningen...

Twoism

Balsam för trött själ: Boards of Canada.

Kul på jobbet?

Ganska ofta brukar jag fundera över andra yrken än det jag har. Yrken som vore roliga och utmanande. Niklas Zennström har ett sådant. Inte bara för att han har några sköna miljarder på kontot...

Mitt bristande lokala engagemang

I ett sjukt infall av lokalt nyhetsbehov sade jag upp den stora morgontidningen, till förmån för den lokala blaskan. "Ähhh, den stora morgontidningen, den kan jag läsa på jobbet! Eller nätet!" tänkte jag optimistiskt. Efter två dagar med lokalblaskan som enda morgontidning håller jag på att ruttna. Jag kan inte engagera mig i byggplanerna av det nya badhuset. Eller kommunalrådets senaste galna idéer. Eller att en älgkalv har gått genom isen. Jag tyar icke.

Skrynklor

Det finns trötthet - och det finns trötthet. Trötthet som går inifrån och ut, totalt utmattande. Maken kom in på mitt kontor och utbrast:
- Du ser...skrynklig ut!
Inte på något elakt sätt, utan mer som en upplysning. Det är dessutom sant. Jag ser skrynklig ut.

Om bloggar och bloggande

Hos Alla dessa karlar, a.k.a. Hemliga morsan plockade jag upp denna utmaning om bloggande.

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan januari 2007. Jag jobbade 50%, var föräldraledig 50% och kände att jag behövde någonting att spendera tid på...trots att jag typ jobbade oavbrutet.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Bitvis lysande, bitvis helt ointressanta - både om bloggarna och personerna bakom.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Linda Skugges på Expressen.

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
En del av de tidiga inläggen tillhör mina bästa, om jag får säga det själv. Det känns lite tråkigt att de bara ligger där och skräpar...ingen orkar väl backa tillbaka för att läsa dem.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Någonstans mellan 30 och 50. Dessvärre har många av mina gamla favoriter slutat att blogga.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Ungefär hälften är helt "privata", typ dagböcker/vardagsreflektioner. Sedan är det ett gäng inom politik/media, några modebloggar och ganska många om design/inredning. När jag tänker eftr så inser jag att jag nog följer fler än 50 bloggar regelbundet. De bästa är en blandning av vardagshändelser, vardagsreflektioner och träffsäkra analyser av samhället.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Jon Jefferson Klingbergs Något läsvärt. Ibland ordrik och absurt detaljerad, ibland fragmentarisk. Alltid fin.

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Åhh, så svårt. Det finns många bloggare som jag känner igen mig själv i, men jag kanske inte ska förolämpa dem genom att säga att jag är lik dem? Jag är ju en liberal och cynisk...tant. Ofta ganska sur.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De som vet tycker nog att det är kul. Majoriteten är dock lyckligt ovetande...

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ja, det tror jag.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Jag har nog hållit samma gräns hela tiden. Det går att lista ut vem jag är, men det kräver ordentliga sökningar. Det finns dock många saker jag aldrig skulle skriva om - just i händelse av att folk skulle identifiera mig. Jag räknar med att det kan hända, även om jag inte önskar det.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Många saker som har med jobbet att göra går bort, likaså privata relationer. Jag kan klaga på min mamma, gnälla om min svärmor - men jag skulle aldrig skriva om mitt äktenskap. Jag skulle inte heller hänga ut mina (få) vänner. Maken och vännerna är jag rädd om.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Inte särskilt stor. Jag har mest bloggen för att det är en prestationsbefriad form av skrivande (till skillnad från jobbskrivandet). Jag kan vräka ur mig vad som råkar finnas i mitt huvud.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Ja, faktiskt! Åtminstone vissa delar av en person (men det är väl oftast så man känner folk - i ett viss sammanhang? Det är få människor man känner i sin helhet).

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Nej, inte en enda. Men så bor jag i en avkrok!

