Hemmadag

Nu är åtminstone halva huset sanerat. Dammråttorna, stora som flodkrokodiler, är uppsugna. Golven moppade. Badrummet fixat. Köket är inte längre en sanitär olägenhet. Övervåningen återstår dock.

Lilla L. immiterar djur (Uhuuu! Bäääääh!) och vägrar sova middag.

Sådärja!

Uppe med tuppen, duscha, klä på Lilla L., fixa välling och mackor, läsa tidningen, väcka maken, rota fram papper och prylar, fixa håret, hitta anständiga kläder, säga hejdå till Lilla L., cykla till jobbet, skriva klart en föreläsning, ha möte, administrera, skicka för många mail, inse att det inte går att skriva ut oh-bilder, käka lunch, cykla hem för att hämta den bärbara datorn, ta bilen tillbaka till jobbet, ha möte, ha ytterligare ett möte, inse att jag är en idiot som har blandat ihop två olika excellblad, föreläsa, ha ett möte, försöka fixa excellröran, ha ett möte, ta bilen hem, laga mat med maken, busa med Lilla L., käka, plocka undan prylar, ta bilen till gymet, springa på löpband, stretcha, kolla på Ugly Betty, duscha. Puh!

Obegripliga objekt

Benvärmare för bebisar. Why? Lika obegripligt som slipsar till nyfödda (gossar, gissningsvis) och lackskor i miniatyrformat (för girlsen). Rubbet finns på H&M, om någon vill shoppa loss.

Hur flytta ett hus?

Nu gör jag maken nervös. Under eftermiddagen var vi ute och åkte bil, kollade på en gammal västerbottensgård (till salu, för avflyttning) och den tidigare nämnda tomten i Strömbäck. Tomten i sig är inte särskilt fin, den ligger alldeles för nära en stor väg för att vara intressant, och huset är inte av rätt modell (det har en ful farstukvist). Men Strömbäck är Strömbäck, den mest idylliska av platser här uppe bland tallarna.

När vi svängde ut från Strömbäck ramlade poletten ned för maken. Västerbottensgård för avflyttning + tomt till salu. Hmmm? Maken har uppenbarligen inte läst min blogg under den senaste tiden. Nu har jag gjort honom ännu mer nervös genom att surfa kring hur man flyttar hus. Det är intressant läsning, om demontering av skorstenar, regler kring transporter och numrering av allt från lister till timmerstockar.

(Nejdå, vi ska inte flytta. Åtminstone inte nu.)

Tid och samvete

Idag är det vintertid = en timmes tidsvinst. Innebär det att maken ska få en extra timmes sovmorgon? Det är min tur att stiga upp, så sovmorgon ska ha få i vilket fall som helst. Men hur lång?

Long time

Efter veckor, till och med månader, av envisa förkylningar och infektioner har jag ruskat liv i mitt gymkort. Det kändes lite ovant att kliva in i lobbyn. Jag har knappt varit där sedan jag var gravid med Lilla L. (då jag efter att ha varit nära att spy på ett pilatespass mest sprang på löpband). Nu var det ombyggt och jag höll knappt på att hitta själva gymet (nej, det är inte jag som har dåligt lokalsinne - träningsanläggningen är enligt reklamen sveriges största). Nu blev det en timme på löpband, träningscykel samt avslutande pilatesövningar och stretch. Konditionen var inte den bästa - men inte heller så katastrofal som jag befarade.

Nu ska jag och maken upprätta ett schema över vilka dagar som vi ska träna. Om jag ska kunna springa marathon så måste det bli ordning och reda.

Dagens tecken

Fortsatt svammel

...eller så kan jag skriva om Kents nya skiva. Den är ju riktigt bra! Jag har knappt lyssnat på Kent sedan Isola, men den är ju å andra sidan riktigt ruskigt bra.

Åh, nej...

Jag ångrar redan surinlägget nedan, innan någon har hunnit läsa det. Jag är snäll - jag lovar! Men det är som om jag inte har något mellanläge just nu. Endera skriver jag om blommiga underbrallor - eller så vill jag klaga på folks arbetsmoral. Då är det kanske bättre att skriva om underbrallor...?

