Ej för kräkmagade

Japp. Då var den här igen. Magsjukan. Exakt hela Lilla L. var marinerad i kräk. Pyamasen. Hela sängen. Täcke och kudde. Två mjukdjur, vita tigern och stora flodhästen. Det var till och med kräk på väggen. Ja...på väggen. Jag sanerade rummet, maken sanerade Lilla L.

Blomkruksmördaren

Lite naivt så trodde jag att det var möjligt att ha krukväxter - och fina blomkrukor - nu när jag inte längre har klättrande husdjur. Sedan började Lilla L. klättra. Och...sedan började maken rocka lös. Inte klättra, men tappa en rullgardin (?). Idag kraschade en Tellus av Edald Dahlskog, från Bo Fajans. Minst 400 spänn rätt ner i golvet. Krukorna är dessutom irriterande svåra att få tag på.

Missödet kompenserades med lite konsumtion. En grå-blå topp från Odd Molly blev det.

Ska det vara så här?

Igår när maken hämtade Lilla L. på dagis uppmanades vi att låta henne vara hemma resten av veckan. Inte för att hon var sjuk - men för att magsjukan nu är inne på sitt tredje varv. På två veckor. Den bara går runt och runt.

Jag pallar inte det här. Magsjuka. Inte nu igen.

Tantens återkomst

Det är konkurens om att kalla sig tant. Jag är kanske ingen riktig original-tant, men likväl en tant. Grå hår, hemmalagad mat och borgerligt hem. Jag gör ju till och med lammstek till söndagmiddag, med gelé från vinbärsbuskarna i trädgården....

Deadline

För första gången på flera år har jag lämnat ifrån mig en text ett dygn innan deadline. Att deadlinen sköts fram, dock inte av mig, i c:a nio månader är en annan historia.

En sak som jag har funderat över är varför (egna) texter bara känns sämre och sämre ju längre man jobbar med dem. När jag skickade just denna text, som jag har jobbat med från och till åtminstone under ett år, så kändes den i princip oläsbar - och helt j***a ointressant.

Sambandet?

Vänta nu...jag insåg just sambandet! Det är inte magsjukan som är orsaken till mitt totala förfall - det är bristen på koffein! Om jag bara...

Abstinens

Idag har jag nog bara tänkt på kaffe 34 gånger. Det går framåt.

Och nu ryker minnet

I förra veckan försvann förmågan att tänka klart. Nu är det minnet som ryker. Kanske har även det med sviterna efter magsjukan att göra? Vem vet.

Vad jag däremot vet att att både jag och maken glömde bort att Lilla L. skulle till BVC idag. Där är oerhört irriterande när man glömmer bort möten och saker som man har lovat. Allt måste skrivas upp. Allt!

Apa!

Jag kan inte sluta att förundras över Lilla L. - som den typiska förälder jag är. Härom dagen fick hon en ny bilderbok, böcker tenderar ju att vara en konsumtionsvara här i hushållet då Lilla L. milt sagt är ganska omild med sina böcker. Jag hade inte läst den tillsammans med henne, men det hade uppenbarligen maken gjort. Jag pekade på en bild och frågade:
- Vad är det här?
- Apa!
Svaret var helt korrekt, varpå jag ställde den logiska följdfrågan:
- Vad säger apan?
- Ohh! Ohh!
Behöver jag tillägga att det tittas ganska mycket på Discovery i hemmet? Primater är bäst!

(På bilden är det Kai Bojesens klassiska träapa från 50-talet.)

Vår?

Jag begriper ingenting. På bloggar och diskussionsforum diskuteras våren, i termer av att nu är den här. Linda Skugge dricker kaffe på sin uteplats.

Vår? Här väntar vi på att vintern ska komma igång ordentligt. Snön är här, men det är ju i februari och mars som den verkliga vintern äger rum. Mer snö, mer kyla.

Följaktligen: här köps det inga j***a vårkläder. Nästa helg åker vi till fjällen.

Min bror och jag (del 2)

När jag skrev rubriken till inlägget nedan tänkte jag:
- Låter den inte en smula bekant?
Såklart! Min bror och jag är ju en singel med Pontus & Amerikanerna. Tidigt 90-tal. Nu hittar jag ingen länk till just den, men väl till denna.

