Den folktomma staden?

Sedan några dagar befinner jag mig i "hemstaden". Eller snarast; staden där min mor bor och tillika staden där jag bodde fram till gymnasiet. Det är någonting konstigt med att vara här; välbekant men ändå distanserat. Det är inte särskilt mycket som är sig likt. När jag bodde här var det en grå industristad, befolkad av folk som just jobbade inom den lokala industrin. Nu har staden förvandlats till en förstad till Stockholm, med en lokal parafras på Hammarby sjöstad. Det finns till och med små rara brats, med kotlettfrillor, lacostetröjor och Fendi-brillor. Skumt, mycket skumt.

Men det konstigaste är att jag aldrig springer på någon som jag känner. Jag vet ju (ryktesvägen) att de flesta bor kvar eller har flyttat tillbaka. Men var tusan befinner sig folk? Inte verkar de röra sig utomhus i allla fall...

Det ska börjas i tid

Idag introducerades lilla L till två viktiga saker:

1. auktioner
2. antikmässor

Det var synnerligen intressant. Själv är jag i princip uppvuxen på auktioner. Varje söndag tillbringades i en dammig lagerlokal, som huserade den lokala auktionskammaren. Om sommaren var det bondauktioner som gällde. För att blidkas mutades jag av min mor, med varmkorvar, penntroll och smurfar. Men idag var det alltså dags för lilla L. Hon skötte sig utmärkt; skrattade bedårande skratt och sprattlade med sina små armar och ben. Och så länge hon fick sitta i mitt knä, eller bars omkring, så var hon nöjd med tillvaron. Nöjd var även jag - dagens fynd = ett kollage av K G Nilsson.

Antikmässan (av det mindre formatet) var dock en mindre hit, ur barnanpassningssynpunkt. Hur tar man sig fram till borden med en barnvagn när det är dyngtjockt med folk?

Barnsånger (del 3)

Det här är knappast någon ny eller originell iakttagelse, men barn har verkligen usel smak. Ju plastigare och färggladare desto bättre. Men till min fasa gäller det inte bara leksaker - utan även musik. Lilla L. tycker att Rockspindeln på öpnna förskolan är en hit. Och när vi för några veckor sedan intog en hamburgare på Max i Ö-vik, utmattade efter Ikea-visit i Sundsvall, så blev lilla L. alldeles vild. Orsak? De spelade Carola. Lilla L. började vifta med sina små armar i takt och tjöt av förtjusning. Var ska det sluta?

Ahhhrgggghhh!

Har egentligen inte tid med det här - men nu är hjärtinfarkten nära!

http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/story/0,2789,980272,00.html

Jag har ännu inte glömt Annica Dahlströms resonemang om sambandet mellan kvinnors bröststorlek och fallenhet för mattematik. Där skulle jag verkligen vilja se hela den kausala kedjan. Det - i likhet med ovan länkade påståenden - låter annars som skolboksexempel på skensamband.

Föräldraledighet

I Aftonbladet kan vi läsa att "I dag väljer var femte pappa att stanna hemma med barnen". Det är fel - en femtedel av föräldrapenningsdagarna tas ut av fäderna. Det säger ingenting om andelen fäder som tar ut föräldraledighet. Sannolikt tar en större andel fäder ut föräldraledighet (med tanke på att det idag är 60 dagar som inte kan överlåtas) - men att dessa i snitt tar ut färre dagar.

http://www.aftonbladet.se/vss/goteborg/story/0,2789,981048,00.html

Visst är det bra att fler pappor utnyttjar möjliheten till föräldraledighet. Men varför går det så långsamt?

Hur föräldraledighet tas ut är inte bara en angelägenhet för den enskilda individen (eller i det här fallet ofta familjen) utan för samhället i stort. Så länge kvinnor tar större ansvar för hem och barn kommer kvinnor som grupp att betraktas som mindre intressant/pålitlig/kompetent/värd att satsa på för arbetsgivaren. Resultatet blir sämre karriärmöjligheter, lägre löner och pensioner samt försvagad antsällningstrygghet. Den enda lösningen är att göra män lika delaktiga. Tvång och kvotering är givetvis en möjlig väg att gå - men vore det inte bättre om incitamenten förändrades? Då vi har en segregerad arbetsmarknad, där många kvinnor har typiska "kvinnoyrken" - med dito "kvinnolöner" - handlar sannolikt de flesta incitamenten om pengar. Även om de flesta rent teoretiskt skulle kunna prioritera föräldraledighet framför mer pengar i plånboken är det få som finner det tilltalande i verkligheten. Att höja taket för föräldraförsäkringen ytterligare kan med andra ord vara ett sätt. Men för många skulle det ändå inte vara tillräckligt. Hur kan man exempelvis fixa bättre förutsättningar för egna företagare?