Att inte mucka gräl

Allt jag kommer på just nu, som jag skulle kunna skriva om är endera;
- drygt och självupptaget
- politiskt och sannolikt inte så politiskt korrekt
- en kombination av ovanstående punkter

Nyckelord som ploppar upp är skatt, arbetsovilja, föräldraledighet, jobb, sjukskrivningar, den fria viljan, pengar, fulhet, kvotering och konflikter. Samtliga nyckelord hör dock inte ihop med varandra, då vore det riktigt illa.

Även om jag inser att bloggen är min, bara min, och att jag skriver vad tusan jag vill i den - så orkar jag inte göra omgivningen skitsur. Om det är det jag vill kan jag lika bra gå till fikarummet på jobbet och mucka gräl (det brukar inte vara så svårt). Innerst inne är jag en mes, med behov av uppskattning och snälla ord. Nu ska jag komma på någonting trevligt att skriva om istället.

Underbrallor

Appropå inlägget nedan, så var jag tvungen att gå in på PO.P:s hemsida och kolla på ekokollektionen. Om inte annat så ska jag shoppa till mig själv, en randig ekotröja och några ekounderbrallor. Ursnyggt!

Kolla länken här.

Annorlunda

En gång i tiden hängde jag på releasepartyn och konserter flera gånger i veckan. Numera består de enda VIP-iga inslagen av inbjudningar till PO.P.-kvällar. Med andra ord; vare sig glamouröst eller VIP-igt. Ikväll tänker jag gå på eko-kvällen på PO.P. Kanske har de något frestande erbjudande. Typ någon fin tröja som jag kan köpa till Lilla L.

Jag saknar inte livet som det var innan Lilla L. Men någon liten konsert då och då skulle inte sitta helt fel...

Kvällspass

Sådärja, nu är kvällspasset med arbete avklarat. Ett gäng utvärderingar är prydligt sammanställda, vilket innebär att jag snart har de galna juristerna ur mitt arbetsminne. Kanske borde jag även fixa några kursplaner när jag ändå är igång. Märkligt nog känns det ofta helt ok att jobba på kvällen, bara jag gör det - istället för att tänka på att göra det.

Officiellt

Nu är förskoleplatsen officiell! Den första november börjar inskolningen av Lilla L.! Lilla tjejen börjar med andra ord bli riktigt stor.

Jag ringde och pratade med förskolan i morse och det lät riktigt bra. Det är en enda avdelning, tretton barn, tre och en halv anställd (vilket låter ganska normalt för en småbarnsavdelning). Nästan alla andra barn är två år, förutom Lilla L. och ytterligare en liten kille (som jag dessutom tror att jag vet vem det är) som är lite yngre. Det ska bli spännande att se hur det fungerar - om Lilla L. kommer att gilla det hela.

Sand under fötterna

Haha! Äntligen sand under fötterna! Nu springer jag ifrån min mamma!

Mötesmarathon

Det är söndag kväll - och bara jag tänker på morgondagen så blir jag lite kallsvettig. Jag måste stiga upp i ottan, åka till jobbet för att kolla att ett program fungerar för mina studenter (och ev. ladda upp en ny version - jag vet redan nu att det kommer att strula, för det gör det alltid). Sedan är det analysövningar under hela förmiddagen, vilket brukar vara kaosartat. Efter detta är det lunchmöte och eftermiddagsmöte, där dagordningen ser riktigt ruskig ut. Avslutningsvis har jag ett möte med en av dem som jag bossar över samt vår gemensamma chef. Trevliga personer, men mötet gäller en knivig fråga. Frågan skulle dessutom behöva förberedas någon gång under dagen. Fan vet när.

Efter detta mötesmarathon får jag cykla hem till Lilla L. och maken.

Inga snäckor

Jag brukar inte tycka att Terris krönikor är särskilt roliga eller fyndiga, även om jag alltid läser dem. Men nu har vi äntligen en person som sätter ner foten och ifrågasätter down-shiftingens fördelar - och den skönmålning av detta fenomen som florerar i tidningar som Mama och Family Living. Jag förstår faktiskt inte varför folk vill sitta på en strand i Thailand och drälla. Samla snäckor - what? Visst är det skönt att ha semester och att ta det lugnt. Men för att det ska vara trevligt bygger det på någon form av kontrast; att man har gjort andra saker innan (och även kommer att göra det efteråt). Jag tror inte ens att det är nyttigt att göra "ingenting" i längden.