När jag väl är inne på 90-talsnostalgi, av svenskt snitt, så kan jag lika bra passa på att länka till denna med Webstrarna. Jag kan nästan känna smaken av avslagen öl, på Allhuset.

Min bror och jag

(Ytterligare en fortsättning på släkttemat.)

Jag har en bror. Det är ett faktum som jag väldigt sällan tänker på. I ärlighetens namn så känner vi knappt varandra. Det skiljer 18 år mellan oss. Vi har samma far, defintivt inte samma mor. Min bror flyttade hemifrån i samma veva som jag föddes - och min far och mina syskons mor skilde sig. Jag är till och med född inom "fel" äktenskap. Båda mina föräldrar var gifta, dock inte med varandra, när jag kom till världen.

Min bror och jag ses ungefär var femte år, på begravningar och andra konstiga tillställningar. Där emellan får jag fragmentariska upplysningar om honom från vår gemensamma syster. Någon enstaka gång skickar vi något e-mail. Ett av de mest kärnfulla löd:

- Var in på din hemsida. Du ser sträng ut. /O.

Min bror skrev inte ens "hej", det är ganska stor humor.

Ju mindre jag tänker

Det är som om jag inte har tänkt en vettig eller självständig tanke på över en vecka. Kanske försvann de med magsjukan. Kanske har de smulats sönder av den senaste veckans textproduktion. Man skulle ju kunna inbilla sig att den senare processen kräver just tankeverksamhet, så är dock inte fallet. Ju mindre jag tänker, desto bättre går det. En skrämmande insikt.

Text

Här händer det fortfarande ingenting av intresse. Det är bara text, text, text. Men snart är det helg! Lilla L. har överlevt dagis i en hel vecka utan att spy (peppar, peppar).

Oordning

Här händer ingenting spännande: bara arbete. Inte ens på den fronten är det särskilt spännande: text måste produceras. Gärna så klar och tydlig som möjligt. Gärna så snabbt som möjligt. Gärna så bra som möjligt.

Bara för att piffa till tillvaron kan jag inte ens hålla ordning på mina egna filer. Tre datorer och lika många usb-minnen = kaos.

Sju sanningar

Utmanad av Alex! Fast egentligen har jag gjort den tidigare, då med åtta sanningar. Nu ska jag försöka komma på ytterligare sju sanningar om mig själv.

1. Jag har sjuk prestationsångest. Jag presterar, men aj vad hårt det sitter...

2. Jag är en nörd, på ganska många områden. Om jag vore en femtonårig grabb så skulle jag ha tejpade glasögon.

3. Jag är en snobb, även det på ganska många områden. Endast det bästa är gott nog.

4. Jag är ett typiskt småsyskon. Bortskämd och lite lätt (?) självupptagen.

5. Jag läser böcker snabbt. Mycket snabbt.

6. Jag är sanslöst rastlös. Flytta, byta jobb? Anytime!

7. Jag har bra motorik...med mina fötter. Plocka upp små små saker med tårna? Inga som helst problem!

Nu borde jag utmana sju personer...men då jag tror att väldigt många redan har fått denna utmaning så nöjer jag mig med en mer generell utmaning. Ni som inte redan har fått den - nappa! Hemma med Nina, Lila Draken, Kattis lilla vrå?

Min syster och jag

(Appropå släkttemat nedan.)

Min syster och jag har några saker gemensamt. Vi har samma far. Vi har en bror, som även han har samma far. Vi har lika små fötter, storlek 35. I övrigt är vi mest olika.

Min syster är fascinerande lik Carola (minus de senaste årens botox). De är så gott som jämngamla och har nästan alltid haft en liknande stil, från fönade 80-talslockar och ljusgula lammullströjor till 2000-talets hårsvall och höga stövlar. Min syster har alltid blivit irriterad över jämförelsen, sannolikt på grund av hur ofta den framförs - och av vitt skilda personer. Men egentligen så tror jag att hon blir smickrad. Min syster ser nämligen lite glamourös ut. Kopparfärgat hår, gröna ögon, kurvig och charmig. Hon kan använda solglasögon från Dolce & Gabana som diadem utan att det ser krystat ut. Hon får sandaletter med skyhöga klackar att se bekväma ut. Jag känner ingen som har så många, eller så snygga, skor som just min syster.