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ähh, det tror jag är överdrivet. Alla kanske inte har det bästa omdömet, men sådant är livet.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Inte vad jag kan minnas.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Ja, i min egen blogg. De inläggen har jag tagit bort. Snabbt.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det är frestande...istället för att göra andra saker är det lätt att fastna i bloggen.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Ja. Om det förändras har jag ingen aning om. Ibland funderar jag på att starta en professionell blogg (alltså inte blogg som jobb, utan en blogg utifrån min ämnes/jobbtillhörighet).

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggar gör avtryck i kulturen. Inte alla, kanske snarast ett fåtal. Men de som gör det kan - och får - stort inflytande. Se bara på Linda Skugge...

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
En ganska avslappnad form av skrivande, ett fantastiskt kul tidsfördriv, nya vänner (även om virtuella sådana) och bättre uppdatering med några gamla vänner.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Idéer och inspiration! Nya vänner och betydligt bättre uppdatering av vad några gamla vänner pysslar med om dagarna.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Ähh! Känn er uppmanade, utmanade och kanske lite utmattade...

Ovälkommet sällskap

Jag sitter på sängen och skriver. Det är knäpptyst, sånär som knattrandet från tangentbordet. Om man lyssnar noga kan man höra att det är någonting som krafsar bakom min rygg. Inuti väggen. Gissningsvis någonting litet, pipigt och…muslikt. Nu måste jag köpa elektroniska musfällor. Inte för att jag är speciellt rädd för möss, men jag blir provocerad av att små brun-grå varelser tuggar i sig isoleringen på vårt ruckel.

Low tech

Utan bredband får jag skriva i ett worddokument och sedan klistra in på bloggen. Det känns väldigt stenålders. Men, men, i rucklen finns som sagt inget bredband.

Jag skriver text idag. Text till en artikel som jag och en av doktoranderna håller på med. Den är lite off-topic till vad jag brukar hålla på med, men nu när jag väl har kommit igång och har ro att sitta och tänka/läsa/skriva så är det riktigt kul. Det är även kul att jobba tillsammans med någon (vilket jag inte brukar göra…förutom med maken då).

Mot Sherwoodskogen?

Nu ska jag packa ihop mina papper och prylar och dra ut till stugan!

Föresten...ni vet väl att Sherwoodskogen i Robin Hood inte är en hittepåskog? Den ligger i Nottinghampshire och är numera någon slags nationalpark.

Mot skogen!

Imorgon ska jag bokstavligen sitta i en stuga i skogen och jobba. Jäklar vad jag ska jobba! Det finns inte telefon, än mindre bredband...

Äntligen!

Text till språkgranskning! Wohooo! Nu återstår jättehögen med blandade papper på skrivbordet...

Come on Barbie, lets go party!

Jag misstänker att min mor sitter 63 mil bort och längtar efter att Lilla L. ska bli lite större. Anledning? Att få sticka sådana här så klart! (Jag har för övrigt en imponerande 70-talsgarderob i liknande stil, som min mor stickade under semstrarna i husvagnen. I tunnt tunnt garn. Min mor är mycket duktig på att sticka och hon kommer att bli förkrossad om L:et inte kommer att gilla Barbies.)

Kropp och klass

Äntligen några roliga och bra texter!

Kroppar och kroppslighet hänger självklart samman med identitet; vem vi vill vara, vem vi vill ses som. Kroppar - dess storlek och form - är ju även en betyande del av vårt utseende och blir då som vilket annat attribut som helst. En symbol, en markör och i en förlängningen en del av diverse maktordningar.

Jag är också fast i mina medelklassiga förväntningar, fördomar och ideal. Jag blir lite lätt nervös av stora tuttar och kurviga former. Idealet är den disciplinerade kroppen, bestående av senor, muskler och (definitivt) små tuttar. Den presterande kroppen. Detta är ett ideal som applicerar särskilt på mig själv, hur jag vill att min egen kropp ska vara. Den ska fixa ett marathon, den ska vara vig och spänstig. Därmed inte sagt att den alltid är sådan.