Ego-läsning

Har roat mig med att läsa igenom min egen blogg, från början fram till nu. Riktigt kul - om jag får säga det själv. Jag kom knappt ihåg att jag hade skrivit hälften. (Begynnande demens? Eller så beror det på att jag skriver så många konstiga texter. Who knows.)

La Nilsson

Jag vet inte riktigt hur mina och makens associationsbanor ser ut, men när vi satt och slötittade på Idol ikväll så började vi prata om Birgit Nilsson. Vilken kvinna! Vilken stjärna! Jag blir nästan tårögd när jag tänker på hennes fans i Wien, som efter föreställningarna följde henne hem till porten och önskade henne god natt. Efter varje föreställning. När hon gästspelade i New York följde de mest hängivna fansen helt sonika med. Givetvis för att gå på hennes föreställningar, men även för att följa henne till hotellporten. Fansen gav henne även en ring som hon bar varje dag. Det är så vackert. Dagens idoler lär knappast få så fina fans. De förtjänar det nog inte heller...

Helg

Äntligen - höll jag på att skriva. Sedan kom jag på att jag inte ska klaga; jag har ju varit på jobbet i flera dagar. Jobbat som en iller och haft kul. Ja, faktiskt kul! De senaste dagarna har ägnats åt undervisning. Intensivt, men på några av mina favoritämnen. Hur som helst; nu ska det bli skönt med helg. Kanske en utflykt till stugan. Kanske någonting annat.

Arbete och egoism

I ungefär ett år har jag gått omkring och varit en levande reklampelare för att det går att dela föräldraledighet fifty/fifty, från start. Med vilja och planering har det gått fint. Vi har växlat och trixat, jobbat halva dagar, halva veckor och under kortare perioder mer intensivt. Vi har jobbat en del hemifrån och vi har haft med oss Lilla L. på möten och jobbfix. Lilla L. har köpt konceptet utan protester. Visst har det underlättats av en liberal arbetsplats, felxibla arbetstider och en chef som inte bryr sig (så länge vi sköter våra åtaganden) - men poängen är att det går om man vill.

Men nu är det som att åtminstone jag har kommit till en punkt då jag är dödstrött på fixandet och trixandet. Jobben väller in, mailboxen är en vildvuxen snårskog och jag skulle behöva vara på arbetsplatsen mer än vad jag är. Samma sak gäller för maken, även om han gnäller mindre. Även om det är egoistiskt...så känns det väldigt skönt att Lilla L. snart börjar inskolningen på förskolan.

Ett uns av dåligt samvete kommer dock smygande. Inte för att jag tror att Lilla L. kommer att lida (hon är supersocial och kommer dessutom att vara på förskolan halva dagar under de första månaderna). Det handlar mer om förväntningarna på oss som föräldrar. Vi har ju råd att stanna hemma om vi vill. I princip skulle vi kunna leva på en lön. Men det vill vi inte. Vi vill jobba (och i ärlighetens namn även ha två okej inkomster). Det här är inte någonting som jag går omkring och bekymrar mig över, eller att jag på allvar tror att jag är en dålig förälder för att jag jobbar. Men när man hänger på Öppna förskolan och hör hur de andra föräldrarna resonerar - då blir påtagligt att vårt sätt att tänka är avvikande. Majoriteten av föräldrarna tycks vara inriktade på att minst en förälder ska jobba deltid (gissa vem...) så länge barnen är små. Skrämmande många mammor pratar om sina jobb som ett nödvändigt ont, som man helst inte vill återvända till (skillnaden är markant om man jämför med pappornas sätt att tala om sina jobb). Många planerar syskon så att man (vanligtvis mamman) inte går tillbaka till arbete mellan. Det som förundrar mig är inte att man prioriterar eller tänker på dessa sätt - utan att majoriteten tycks göra det. Att det utgör normen.

Svenskt tenn

Jag vill också ha. Älskar Svenskt tenn! Jag får dock trösta mig med min nyinköpta Josef Frank-ljusstake, inköpt på
min favoritauktionsfirma.

Snygga rävar

Snygga rävar till Lilla L. (som var måttligt imponerad) och högen med paket från Ikea. Hyllor, byråar, presentpapper, pasta och en massa andra grejer som är bra att ha.