Min syster är en typisk pojkmorsa, enligt sig själv. Den stora grabben står i begrepp att flytta hemifrån nu, den lilla går på högstadiet. Trots min systers totala ointresse för all form av idrott så har hon tappert engagerat sig i allt från fotbollsturneringar till hockeyträningar. Hon har målat replokaler till storgrabbens hårdrocksband och fixat backstagebiljetter till Hultsfredsfestivalen - men skulle själv komma på idén att åka på en rockfestival. Min syster är betydligt mer intresserad av karibiska sandstränder än leriga tältområden.

Det enda som jag irriterar mig på hos min syster är att hon låter omvärlden tro att hon "bara" är en glad och charmig tjej. Hon är smart. Riktigt smart. Antagligen smartare än både min bror och jag själv.

Är mamma lik sin mamma?

I mitt magsjuka tillstånd gör jag inte så mycket annat än tycker synd om mig själv, spyr och läser inredningstidningar. Det senaste numret av Sköna hem till exempel. I detta finns det en riktigt rolig idé, nämligen ett reportage kallat Är mamma är lik sin mamma, där fyra döttrar och deras mödrar blir jämförda beträffande heminredning och smak. (Nu är idén roligare än själva genomförandet, då bilderna är sönderarrangerade och plottriga.)

Detta reportage får mig att tänka på min mammas hus. Vi har inte särskilt lika smak, eller heminredningsideal, men jag kan ändå tycka att hon har en cool stil. För det första äger hon knappt några nya saker, förutom typ badhanddukar och lakan, allt är köpt på auktion, loppisar eller i antikaffärer. För det andra är hon helt besatt av färger och färgkombinationer. Följdaktligen har de olika rummen olika färg och stilmässiga teman. Köket och hallen domineras av två nyanser turkost samt en starkt orange färg. Det låter givetvis helt sinnessjukt, men i verkligheten är det rätt coolt. Sovrummet går i jugendstil - och har bara svarta möbler. Svart majolikaporslin. Svarta blomkrukor från bland andra Bo Fajans. Till och med gardinerna brukar vara i flortunnt svart tyg.


(Här är omslaget från en bok om Bo Fajans, som åtminstone till viss del fångar stilen.)

Tv-rummet utgår från en gammelrosa Carl Malmstensoffa, som matchas med olivgrönt och mahogny. Efter en omflyttning från matrummet huserar nu en samling av 1890-tals Rörstrandsporslin, prytt med små blommor, där. Stilen är ungefär denna:



Över lag är min mamma såld på art deco, jugend och nyrenässans. Hon älskar att samla på saker. Hon skulle aldrig, aldrig, aldrig komma på idén att ha ett fönster utan gardiner. Eller ännu värre: utan blommor. Hon skulle aldrig möblera ett rum utan mattor, eller ett bord utan duk. Minimalism och modernism är två svordomar i hennes ordbok.

From hell and back to hell again

Just när jag trodde att magsjukan var över gick den in på sitt femte dygn.

Jens, oh Jens!

Det tycks fortfarande finns någon form av rim och reson i världen. Trots att den svenska kvällspressen tycks utgå från att allt vi vill läsa om är Brittans senaste tragiska affärer...så fick Jens Lekman pris för bästa pop på P3-guldgalan igår. Han borde självfallet ha fått fler, men ett pris är bättre än inget pris!

(Och ja, musik är viktiga saker.)

Magsjukan - from hell

Igår trodde jag att jag var på bättringsvägen. Matt, illamående, men ändå en nästan fungerande människa. Jag försökte få i mig lite föda, tog en dusch, jobbade lite smått hemifrån. Sedan kom magsmärtorna. Sedan kom...det vill ni föresten inte veta, men det går väl att gissa. Idag är jag tillbaka på ruta ett.

Utmaning

Utmaning hos Ponder!

Vad gjorde du för tio år sedan?
Separerade, köpte en lägenhet (stor som en städskrubb) på Kungsholmen och gick forskarutbildningen.

