Trädgården om kvällarna

Framåt kvällen, när Lilla L. har somnat, smyger jag mig ut i trädgården. Med min röda plasthink, sekatör, brittiska trädgårdshandskar och en liten spade. Rensar ogräs, flyttar plantor. Vattnar. Funderar över vad som behöver göras. Äter solmogna smultron. Rensar lite till. Marinerad med myggstiftet Mygga för att hålla de blodtörstiga odjuren på avstånd. Maken säger att jag luktar tältsemester.

Vapnet

Det är helt nödvändigt att lyssna på Vapnet i sommar. De tar vid där Carl Myrén släppte manteln någon gång tidigt 80-tal. Vapnets Förtjäna mig själv är en perfekt parafras på Myréns Flyttar in hos mig.

Hemma

Efter sju dagar på resande fot så är vi hemma igen. Skönt, mycket skönt. Även om det är roligt att åka bort så är det alltid lika skönt att komma hem. Hemma är praktiskt. Här kan Lilla L. springa omkring och pilla på grejer utan att man måste bevaka varje rörelse. Här finns alla saker som gör livet så mycket enklare och trevligare. Datorn, i-poden, böckerna, papperna och skivorna. Här finns trädgården, som behöver vatten och omtanke. Här finns sängen som är ens egen.

Bilmusik

Dags att åka hem. 63 mil. Långa mil. Dagens bilmusik blev;

Depeche Modes Violator
Aimee Manns I'm with Stupid
The Magic Numbers första skiva utan titel
Fletwood Macs Tusk (när ingenting annat hjälper kan man spela Tusk och The Ledge om och om igen)

Lilla L. var mycket tålmodig och sov större delen av tiden. Resten av tiden satt hon och muttrade till sin mjukdjursflodhäst. Antagligen berättade hon om hur omänskliga vi är som plågar henne med långa bilfärder, med för få pauser.

Hellre funkis än granar

09.01, på med Asicsen.

Upp mot Djuphamnsvägen, Sjöhagsvägen ner mot badet, över de små träbroarna, bort mot hamnen, kajen, Östra hamnen, runt de nybyggda funkishusen med gigantiska glaspartier, tillbaka mot hamnen, genom tunnlarna mot Vasaparken, mot konstmuséet, svänga vänster, förbi baksidan av Polishuset, upp längs backen, Stallhagsvägen, Eriksgatan förbi tennisbanorna och jättevillorna, den sista biten hem till min mamma. Jag gillar att springa på asfalt, i civilisationen, där det finns snygga hus, vakthundar, vatten och gigantiska trädgårdar. Men idag är det alldeles för varmt för att springa. Yrseln bränner. Solen grillar skoningslöst.

09.34, av med Asicsen. Ska det gå så här trögt blir det svårt att springa St Eriksloppet.

Sång i offentligheten

Är det normalt att personalen i affärer sjunger? Alltså; sjunger, inte diskret nynnar med bakgrundsmusiken? När jag och Lilla L. var in på Solo igår, för att kolla om det fanns några Acne-jeans på rea, möttes vi av en manlig anstäld som sjöng Justin Timberlakes My Love, fast översatt till Svenska. Min kärleeeek, min kärleeeek... För full hals. Han gjorde dessutom hemmasnickrade Justin-moves mellan jeansborden. Eller var det kanske ett sätt att försöka skrämma bort tanten, a.k.a. mig, från affären?

05.00

Varför är Lilla L. så sjukt morgonpigg just nu? Nu när maken är i Spanien, nu när jag tycker att vi är på någon form av minisemester hemma hos min mamma? Fem på morgonen vill hon upp, käka frukost och hitta på bus. Själv är jag död. Kaffe, usel tidning och glada tjut. Det känns som Måndag hela veckan.

Lite bättre

än starten blev dagen. Efter att Lilla L. sovit sin skönhetssömn under förmiddagen så promenerade vi ner på stan. Gick omkring i affärer - mellan skyfallen och åskan - fikade på Waynes och shoppade lite grann. Köpte en Molo-body till L., som nästan ser ut som denna (fast med fler rosa och röda blommor). Senare under eftermiddagen åkte vi hit - tittade på fin-fina växter och åt glass. Funderade en lång stund över om jag kunde släpa med mig blommor till nordligare breddgrader men besinnade mig till slut. Det finns ju blommor även där...men allt ser så inbjudande och välarrangerat ut i Åsby att man vill ta med sig det mesta hem. Särskilt sådant som tvärdör i växtzon fem.