Bilmusik

26 mil dit, 26 mil tillbaka. Bilmusik som samtliga i familjen står ut med:

David Bowie - Hunky Dory
Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
Fleetwood Mac - Tusk
Aimee Mann - Bachelor no 2
Aimee Mann - Lost in Space
India Arie - Acoustic Soul

Särskilt Aimee Mann är perfekt bilmusik. Fantastiska texter, som man kan fundera över. Länge.

*Pekar och viftar*

...mot systebloggen, d.v.s. ruckelbloggen (länk till höger). Det är där vi har varit idag.

Wohooo!

Imorgon ska vi till Ikea! (Lyckan över detta begriper bara folk som bor i obyggden...)

Klagoinlägg

Nej, ni behöver inte läsa det här. Det är bara någon form av terapi. Vissa dagar borde man helt enkelt inte ha stigit upp. Så enkelt är det.

Men mot bättre vetande steg jag upp och gick till jobbet i morse. Till vilken nytta? För att bli grillad av fem galna jurister. För att få reda på att jag jobbar i ett råtthåll, helt utan ordning och reda (kanske en lätt överdrift, men ändå). För att, efter detta, i ren panik ta itu med sanslöst tråkiga sysslor - som knappt finns på prioriteringslistan. Så meningslöst.

Löpeld

För andra dagen i rad har jag varit en ordentlig förälder och besökt Öppna förskolan. Det var bra, av flera skäl. När jag kom dit träffade jag nämligen ett par föräldrar som jag känner lite löst. Med skräck i rösten och panik i blicken frågade de;
- Har ni fått dagisplats?
- Öhh, nä. Vi har utgått från att vi får en på Ålidhem. Det är väl där alla hamnar nu?
- Nä, nä! Det är fullt! Det är fullt överallt!
- Va?
- Ja, jag tog den sista platsen nu i november. Till våren finns det bara på Teg.
- Teg!?
- Det ligger skitdåligt till! Du måste ringa!
- Ehh, ja, det måste jag nog. Längre än till januari kan vi inte vänta.

Sagt och gjort. När jag och Lilla L. kom hem så ringde jag - och nu har vi sannolikt en plats från första november! Lite tidigare än planerat (vilket framkallade en liten ångestattack hos den mjukhjärtade fadern "Vår lilla snutta! På dagis! Redan i november!), men det är på ett dagis som ligger helt ok till. Inte på andra sidan stan. Nu hoppas jag att allt går i lås - och att det är en förskola där Lilla L. kommer att trivas.

Feministisk bekännelse - bildbeviset

Dt är alltså så här den ser ut, den hemska boken. Den knallrosa pricken i mitten är för övrigt i luddig fuskpäls. Lilla L. ääääälskar boken. Bara för att stå ut med mig själv har jag köpt det senaste numret av Bang. Kanske borde jag ha högläsning...?

Hemmadag

Idag känner jag mig som en riktig, ordentlig, förälder. Upp och hoppa, frulle, in i duschen, sedan iväg till Öppna förskolan med Lilla L. Rörelselek, sånger, bus i stora salen, fika och civilicerat småprat med de andra föräldrarna. (Ja, jag kan spela med i spelet, även om jag är ett UFO. Se inläggen om vuxenhet nedan.) Nu ligger Lilla L. och sover middag i vagnen, i den krispiga höstsolen.

En lustig detalj är att jag idag, på Öppna förskolan, insåg att jag är kollega med pappan till ett barn som jag har träffat massor med gånger. Men eftersom jag aldrig har träffat kollegan tillsammans med hans fru, så har jag aldrig fattat kopplingen. Liiiiite pinsamt, då det visade sig att kollegan har superkoll på Lilla L., trots att vi inte är speciellt nära kollegor.

Västerbottensgårdar och ännu mera vansinne

Härom dagen lanserade jag min senaste strålande idé för maken. Jag har hittat en tomt i idyllen Strömbäck, byn som består av ett antal fantastiska västerbottensgårdar (se inlägg nedan), och en 1600-tals västerbottensgård för nedplockning. Det utlovas breda golvtiljor, originalfönster och en fantastisk ytterdörr. Ingen ful påbyggd farstu, som det ofta är, utan en rak fasad. 1+1 = en fantastisk gård på en sagolik plats (d.v.s. 2). Tomten kostar 300 000, huset 75 000.