Vad gjorde du för ett år sedan?
Började blogga (nästan på dagen ett år sedan), var hemma med Lilla L. på halvtid och jobbade halvtid.

Fem snask du gillar?
Kinderägg, vinegum och allt som smakar "tysklandsfärja på 80-talet"

Fem sånger du kan hela texten utantill:
Jag har ju upptäckt att jag i princip bara kan gamla syntlåtar, så det får bli fem av Depeche Mode:
- Never Let me Down Again
- Personal Jesus
- Blasphemous Rumours
- A Question of Lust
- Photographic
(Okej, jag skulle nog kunna riva av fem Soft Cell-låtar också.)

Vad skulle du göra om du var miljonär?
Ringa en hantverkare och säga:
- Fixa rucklen!

Tre dåliga vanor:
- Skjuter upp saker
- Undviker vissa typer av konflikter
- Ger mig in i andra (helt meningslösa) konflikter

Fem saker du gillar att göra?
- Umgås med maken och Lilla L.
- Flytta
- Bygga saker
- Skriva
- Lyssna på musik

Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa:
- Vad som helst i neonfärger
- Snickarbyxor
- Pretty Woman-stövlar
- Turtleneck-tröjor
- Träningsoverallbrallor med revärer på sidorna

Fyra favoritsaker:
- Min dator (MacBook Pro)
- Min I-pod
- Min stereo (ett noga hopplock av NAD, Harman/Kardon och Dali)
- Rucklen (om de nu är en "sak")

Är det så här det ska vara?

I förra veckan var Lilla L. magsjuk. I helgen fick hon diaré, som eskalerade till att dagispersonalen ansåg att hon skulle vara hemma (ok för smittorisken, hon var dock pigg i övrigt). I förrgår natt blev jag magsjuk. Magsjuk så in i h*****e. Det slutade med att maken var hemma och tog hand om Lilla L. och att jag låg och darrade under ett täcke. Ja...och kräktes ett oräkneligt antal gånger. Jag hatar magsjuka.

Inredningstips?

Maken har många roliga idéer. Igår kom han med ett lysande heminredningsförslag. I sovrumstaket, ovanför sängen, skulle vi måla texten:
- Sov nu för helvete!
Jag tänker mig snirklig skrivstil, som ett broderat monogram ungefär...

Arbete på arbetsplatsen?

Måndag, tillbaka på arbetet. Planen var att börja ta tag i mitt skrivproblem (se nedan). Det är dock, som vanligt bör tilläggas, lättare sagt än gjort. Ett av problemen är att det är väldigt svårt att få någonting konkret gjort på min arbetsplats. Jag slår på datorn...och där kommer chefen! En halvtimmes samtal senare har jag kommit till inloggningen...och där kommer en kollega in på rummet med ett brådskande ärende. Ytterligare en stund senare har jag öppnat mailboxen...för att hitta ett par akuta grejer som måste fixas. Ytterligare några samtal, mail och lite datamicklande senare har jag lyckats öppna mappen med aktuella dokument...då kommer ekonomichefen och ett spontant budgetmöte uppstår. Typ en timme senare har jag lyckats öppna ett dokument...då är det dags för lunch.

Det går inte att styra upp tiden på något vettigt sätt, exempelvis genom att ha särskilda tider för specifika sysslor, då delar att mitt jobb är att finnas på plats och lösa akuta problem. Om det är någonting riktigt akut som måste fixas - och det helt enkelt inte går att bli avbruten hela tiden - då är det enda rimliga alternativet att utföra arbetet någon annan stans än på kontoret. Hemma, i något tomt konferensrum eller på biblioteket.

Min gamla chef hade vanan att alltid arbeta hemma på onsdagar. Oavsett vad som hände. Det var den dagen i veckan han fixade allt, enligt honom själv.

Bordet

Japp, nu är det mitt! Nästa problem är att forsla det 62 mil.