Åh, vilken underbar morgon?

Lilla L. vaknade halv fem i morse, vid fem ansåg hon att det var hög tid att stiga upp och äta frukost. Som ett spöke hasade jag ner i min mors kök, tillredde frukost och lyssnade till L:s glada hamstertjut. Surt kaffe och en värdelös lokaltidning utan nyheter. Tjugo i åtta var det dags att infinna sig hos tandläkaren. Kul? Not. När jag kom hem möttes jag av en övertrött liten sur-fia till dotter. En underbar början på dagen.

Maken är i Spaninen på jobb. Avundsjuk? Oh, yes!

Running in my shoes

(- som en parafras på Depeche Modes Walking in my shoes.)

Knyter på Asics-skorna och beger mig ut på en joggingtur (remember; St Eriksloppet). Upp mot Djuphamnsvägen, ner mot vattnet längs Sjöhagsvägen, över bron, längs Floragatan, rundar vid min gamla högstadieskola, fortsätter längs Köpingsvägen, runt kvarteren vid Spantgatan, längs järnvägen och tillbaka till min mammas kvarter. Kanske 5 kilometer. Det ljumna regnet duggar och det är knappt en människa ute. Det luktar smultronjerismin och asfalt.

Den mellansvenska staden

Sedan ett par dagar är jag, maken och Lilla L. i den mellansvenska staden, a.k.a. hemstaden. Eller hemstad och hemstad? Det är snarast staden där min mamma bor. Hemma för mig är Hufvudstaden, där jag har bott som vuxen. I den mellansvenska staden har jag inte bott på snart 20 år. Det är med blandade känslor som jag kommer hit. Det är kul att hälsa på mamma och släktingar. Det är med trevligt hemtama känslor som jag promenerar omkring i områdena omkring där min mamma bor; det är sanslöst fint. Coola funkishus, lummiga alléer och små slingrande gator. Samtidigt är det lätt att få klaustrofobi. Det känns som om tiden har stått still - trots att det är uppenbart att så inte är fallet. När jag bodde här var den mellansvenska staden en ganska ful industristad på dekis. Nu är det nybygda hus vid vattnet och expansion som gäller. Men i mitt huvud har allt stått still. Jag passerar den gamla högstadieskolan med rysningar längs ryggraden. Morfars trädgård ser likadan ut som alltid, fast lite mer förfallen.

Tema: röd

Denna gång har jag hängt på det "riktiga" tisdagstemat (även om jag inte hade tid att lägga ut det igår).


Pinoccio-tratten från Alessi.


Boktrave vid sängen. En icke-röd bok plockades bort.


Fin manchesterjacka som jag aldrig använder, men som jag inte heller kan göra mig av med.


Pappas fotografiska handböcker har hängt med i varje flytt sedan 1988.


Vaxdukskasse från 10-gruppen. I denna släpas den dagliga skörden av papper mellan hemmet och arbetsplatsen.


Två små fuga-skålar, av Sven Palmqvist. Arvegods från farmor. Hon serverade alltid sylten till pannkakorna i dessa.


Röd kiwi-ljuslykta.


Lilla L:s haklapp. En present från bästa M.

Om det inte vore för om

Då och då får jag totala psykbryt. Över norrland, brist på vänner på nära håll, ensamhet och rotlöshet. Prestationsångest. Ångest över att jag får ångest.

Jag skulle vilja vara glad och okomplicerad. Nöjd. Belåten. Lättsam. Trevlig. Snäll. Men det är jag inte. Jag är ironisk och nattsvart. Kantig. Överspänd. Skarp. Självmedveten. Inte direkt elak, men inte heller snäll mot alla eller alltid.

Allt skulle vara så mycket enklare...om jag bara var någonting annat än vad jag är. Men det säger ju sig självt att det inte går, eller att det åtminstone inte är så sannolikt att det ska inträffa. Gaaahhh.