Klasskamraterna på högstadiet, som bejakade sin kurviga former, skolkade från gympan, köpte push-up-bh och bubbelgumsrosa läppstift och hängde efter de coola grabbarna, framstod i mina ögon som rymdvarelser. Jag begrep ingenting. Det var ju Audrey Hepburn som var det givna idealet, med stram frisyr och små tuttar, inte Lillie och Sussie. Eller ännu värre...Samantha Fox. De senare framstod som...otyglade. Ohämmade. Odisciplinerade.

Fördomsfullt? Javisst. (Samantha Fox visade sig långt senare vara en betydligt coolare dam än vad 80-talets mediabild visade, men det är en annan historia.)

En till klänning

Eller kanske denna, från Me & I? Eller kommer omgivningen att tänka vilken Linda Skugge-wannabe?

Klänning

Hur snygg är inte denna? Tillsammans med de röda flätade träskorna...

Att återvända

Det finns musik som jag alltid återvänder till. Som Tusk med Fleetwood Mac. Den bör spelas på hög volym, gärna i bilen. Det helt galna slutet är magiskt. En hel blåsorkester på illegala preparat (eller någonting åt det hållet).

Stevie Nicks är för övrigt hur cool som helst.

Det intryck jag gör

En kollega kommer in på kontoret och utbrister:
- Du ser helt utarbetad ut!
- Gör jag? Utbrister jag lite lätt förvånad.
Jag tycker att jag ser riktigt fräsch ut idag.

Språk

Det är kul att iaktta ett barns språkutvecklig på nära håll. Lilla fröken spottar ur sig både två och treordsmeningar på löpande band. De flesta är väldigt egocentriska och bossy, helt i enlighet med utvecklingspsykologin. Miiin boll! Geee L skeden! Inspirerad av Teletubbies har hon även plockat upp några ord på engelska. Bye bye! säger hon glatt och vinkar.

I morse, när hon tittade på Teletubbies för första gången på några veckor (det har mest varit Molly Mus ett tag), visade hon att hon kan namnen på tubbisarna. Det är definitivt viktig kunskap i detta hushåll...

Span

Jag spanar - inte på andra personer - utan på hus. Spanar på ett sätt som är ganska likt en trånande tonårings romantiska svärmerier ("Åååh, så fint det är! Undrar om vi är perfekta för varandra? Åhh, jag skulle bli så lycklig om..."). Ett av mina regelbundna span är "det gula huset". Det är en stor gul gård, sannolikt 1920-tal, som ligger nära rucklen. Vi passerar det med andra ord flera gånger i veckan, ibland flera gånger om dagen. Det som gör detta till ett synnerligen intressant span är att det ser helt obebott ut. Det hänger smutiga gardiner, lite på sned, i fönstren - tillsammans med blekta plastblommor. Trädgården (som snarast är en gårdsplan och lite ängsmark) ser inte ut att ha rörts av en mänsklig hand på flera årtionden. Till gården hör även en fallfärdig västerbottensgård och minst en lada.

Men, men, skenet bedrar. Någonstans där bakom gardinerna bor sannolikt någon. Igår såg vi en tänd lampa i köket. Andra dagar kan man notera att de smutsiga gardinerna har dragits ifrån. Vi har aldrig lyckats få syn på personen i fråga. Både jag och maken har dock ganska livlig fantasi och har vi det här laget bygggt upp en hel historia kring vem denna person kan vara.

Nya ord

Härom dagen kollade jag på Musikbyrån och hörde ett nytt fint ord: upphovsrättsmaximalist. Det syftar på aktörer som med mer eller mindre militanta metoder jagar fildelare. Jag är vare sig upphovsrättsmaximalist eller upphovsrättsminimalist, men jag gillar när folk skapar nya träffsäkra uttryck.