Den lilla lilla detaljen är att huset måste plockas ned och monteras upp igen. Just det...det var kanske en detalj till. Huset är obeboeligt. Åhh, så var det ju även så att vi har en halvbyggd stuga. Och ett hus. Och en ettåring. Och inte helt obegränsat med pengar. Men visst är det en strålande idé?

Feministisk bekännelse

Nu tror jag att allt hopp är ute. Min själ (eller åtminstone min hjärna) har ruttnat fullständigt. Jag, maken och Lilla L. var på en söndagsshoppingtur i det lokala köpcentrumet. Håglöst bläddrade vi bland reaböcker. Jag plockade ihop några titlar; Zadie Smiths Autografjägaren och Philip Roths Konspirationen mot Amerika. Fnissande tog jag upp en liten bilderbok och visade maken;
- Haha, den här kan vi ju köpa till Lilla L.!
Maken gav boken till Lilla L. - som lystet slet åt sig den och vägrade släppa taget. Vid ett försök av just detta gav hon maken en riktigt arg och upprörd blick som tydligt signalerade;
- Rör inte min bok, gubbtjyv!
Boken, som nu är inköpt, heter Rosa är fint! Min dag. Den är helt i rosa och fylld av glitter och rosa fuskpäls (det är en "pek och känn"-bok). Aaaaahhh!

Inte heller denna gång

Inte hann vi göra allt det som jag, lite överoptimistiskt, planerade inför helgen. Färgen till farstun står fortfarande oöppnad. Fönstrena är oputsade. Frysen oavfrostad. Bråten ute vid stugan ligger kvar. Lilla L. är förkyld, vädret deppigt och vi är sega.

Well, det kommer nya helger. Nu är det två dagar av hårt arbete som gäller.

Marc

Nej, jag har inte köpt biljetter till Marc Almonds konsert på Berns. Det är egentligen obegripligt, då hans konsert på Södra teatern för några år sedan är bland det bästa jag någonsin har sett live. Men, men, jag har helt enkelt inte tid att åka till Stockholm den aktuella dagen. Det går inte.

Istället får jag trösta mig med att lyssna på Stardom Road. Ahhh, han sjunger duett med Sarah Cracknell! Ahhh, han gör en sagolik version av Bowies The London Boys - där han låter ännu mer som Scott Walker än vanligt. Ahhh, han gör en duett med Antony från Antony & the Johnsons (jag är inget stort fan av Antony, men tillsammans med Marc låter det ursnyggt). Ahhh, det är stråkar! Ahhh, det är arrangemang!

Kom igen Lilla L.! Nu har vi allsång!

Barbro och dagboken

Barbro Hedvall har inte läst några bloggar, vare sig av Schulman eller någon annan, men ändå slår hon fast att bloggar är dagböcker och onödigt tidsfördriv som vuxna och hederligt arbetande människor inte har tid med. Ja, där ser man. De flesta bra bloggar jag läser har föga att göra med traditionella dagböcker, även om det förekommer referenser till författarnas dagliga liv. Snarast är de fyllda av reflektioner och analyser av livet och omvärlden. Ofta tämligen underfundigt formulerade. Men det kanske är jag som har missuppfattat hur den genomsnittliga dagboken, hos den genomsnittliga fjortonåringen, ser ut? För det kan väl inte vara så att Barbro borde läsa några bloggar...?

För övrigt jobbar jag som en liten iller, är hemma med Lilla L. på deltid - och hinner gott och väl skriva i mina bloggar. Det tar kanske 20-30 minuter per dag.

Quottis

Det är exakt det här som skulle behövas på arbetsplatsen. Tänk så mycket enklare livet skulle bli! Quottis är dessutom ett väldigt fint namn på inrättningen.