Musik i de norrländska skogarna

En av de sämsta sakerna med att bo i obygden är bristen på skivbörsar. Jag kan fortfarande sakna "mina" skivbörsar i hufvudstaden och mina normala raider varje lördag förmiddag. Sedan jag flyttade upp till den norrländska skogarna återstår alternativet att beställa på nätet. (Det finns förvisso en lokal skivaffär, som har ett anständigt utbud, men med tanke på deras sjuka överpriser är den inget rimligt alternativ.) Problemet är min tilltagande demens. Jag glömmer helt enkelt bort vad det är jag ska beställa. Flera gånger har jag glömt att beställa:

- The Tough Alliance - A New Chance (helt obegripligt med tanke på att jag lyssnar på First Class så gott som dagligen)
- Shout Out Louds - Our Ill Wills (också obegripligt - den är skitbra)
- The Go! Team - Grip Like a Vice (se dagens låt nedan)

Grip Like a Vice

...med The Go! Team är dagens låt. Fantastisk! Kanske är det på grund av de senaste dagarnas Leila K mediala revival som Grip Like a Vice känns klockren?

Söndag

Skjutsade just maken till svågern. De ska spela golf, närmare bestämt tävla. (Maken skulle säkert bli glad om jag gav honom en ny etikett i bloggen, typ "golfguden". Vi får väl se hur det blir med det.) Vad jag och Lilla L. ska hitta på är okänt. Kanske blir det en sväng ner på stan. Polarn o Pyret börjar sin rea idag. Kanske åker vi ut tll stugorna, a.k.a. de små rucklen. Eller så väntar vi med det tills golfandet är klart. Ikväll måste jag jobba. Examinera några uppsatser, förbereda ett par saker inför tisdag.

Jag gillar inte riktigt söndagar. Det är mest dagen innan måndag, en dag när man är påmind om allt som borde ha gjorts och det som måste göras.

Om en vecka

...börjar semestern. Det borde ju vara skönt. Själv känner jag mig mest stressad. Det är så mycket som rimligtvis måste fixas innan dess. De senaste dagarna har varit mötes-rally. Ledningsgrupper, utbildningsgrupper, enskilda möten, improviserade möten, planerade möten, akuta möten. Alla slags möten.

Mitt i allt bestämde jag mig för att ta tag i bytet av kontor. Igår eftermiddag kväll flyttade jag alla papper, pärmar, böcker och lådor från mitt gamla kontor, till ett nytt som ligger betydligt mer praktiskt till. Idag på morgonen konkade jag över dator och småprylar. Väktmästaren kommer och monterar upp fler hyllor senare idag eller imorgon. Nätverket är inkopplat. Telefonen borde också vara fixad nu.

Jag har nog slagit inofficiellt hastighetsrekord i flytt av kontor på jobbet. Det tog två timmar - och jag har mååååånga böcker, pärmar och pappershögar. Men så är jag flyttproffs!

Tema: svart

Nästa tema ut är det svarta temat.


Ett av de senaste inköpen till hemmet, en svart Pilaster av Johan Kandell. För förvaring av kokböcker.


Svart dansk metalljusstake, mörkbrun Marimekko-skål och en 60-talslampa på stereoskåpet i vardagsrummet.


Hemmasydda soffkuddar, i tyg från IKEA.


PS-klocka från IKEA.


Detalj från tavla i vardagsrummet.


Pennskrinet. Finns alltid i min väska.

Om konsten att säga nej

- Hej det är A!
- Hej, hej!
- Jodu, på mötet pratade vi om vilka som ska ställa upp i St Eriksloppet. Visst ska du vara med?
- Ehhh, men alltså, jag är ju inte direkt...
- Jaja, jag sprang en mil igår och det tog över en timme, så jag är inte heller direkt vältränad!
- Men, jag...
- Det blir bra ska du se!
- Men...
- Det blir du, jag, C. och T. P. har ju högt blodtryck och F. har skadat sitt knä. Och A backade ur! Han tyckte att han var för otränad!
- Jaaaa, men...
- Visst ska jag anmäla dig också?
- Ehhh, jo, men...
- Det är 82 dagar kvar! Så du hinner träna! Det finns träningsprogram på hemsidan!
- Jo, jag har sett det.
- Ja, men då anmäler jag dig också!
- Ja, jo, det blir kul!