Psykologhotet

I hushållet där det tänks och pratas för mycket och skrivs för lite utspelade sig följande dialog:
- Om vi inte har skrivit fem (vetenskapliga) artiklar var innan året är slut, då måste vi uppsöka en psykolog.
- Det är ju en riktigt bra idé!
- Nej, föresten! Inte en psykolog, utan en mental coach! *Moahahaha*
- Ja, det låter ju ännu värre. Fem var, det måste det bli!
- Ja! Och vi kan ju skriva dem tillsammans.
- Det är sant, det kan vi göra.
Det är faktiskt helt obegripligt varför vissa saker sitter så långt inne.

Omdöme?

Vad gör Linda Skugge i detta sammanhang? Ok, jag begriper att hon är frilans och vill dra in cash till hushållet. Men lite urskiljning är väl ändå på plats? Hela siten är obehagligt stereotyp. Vad är det "kvinnor" vill ha? Recept, horoskop och några kändisbilder. Intressant är också att horoskopen hamnar under fliken Kultur.

Nej, allt behöver inte vara seriöst eller handla om viktiga saker. Det obehagliga är att Marianova profilerar sig som ett alternativ just för kvinnor, i kontrast till siter som sägs vara utformade för manliga intressen (google, facebook m.m.).

Komsi, komsi...

Yes! Äntligen har jag hittat ett exemplar av bordet Bergslagen, från Ikeas 1700-talsserie (som numera tillverkas av Move), på auktion. Nu ska bara konkurenterna besegras... Komsi, komsi!

Det kommer att bli så fint ute i Rucklen! *Förtränger att jag skulle bli en bättre och mindre konsumerande människa*

Simone

Härom dagen, närmare bestämt den 8:onde januari, skulle Simone har fyllt 100 år. Simone! Vilken kvinna.

Jag var sugen på att låta Lilla L. heta Simone i andranamn, men sedan blev det ett annat. Lite synd faktiskt, hon kunde gott ha fått båda.

PO.P. eller pop?

Det finns många saker jag inte begriper mig på i den norrländska staden där jag bor. En av dem är hysterin vid Polar o Pyrets reor. När de börjar skulle man kunna tro att man befinner sig vid entrén till någon riktigt åtråvärd popkonsert. Folk är helt hysteriska.

När jag, maken och Lilla L. kom ner på stan i förmiddags var det en lång kö utanför Polarn o Pyret. Affären hade då varit öppen i sisådär en timme. Vid dörren stod ägaren och släppte in ett par åt gången. I utstuderat långsam takt. Innanför fönstren såg det ut som...en kompakt människovägg uppblandad med en och annan färgglad barnjacka.

Vi gick och fikade och återvände någon timme senare. Då var kön utanför butiken borta. Fint, tänkte jag och öppnade dörren...för att kliva rakt in i människoväggen, som visade sig vara en kö som slingrade sig TVÅ varv runt affären. Det var helt omöjligt att ta sig fram, eller att komma åt själva kläderna. Resultat? Jag vände i dörren.

Ytterligare fem timmar senare återvände jag till Polarn o Pyret. I huvudet malde tanken: jag måste vara galen. Nu var det inte särskilt mycket folk, kanske tio som stod i kö. På klädställen hängde överblivna rester från dagens huggsexa. Det blev två tunikor till Lilla L. och ett linne till mig. Tack och lov blev Lilla L. mycket förtjust i sin turkosa plyschtunika.

Maken undrade varför jag inte bara köper till fullt pris istället. Så mycket mer rationellt.

Efter lovet

Igår åt jag lunch med den rutinerade trebarnsmamman B. Hon frågade:
- Jaha, så lilla L. är tillbaka på dagis igen nu efter jullovet?
- Ehh, ja.
- Och hon har inte blivit magsjuk ännu?
- Näää.
- Ja, ja. Det blir de alltid efter loven, när de kommer tillbaka och träffar alla baciller.
- Oj då, det har jag inte tänkt på!

Nio timmar senare. Ljud från övervåningen:
- Uääääähhhh!!!!!
Vad finner jag när jag kommer upp? Självklart en helt nedkräkt liten L. Det är köttfärskräk på täcke, kuddar, mjukdjur och hela Lilla L. Det hade runnit ned längs hela ryggen...in i blöjan. (Smakfull detalj, eller hur?)