Kroppens förfall

Varför kan jag inte bara bli en slö soffpotatis, som nöjd sitter nedsjunken i hörnsoffan med en chipspåse i nypan? Det första problemet är att jag tycker att chips är ganska äckligt. Det andra är mitt sjuka aktivitetsbehov. Aktivitetsbehovet går dock inte alltid hand i hand med de fysiska förutsättningarna. I morse snörade jag på mig löparskorna, för att återuppta projekt "kom i form för marathon". Hahaha. Marathon? Jag tog mig knappt runt området. Vinterns alla virus har definitivt kört ner kroppen i ett all time low-tillstånd. Till och med Vårruset känns ouppnåerligt.

Nostalgi?

Någon gång under den andra halvan av 90-talet ansåg jag att höjden av coolhet låg baggy brallor från Lady Soul och klänningar från Xuly Bet. Över huvud taget allt som gick att köpa på JUS och som matchade franska house-tolvor. Det var på den tiden Bibel gavs ut. Kanske är det därför jag nu sneglar på dessa byxor . De finns dock inte i rätt storlek. Kanske tur det.

Falu-svart

Ännu en bortslängd dag i mitt liv. Nåja, nu ska vi åka och köpa mer Falu-svart färg till rucklen. Det blir så fint, så fint!

Att läsa kommentarer

Maken har en helt oläslig, men ganska snygg, handstil. Jag vet nog att han vill ha en vit rock och ett gäng med provrör. Tills vidare nöjer han sig med att skriva som en läkare...

Inte idag

Igår jobbade jag hemma och fick massor gjort. Disciplinerat och effektivt. Idag är jag på jobbet...och orden rinner bokstavligen mellan fingrarna. Det är så segt. Slutfixet är inte klart. Snart är det helg.

A hard days work

Ahh, jag är riktigt belåten med mitt dagsverke. Artiklen är nästan klar. Alla större ändringar är gjorda. Maken har fixat nya figurer och jag har spottat ur mig text. Nu återstår några sista genomläsningar och lite språkfix. Sedan ska skiten in till redaktionen. Hoppas bara att de accepterar ändringarna.

Skriv, kvinna skriv!

Nu måste det produceras text, text, text! Inte till bloggen, utan en annan text. Jobbar hemma åtminstone under förmiddagen, kanske hela dagen. På jobbet är det som vanligt svårt att jobba.

Lappsjuka

Då och då drabbas jag av lappsjuka. (Herre jävlar! Jag bor i norrland!) Civilisationen tycks mycket långt borta, åtminstone en flygresa. För att avhjälpa den akuta känslan lunchade jag på stan idag, med mig själv som enda sällskap. Det sistnämnda var väl kanske inte så upphetsande, men det var skönt att slippa ut från kontoret i en timme. Lunchmacka, latte och stilla filosoferande.

Ny ordning?

Ibland tänker jag att ett radikalt klipp av håret vore bra. Som detta. Att jag borde ge upp fegtofsen.

Minne?

- Hej!
- Hej!
- Är du på väg att hämta Lilla L.?
- Öhh, nä? *snabb blick på klockan* Faaaan!
- Du är alltså inte på väg...
- Nä, jag har helt glömt det!

Epilog: maken hämtade Lilla L. Undertecknad ska skämmas.

Me, myself & Excel

Idag är det en av dessa dagar: jag bor i en matris. Den går inte ihop. Det är inte mitt fel.

1988

Suvis inlägg om 1988 väcker massor med minnen, till stor del på grund av de gemensamma nämnarna. Vi umgicks i samma kretsar, bodde i samma stad, hängde på samma fester.

1988 flyttade jag hemifrån. 16 år gammal. Drygt 30 mil bort från hemstaden. Den officiella anledningen var att jag skulle gå ett nationellt program på gymnasiet (det fanns väldigt få sådana på den tiden). Den inofficiella var att det var en helt nödvändig åtgärd för att jag inte skulle bli seriöst galen. I efterhand begriper jag inte riktigt hur det gick till, att mina föräldrar köpte mina argument (som framförallt handlade om gymnasiet). På något plan, ganska outtalat, så förstod de. Även min pappa, som till stor del var orsaken till flytten, accepterade med tystnad.