Kudden i skåpet

Det är klart att bilder i inredningstidningar ska vara arrangerade. Vem vill se sunkiga disktrasor, klädhögar i sovrummet, eller leksaker på golvet - även om vi alla vet att det är saker som finns i de flestas hem. Men ibland ger arrangemangen upphov till fnissattacker. I det senaste numret av Sköna hem finns ett reportage om en vindvåning i Stockholm. Ingenting märkvärdigt med det egentligen, det ser ut som de flesta liknande reportage. Vita väggar, en och annan iögonfallande möbel (i detta fall en snygg soffa klädd i Anna Danielssons Marimekkotyg), en Dalmatiner som matchar den grafiskt svart-vita inredningen. Men så tittar man lite närmare...och vad ligger i bokskåpet om inte en...kudde. Kudde? Varför i hela världen ligger det en kudde i skåpet? Det är inte ens det att kudden ger upphov till ett makalöst arrangemang, det är bara en kudde i ett bokskåp.

Barnsånger (del 2)

Ett besök på den öppna förskolan. Föräldragruppen har sin sista träff. Vi sitter i en ring på golvet med våra halvårsgamla bebbar och ska sjunga sånger. Bebbarna är exalterade. Tjuter som muterade hamstrar och viftar med sina små knubbiga armar och ben. Pedagogen tar fram blädderblocket med sångtexter.

- Och så börjar vi med...baka, baka liten kaka!

Föräldrarna sjunger med, lagom falskt, utan att kasta så mycket som en blick mot blädderblocket. Jag känner mig som en idiot. Innan föräldragruppen hade jag aldrig hört en enda av sångerna. Kalle anka, satt på en planka, Rockspindeln, Jag tycker så mycket om dig. Shit! Är det sådant här man ska sjunga? Vad har Rockspindeln med rock att göra? Inte för att jag gillar rock, men ändå.

Imse vimse spindel
Klättra upp för trån’
Woah! Woah!
Ner faller regnet
Spola’ spindel bort
Yeah!

Även Bä bä vita lamm finns i en upprockad version. Märkligt.

Lilla L. får höra falsksjungna versioner av Ring of fire och Jolene när hon ska sova. En och annan Beatleslåt. Hey Jude har en sövande na, na, na refräng. Det är ungefär de sånger som jag kan texten till.

Som ett par snygga skor – fast för hemmet

Det sägs att ett par riktigt snygga och exklusiva skor kan rädda vilken nopprig H&M-outfit som helst. I ärlighetens namn vet jag inte om det stämmer. Det är ett säkrare kort att undvika noppriga outfits helt och hållet. (När jag var gravid såg jag mig nödgad att köpa en och annan trasa på den stora klädkedjan, då det bara var där som det fanns kläder som inte hotade att förvandla mig till en blommig tant-teletubbie – och det var som att slungas tillbaka till tonåren. Noppror, snedvridna sömmar och färger som såg urvattnade ut efter tre tvättar.)

Till saken; lampor är hemmets motsvarighet till snygga skor. En snygg och väl vald lampa kan rädda vilket Ikea/Mio/studentkorridor-hem som helst. Sätt en knallröd Bumling ovanför matbordet!



Eller någonting av Achille Castiglioni i vardagsrummet. Tänk två Parentesi på var sin sina om soffan:

http://www.flos.com/singlelamp.jsp?back=84569&name=Parentesi

Eller Anna Kraitz snygga skapelse i hörnet:

http://www.svenssons.se/shop/detalj.asp?lever=%25&typ=belysning&IMAGE.x=20&IMAGE.y=12&namn=&idart=1460

Det skulle vara snäckskal förstås!

Bläddrade i det nya numret av Family Living - och vad får jag se? Jo, en lista över "vårtrender för ditt hem". Etta på listan ligger Personligt; "Fram med familjefoton, arvegods och snäckorna som ungarna plockade i Thailand. Inred med sådant som betyder något för dig själv och snegla inte på andra."

Läs mitt inlägg nedan om hur vi alla tror att vi är så himla personliga. Men jag missade visst att det skulle vara snäckor från Thailand och inte någon mossig trägrucka från Bali. So last season...

Barnsånger

Stackars barn? Som nyfödd låg lilla L. i sin lift och lyssnade på Jenny Wilson och The Knife. Just nu pågår en alldeles privat Siouxsie & the Banshees-festival i hemmet. Visst är det viktigt med kvinnliga förebilder?

Axen Olin och skjortorna

Vad ska man säga?

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=605898

Kristina, Kristina – en så smart kvinna som du? Hur tänkte du nu? Nej, du är inte den enda kvinnan, framgångsrik eller ej, offentlig eller ej, som stryker din makes skjortor efter en lång arbetsdag. Men att motivera det utifrån barnen? Att barnen förväntar sig att det är du som gör saker och ting i hemmet? Det är ju inför barnen som det är särskilt viktigt vad vi gör (och för all del även säger). Om barnen ser att mamma stryker pappas skjortor, fixar middagsmaten, sorterar strumpor, packar gympapåsar, kommer ihåg födelsedagar, vattnar blommor, slänger in ytterligare en tvätt i maskinen, skriver matlistan inför den kommande veckan – och att dessa, och andra typiska ”mammasysslor”, alltid utförs av mamma – så ger det rätt övertydliga signaler om hur en riktig mamma/kvinna bör vara (och underförstått att en riktig pappa/man blir en sådan genom att inte utföra nämnda sysslor).