Lampor och rymdvetenskap (del 2)

Nu har lampångesten brutit ut igen. Till och med maken konstaterade att vi måste fixa till belysningen i vardagsrummet. Just nu kravlar vi omkring som grävlingar i ett gryt. Detta trots det senaste fina tillskottet, min auktionsfyndade Josef Franklampa. Kanske kan jag flytta Le Klint-lampan från matbordet till vardagsrumsbordet? Kanske kan 60-talskristallbollen hänga ovanför matbordet. I fönstret står en värdelös (ur ljussynpunkt) papperslampa från Design House. Men hur tusan fixar vi belysning i soffhörnet (remember: vi har numera hörnsoffa). Josef Frank-lampan står i den ena änden och födelsedagslampan från Light Years i den andra. Men i själva hörnet? Där råder mörkret.

Jag kan knappt sova om nätterna.

Cynismer

Dagar som man vaknar upp och känner sig cynisk kan man börja med ett Gregory House-citat. Ett exempel är:

Humanity is overrated.

Blogga från jobbet?

Hmm, var det inte jag som inte skulle blogga från jobbet? Well, nu ska jag gå promenera hem och busa med Lilla L. Kanske ska vi ha pannkakskrig även idag...

Kul?

Nu har jag haft workshop hela dagen med ett gäng studenter - och varit kreativ och rolig. Håhåjaja. Ibland undrar jag hur det går till, att jag faktiskt kan ta mig samman - trots att jag är så trött att jag skulle kunna falla i koma.

Äntligen!

Wohooo! Äntligen har jag fått en ny jobbdator! Det var verkligen på tiden. Ingen fin Mac, som hemma, utan en sansad pc från HP. Mac fungerar inte med många av de program som jag behöver, så det är bara att ge upp och bita i det sura pc-äpplet.

Well, nu försöker jag bringa ordning i den nya datorn och uppgradera en massa program.

Frestande

Så frestande! Jag älskar London. Men nu skulle jag ju bli en ny och bättre människa. En mindre konsumerande människa... (Ja,ja, det är klart att man kan åka till London utan att shoppa. Men ärligt...hur kul skulle det vara?)

Nu blir jag trött (igen)

I dagens DN kan man läsa en artikel om föräldrar och trötthet/stress. Journalisten har intervjuat familjen Boström, som berättar om sin vardag. I likhet med många andra småbarnsföräldrar har de svårt att få ihop tidspusslet, med jobb och små barn. De har dock kommit fram till att de vill prioritera tid med barnen framför karriär. De vill även undvika onödig stress, genom att aktivera ihjäl sig. I artikeln kan vi läsa:

"I dag är det ingen självklarhet att gå upp i sin mammaroll och bara ägna sig åt sitt barn under föräldraledigheten. Anna Boström har väninnor som redan efter några månader tog med barnet till affärsmöten och konferenser. Och som valde att bryta föräldraledigheten när barnet fyllt åtta månader."

Okej. Anna Boström säger sig vidare respektera dessa kvinnor val, med tillägget "men det är inte mitt". Jag respekterar även Anna Boströms val. Men (såklart kommer det ett men...) känns det inte lite unket? Gör det enkla tricket och byt ut vänninor/kvinnor mot vänner/män - och så gott som ingen reagerar.

Eller så är det här bara en öm tå för undertecknad. Jag jobbade glatt halvtid från att Lilla L. var två månader - och än värre...jag åkte på långväga konferens när hon var fyra månader och var borta en hel vecka. Lilla L. var hemma hos sin superpappa och hade det bra. Så klart saknade jag henne så att hjärtat höll på att hoppa ur kroppen - och fick världens dyraste mobilräkning. Men jag hade inte dåligt samvete.

Veckans tråkigaste dag

Varför gör man alltid skittråkiga saker på söndagar? Sådant som man inte ids eller orkar göra någon annan dag. Som idag: vi har sanerat huset (det var helt obeskrivligt äckligt...mycket beroende på Det Stora Banankriget som utbröt härom dagen), storhandlat på Ica Maxi, läst varsin bunt med pm, försökt roa Lilla L. (som börjar bli rejält uttråkad av att bara vara hemma), sorterat och vikt tvätt samt flyttat runt prylar i förrådet. Jaha. Så intetsägande. Så tråkigt.