Västerbottensgårdar, floskler och vansinne

Det måste bero på att vi har bott i huset mer än två år och att jag har drabbats av den (i mitt fall förväntade) stora rastlösheten - men jag har börjat nära drömmar om en västerbottensgård ute på landet. Tanken är inte helt ny (se gamla inlägg som detta) - men det finns vissa avgörande skillnader. Tidigare handlade drömmarna mest om den estetiska dimensionen; de fina planlösningarna, breda golvtiljor, handblåsta fönster och vedspisar. Nu har jag börjat inbilla mig att livet skulle bli så väldigt trevligt och avspänt ute på landet. Jag hör floskler om att släppa ut Lilla L. i det fria eka i mitt huvud. Jag hör floskler om hur mycket tid vi skulle få - och hur kreativa vi skulle bli.

Grejen är ju den att jag inte är någon bo-på-landet-typ. Jag blir rastlös. Jag gillar inte grannar (särskilt inte om de oförhappandes kliver in i ens kök, utan att knacka på dörren, och kräver kaffe). Jag är allergisk mot det mesta som är grönt eller har päls. Ändå sitter jag och när mina drömmar. Nu har jag till och med funnit den optimala platsen; Strömbäck. Det ligger strax utanför hålan där vi bor. Det är en liten by, som i princip bara består av västerbottensgårdar. Det är så jäkla fint. Inte ens Astrid Lindgren skulle kunna konstruera en sådan idyll.

Jag håller antagligen på att förlora förståndet. Förhoppningsvis går det över.

Konversation

- Titta kossan! Vad säger kossan? Säger kossan muuuuuu?
- Uuuu...
- Titta bi! Säger biet Bzzzzzz?
- Pssss...ssss....

Vuxen? (del 2)

Den trötta mammahjärnan förmår inte tänka tankar fullt ut just nu. Det jag egentligen satt och funderade på igår kväll var; sitter alla och låtsas?

Är det egentligen så att även de till synes urtråkiga och präkta mammorna på öppna förskolan har hemliga inre liv? Liv där de verkligen brinner för någonting, som inte är blöjor eller gnäll på maken/sambon/ungarna? Passionerade intressen för...inte vet jag, men kanske scrapbooking, schlagers, segling, näverslöjd, skogspromenader, skräckfilmer eller gamla arkadspel? Men eftersom alla spelar spelet så spelar alla med - och känner sig som ufon?

Förhoppningsvis har vi alla minst två vänner som vi kan nörda loss med, som vi kan diskutera alla de där fantastiska detaljerna som vi brinner för - och, vilket är viktigt, beklaga oss om hur lite omvärlden förstår och bryr sig.

Vuxen?

Jag är 35 år. En ganska imponerande ålder, om jag får säga det själv. Jag har ett okej jobb, tjänar en hyfsad hög med pengar varje månad, är lyckligt gift och har en fin liten dotter. Vi har hus, kombi och sommarstuga. Jag spelar golf, kan hantera en slagborr, laga cykelpunkor, sticka, tapetsera, kakla, läsa sagor och laga hyfsat varierad mat. Enligt Ladok har jag 320 högskolepoäng.

Visst borde jag vara ganska mogen och vuxen? Varför känner jag mig inte så då? Nu vill jag inte tolka detta i termer av fjantiga vuxenpoäng, men det är någonting skumt här. När mammorna (ja, det oftast mammor) på öppna förskolan fikar och småpratar så spelar jag med. Som om jag fattade. Som om jag hade någonting att säga. Men det vare sig gör eller har jag. Jag skiter i om ICA:s blöjor är lika bra som Liberos, Mios utbud av soffor och den senaste H&M-katalogen. Jag hatar tunikor och äger inte en enda. Om samtalen någon enstaka gång berör politik så känner jag mig som ett än värre ufo. Jag är elitistisk, cynisk och tror på individens ansvar. I ärlighetens namn har jag fastnat i de intressen som jag hade när jag var femton; musiknörderi (typ gamla Factory-singlar och vilka videos som visades i Cia Bergs Bagen), böcker (från Moa Martinsson till Bret Easton Ellis) och värdelöst design-vetande (som vilka färger Stig Lindbergs vattenkanna tillverkades i). Det kanske låter som att jag koketterar med detta, men i själva verket börjar jag känna mig...pinsam. Som en övervintrad tonåring.

Som klister

I över ett dygn har jag haft Italy vs. Helsinki i huvudet. Om och om igen; come with me, come with me to Helsinki.... (http://www.myspace.com/laaksolaakso - jag kan inte fixa länken just nu...mac-helvete).