Tjuvläsaren och kategoriseringar

Häromdagen påbörjade jag projektet att sätta etiketter på inläggen i bloggen, även bakåt. (Jag insåg inte tidigare poängen med detta, men nu är jag klokare.) I förbifarten nämnde jag för maken att han har fått en egen kategori; tjuvläsaren. Han verkade tycka att det åtminstone var en smula roligt.

Om han är snäll kan ha få någon mer kategori. *Hahaha*

Kön, dockor och feministisk ångest

Igår hände någonting rätt intressant. Jag, maken och Lilla L. var till Barnens hus och Babyproffsen för att köpa en ny bilbarnstol. Under tiden som jag gick omkring och sonderade terrängen, på bilbarnstolsfronten, gick maken omkring och tittade på leksaker med L. Han höll fram lite olika saker för att se om hon visade någon intresse - och det mesta visade sig vara rätt ointressant. Tills...han höll fram en liten tygdocka. Den var ungefär 25 cm hög, iklädd en ganska ful lila overall och hade en liten hårtofs uppe på huvudet. Ingenting speciellt. En bebisdocka i tyg helt enkelt. Men Lilla L. blev alldeles exalterad. Hon ryckte till sig dockan och kramade den hårt...och vägrade sedan att släppa den. Efter några minuter, då vi fascinerat iakttagit L:s beteende, insåg vi att det bara var att köpa dockan. Aldrig har hon visat ett sådant intresse för en leksak.

När jag tog ifrån henne dockan, för att betala den i kassan, vrålade hon intenstivt och ilsket från sin vagn, för saligt krama den när hon fick tillbaka den.

Resten av eftermiddagen satt hon i vagnen och i bilen och höll på med dockan. Hon pratade med den, kramade den och pillade på de olika kroppsdelarna. Själv kände jag mig mest förvirrad. Det är klart att barn, oavsett om de är pojkar eller flickor, måste få bli saliga över en docka. Men det är lätt att förväxla allmän feminism med en nedvärdering, eller åtminstone ett undvikande, av det traditionellt flickiga.

Förmiddag

Lilla L. behagade vakna 04.59. Lite väl tidig med andra ord. Snart ska vi åka och hälsa på en fd. jobbarkompis och hennes lilla nyfödda bebis. Det ska bli intressant att se hur L. reagerar - hon är ju van att vara minst.

Tema: orange

När Lilla L. sov sin förmiddagslur surfade jag runt på fin-fina designbloggar (jag ska fixa länktips senare). Inspirerad fotade jag lite grann här hemma. Först ut är det orangea kökstemat.


Världens mest nödvändiga ägodel? En flugsmälla av Philippe Starck för Alessi. (Men tro det eller ej; den är väldigt bra!)


Verner Pantons Flower Pot hänger i köksfönstret. Ytterligare en ligger i förrådet.


60-tals ljuslyktor från Royal Krona står på en tavellist ovanför diskbänken.


Grytunderlägg från Marimekko används så gott som varje dag.


Salladsskål av Erik Höglund.

Stress

Jag skulle behöva vara på jobbet. Nu. Jobba som en galning. Rätta en packe med tentor, administrera, boka möten, stämma av planering, korrekturläsa fem artiklar, ringa tryckerier, fixa kursplaner, svara på e-post. Städa kontoret. Ringa företagshälsan. Boka grejer inför hösten. Allt detta - och en massa andra saker - måste på något sätt fixas innan midsommar. Om jag jobbade heltid, skulle det inte vara några större problem, men nu är det inte så.

The Time is Now

en gammal rökare med Moloko som förtjänar att dammas av.

Radon

av Hans Sandgren Jakobsen, från Light Years, har jag fått av maken i födelsedagspresent! Den är superfin! Och maken valde den alldeles själv (modigt - med tanke på att jag är lamp-fetischist).

Do it again

Dagens låt: Do it again med the Chemical Brothers. Deras Exit Planet Dust kommer alltid att vara sountracket till en torr, het sommar på Söder. 1995 för att var lite mer exakt. Grusiga gator och nattliga promenader. Inga pengar och en kärlek av det mer frätande slaget. Andra inslag i det soundtracket; Wires Pink Flag, Vivas Splitter av ljud och en gammal skiva Weekend, som jag har glömt namnet på.