Alltså

...appropå nedan, det var inget spännade. Inte spännadet på det sättet.

Så förvänta er inga big news.

Klåda

Det kliar i fingrarna. Det kliar för att jag vill skriva om saker som jag verkligen inte borde skriva (om jag har något vett kvar). Påminner mig själv: bloggvärlden är liten. Påminner mig själv: allt är googlingsbart. Maken har lite oroligt föreslagit en net-nanny. (Nej, det är inte honom jag vill skriva om.)

Itsch, itsch...

Vän-date

Min vän Bästa M. har en teori om hur man skaffar vänner. En teori som är särskilt tillämpbar om man har passerat 30 och har flyttat mycket. Det har både Bästa M. och jag gjort. Båda sakerna. Eller snarast alla tre.

Teorin går ut på att man man måste ragga vänner som man raggar på en potentiell partner*. Man måste helt enkelt bjuda ut sitt tilltänkta vän-objekt på någon form av date.
- Yeah, you know. Ask the person on a date! Go to a movie, drink some coffe. Whatever.
- Date!???
- Yeah, date!
- Men...jag kan väl inte...
- I asked you on a date...
- Gjorde du?
- Yeah, I asked you If you wanted to join med to Auktionsverket. And to do some shopping at NK.
- Jo, det förstås...
- Because I wanted you to be my friend. *Hahaha*

Well, idag ska jag och Lilla L. på vän-dejt hemma hos L. Det är lite lustigt, då jag och L. på sätt och vis har umgåtts i flera år. L. är nämligen gift med makens bästa kompis. Men vi umgås alltid med våra respektive - och numera familjer. Hur som helst: idag ska vi äta lunch och åka pulka med kidsen.


* Till saken hör att Bästa M. inte är från Sverige - och att jag tror att hon har en lite mer städad syn på raggning. Lite mer amerikansk. Man gör helt enkelt någonting kul tillsammans på en date.

Kaffe, kaffe, kaffe

Jag har bara tänkt på kaffe 174 gånger idag. Klockan är 10.22. Igår kom jag nog upp i 753 gånger.

Maja

Läste intervjun härom dagen och har läst bloggen några gånger - och blev åter igenom påmind om att jag inte har läst boken. Jag blir lite stressad över att inte ha läst böcker som jag tycker att jag borde ha läst...

Appropå intervjun: varför återkommer journalisten flera gånger till Maja Lundgrens sätt att dricka kaffe, med massor med socker och grädde? Är det otidsenligt? Är det ett tecken på galenskap?

Cold kaffe-turkey

Jag har åter slutat att dricka kaffe. Det ska inte ses som något nyårslöfte (eftersom sådana är dömda att misslyckas). Det kommer inte att bli kul, det vet jag. För några år sedan slutade jag nämligen. De första veckorna tänkte jag inte på någonting annat. Över huvud taget. Det är tveksamt om jag fick något jobb gjort (jag satt nog mest på kontoret och skakade). Det är tveksamt om jag svarade på tilltal. Det är tveksamt om jag var en människa (snarast ett litet koffeindarrande troll).

Hur som helst: det gick att sluta. Det gick också att börja igen. Nu i somras, med ruckel och byggen, eskalerade kaffedrickandet. Plötsligt drack jag två stadiga baljor till frukost och ytterligare en under lunchen. Under hösten började jag till och med dricka det helt odrickbara (ja, rent objektivt) automatkaffet på jobbet. Det är då den inbitna koffeinisten vet att det är kört.

Ja, ja. Nu sitter jag här med en deppig kopp...te.

2007 i bilder

Mycket jobb hemma. I början av året fanns det fortfarande dukar på borden och saker framme.


Mat. Lite läskigt i början.


Drömmen om ett torp. Det här är ett av dem som det inte blev...


Lilla L. Här mindre än hon är nu. Observera: världens minsta fötter.


En liten del av årets soundtrack.


Ett av rucklen (stugorna som det faktiskt blev).


Maken. Den bäste.


Sommar.


Lilla L. och haaaavet.