En annan sak som jag inte riktigt begriper är att jag stod fast vid mitt beslut, att jag faktiskt flyttade. För när det väl var dags hade ganska många variabler i mitt liv förändrats. Hela det sista året på högstadiet bestod av ett allt större umgänge, fester, konserter, festivaler och förälskelser. Det borde ha varit bekymmerslöst - men det var det inte. Konflikterna med min far hade antagit sådana proportioner att det var helt omöjligt att stanna kvar hemma. Jag åt inte. Jag sov inte. Vi talade inte med varandra. Faktum är att jag och min far så gott som uteslutande teg i nästan tre år. I efterhand måste jag ha förträngt hur illa det var. Det fanns ingenting som kunde väga upp - och jag vet att jag tänkte att det bara var jag som kunde lösa situationen. På egen hand. Min sätt att lösa det hela var att hitta ett legitimt sätt att flytta hemifrån.

Tjugo år senare framstår det resonemanget som helt jävla galet. Varför reagerade ingen? Min mamma frågade om orsakerna ganska många år senare, likaså ett par andra släktingar. De hade alla tänkt att det måste finnas andra orsaker än de officiella. Men ingen ville fråga. Ingen vill säga någonting.

Jag flyttade. I en nymålad lägenhet, med kritvita tapeter och svarta blockljus, satt jag och tänkte:
- Jag skapar mitt eget liv. Nu. Bara jag.
Det var självklart inte så enkelt. Jag ångrade mig ungefär hundra gånger om dagen, undrade över om det var värt priset - att släppa allt annat. Släppa vänner, kärlek, allt. Men jag stod fast vid beslutet - och även om hela logiken framstår som helt galen idag så är jag glad över det. Det blev bättre. Tillbaka till 1988 vill jag dock inte.

Alltid sen

Familjen-alltid-sen - det är en bra beskrivning på hushållets medlemmar. Dagens nöje är en driva med deklarationer. Fastighetsdeklaration för småhusenhet (vilket syftar på rucklen) är en roande historia. Inte ens till synes enkla frågor, om tomtareal eller bostadens storlek, finns självklara svar på. En annan humoristisk historia är makens deklaration. Varför har han inte en revisor?

Fler bokbekännelser

Böcker är allvarliga saker, likså att skriva om dem. Konsekvens? Jag fick en lätt ångestattack när jag insåg att jag hade glömt två av de böcker jag brukar tjata allra mest om, nämligen Jay McInerneys Bright Lights Big City och Brightness Falls. Jag vet inte riktigt varför jag älskar dessa två böcker så mycket som jag gör. Den första är ganska banal. Egentligen. Men jag har läst dem ett antal (det vore pinsamt att nämna exakt hur många...) gånger och kan inte sluta att just älska dem. En annan bok som absolut måste läsas är Jean-Philippe Toussaints Badrummet.

Ännu är inte undrens tid förbi

Imorgon ska det ske! Vi ska ha barnvakt! Det är nog första gången sedan förra sommaren, då min mamma passade Lilla L. ett par gånger (så att jag och maken skulle få spela några golfrundor tillsammans). Nu ska svärmor och makens lillasyster passa L:et hela dagen imorgon - så att även jag kan jobba på rucklet. Målning av fasad står på schemat. Hoppas bara att fröken är på bättre humör än idag, då det vanligaste utropet har varit ett ilsket "Nääääähhh!!!!!".

Att rensa sinnet

Andas in! Andas ut! Lite mer trädgårdsterapi har det blivit idag. Välbehövlig sådan. (Gretchenflätorna är på väg tillbaka...)

Trädgårdsterapi

När fröken hade somnat och släkten ätit klart middagen - då gick jag ut i trädgården. Rensade i hallonsnåren, klippte ner rosor, jordgubbar och smultron, rensade bland perennerna. Drack kaffe - och blev nästan en ny människa.

Hejdå anonymitet?

Har svågern listat ut att jag har en blogg? Eller chansade svärmor? Hmmm. Nu har jag bokstavligen myror i huvudet.