Systerbloggen är i gång...

se till höger!

Om konsten att planera en trädgård

Det finns olika sätt att förhålla sig till trädgårdar. Mina föräldrar var av det enhetliga och planerade slaget.

Runt huset där jag växte upp fanns det rosenrabatter. Mer exakt fanns det 100 röda rosor, av samma sort. Som kantväxt planterades smultron. Typ 150 plantor (det blir en jäkla massa smultron!). Om sommrarna införskaffades röda hängpelargoner, 60 stycken, som planterades i 30 bruna keramikamplar. Dessa hängde runt om på de två stora terasserna. Våren när alla rosor hade dött av någon mystisk sjukdom, grävdes alla rosor upp - och ersattes av identiska.

Min mor har fortfarande samma inställning. Härom dagen när jag pratade med henne hade hon varit och inhandlat 40 ljusrosa pelargoner. Hon har dock bllivit lite mer vågad på äldre dagar; de planteras i blåglaserade krukor - av olika sort. Ibland kan han även blanda flera sorters rosa pelargoner.

Jag däremot...jag vet inte riktigt vad jag är för sorts trädgårdsmänniska. Definitivt inte den enhetliga i alla fall. Jag bokstavligen älskar handelsträdgårdar och kommer vanligtvis därifrån med en papperspåse med perenner. Visst finns det planer - om hur färger, höjder och blomningstider ska komplettera varandra. Men att få till den perfekta perennrabatten är betydligt svårare än det mesta. Jag saknar den tyska disciplinen. Jag saknar de stora greppen (som det alltid sägs i trädgårdsböckerna att man ska ta).

Dagen sång

First Class med The Tough Alliance.

Få saker

...är så fridfulla som att påta i trädgården. Nu, efter att Lilla L. somnat och vi har fått i oss mat, har jag varit ute i två och en halv timme. Flyttat och delat gamla perenner, rensat ogräs, planterat olika sorters gräs i stora krukor (gräsen övervintrar i någon rabatt, men grävs upp varje sommar för att planteras i krukor), planterat nyinköpta perenner (små lila blodnävor, inga coola blommor - men förhoppningsvis fungerar de i vår brutalbranta slänt). Jag gillar att rensa ogräs! Det är lagom meditativt - och så blir det ju så fint. Knäpp? Antagligen.

Systerblogg

Nu när vi är med ruckel, så måste jag nog ha en blogg till. En renoveringsblogg. Frågan är bara vad den ska heta? "De två små rucklen" är ju ett alternativ. "Cykelbodarna" ett annat (men det bygger på ett internt familjeskämt, som kanske ingen annan begriper sig på), "Sportstugorna från helvetet" ett tredje (men det låter kanske lite väl pessimistiskt - de kommer ju att bli fina). Hur som helst, den kommer att bli en skön konrast till alla snygga inredningsbloggar. Här handlar det om sportstugor av okänt årtal (sannolikt tidigt 50-tal eller sent 40-tal), gulnade furupaneler, total brist på inredning och en skogsträdgård full av sly. Det kommer att ta lång tid innan det kommer till piffiga inredningsdetaljer.

Någonting att bita i?

Jag, maken och Lilla L. var självklart tvungna att åka ut till våra blivande domäner - a.k.a. de två små rucklen - igår kväll. Vi gick omkring på tomten, sparkade på tallkottar, kollade in genom fönstren, pillade på den avskavda färgen på fasaden och lyssnade på den porlande ån. Det låter kanske som värsta stalking-beteendet att traska omkring på någon annans tomt och kika in genom fönster, men vi har information som tyder på att ägarna knappt har varit där på flera år. Så det är nog okej.

Vi skämtade lite grann om vår lysande affär; att köpa två små ruckel, varav det ena inte ens har golv, innerväggar eller tak, på en arrenderad tomt. Vi fick dem för ett ok pris, om man jämför med andra stugor och hus i området (det är apdyrt för att sammanfatta prisbilden), men det är ju ändå fråga om några hundra tusen. Några hundra tusen - och obegränsat med jobb. När vi gick omkring på tomten så kläcker maken ur sig;

- Nu har du någonting att bita i! Att få två små sportstugor att se coola ut! Hahaha.

- Eh, haha?