Problemet är att de allra flesta av oss vill se våra handlingar som individuella (förutom i de situationer då vi är offer…), styrda av just våra värderingar eller förutsättningar. Men alltför ofta finns det strukturer som påverkar (nej, jag vill inte säga att de styr – det är inte fråga om någon enkel determinism). Vi bär med oss bakgrund och fostran. Vi lever tillsammans med andra människor – som ofta har skrämmande lika bagage. Är vi vana vid att pappas skjortor stryks av mamma är det lätt hänt att fortsätta i samma spår. Det handlar inte om biologi - det handlar om att vanans makt är stor.

De självklara frågorna som borde ställas; är det rimligt? Vad får det för konsekvenser? Vilka alternativ finns? Kristina och hennes make har båda krävande jobb. De har små barn. De har bekymmer, som de flesta människor någon gång har. Varför kan inte maken stryka sina egna skjortor, eller själv komma på idén att lämna in dem hos ett tvätteri?

Läs gärna Ulrika Kärborgs utmärkta ledare:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=606224

Hem och identitet

Inredning sägs numera vara en viktig identitetsmarkör; se mitt hem - se vem jag är. Eller snarast; vem jag vill vara. Det räcker inte längre med de senaste Acne-jeansen, Bayswater-väskan eller Fendi-solisarna, även hemmet ska vara uppdaterat, föränderligt och anpassat de senaste stilidealen. Säger en BB-italia soffa vem jag är (i den nyrenoverade ö-malmvåningen)? En uppsättning Wegner-stolar (matchar fint till just Acne-jeansen)? Eller kanske en coffe-soffa från Mio (för janteanpassad radhusvanlighet)?

Jag kan inte låta bli att fnissa. Självklart är hemmet en identitetsmarkör, i likhet med de flesta andra saker vi omger oss med. Allt har, mer eller mindre, en symbolisk betydelse. Utan dessa symboler skulle omvärlden te sig tämligen obegriplig, eller åtminstone svårhanterad. Vi kan inte relatera till allt och alla - alltså måste vi sortera och gallra. Symbolerna blir ett smidigt sätt att markera likhet och tillhörighet. Vari ligger det nya? Även min mormor använde sitt hem som sina kläder som markörer, för att visa omvärlden vem hon var. Det enda som skiljer henne från senare generationer är vilka specifika symboler hon använde; antikt kinesiskt porslin, äkta mattor, slipade remmare vid middagsbordet, ormskinnsväskor och strassbeströdda glasögon (ja - hon var ganska tacky - utifrån dagens ideal). Hennes inspirationskällor var sannolikt också annrolunda. Inte glossiga magasin eller inredningsprogram på TV, men däremot traditionella damtidningar och väninnornas hem. Tanterna såg minst lika klonade ut som vilket ungt tjejgäng som helst; korta lockiga frisyrer, knälånga kjolar med instoppade blusar - med ett brett lackskärp i midjan. Om Residence hade funnits för några årtionden sedan så hade mormor och hennes väninnor lusläst den från pärm till pärm. De skulle ha tävlat om vem som hade dyrast Gaggenau-spis.

En annan sak som jag finner komisk är föreställningen om originalitet. Både i krönikor och diskussionsforum ojjas det över de opersonliga hemmen i inredningstidningarna. "Det är samma möbler i alla hemmen!" "Bor det ens folk där?!" "Det finns ju inga saaaaker! Vanliga människor har saaaaaker!" Givetvis har man själv en mycket mer personlig blandning; "Åhhh, vi blandar både dyrt och billigt! Lite Ikea, några ärvda möbler, några fynd från myrorna, en fin designad lampa som vi bara inte kunde motstå. Och så har vi massor med personliga saker. Minnen från resor. Teckningar som barnen har gjort. Det ska synas att människor bor i vårt hem. Och barnen får vara överallt!" Ehhh, ja? Det är väl ungefär så det ser ut hos de flesta (som åtminstone har någon form av intresse för sitt hem). Samma trä-gruckor från Bali, samma huvudfotingar på kylskåpet, samma Karlandasoffa från Ikea, samma ironiska Joe Colombo-lampa i orange plast. Inget fel med det - men kalla det inte för originellt. Motståndet mot de kritvita hemmen, där varje sak tycks handplockad och där det inte ligger några sockar under sängen, handlar nog mer om motstånd mot perfektion och elitism. Det väcker ångest att folk kan ha en konsekvent stil - och undanplockat. Det sistnämnda ses som någonting närmast patologiskt. Ägna tid åt att hålla det undanplockat och välstädat...hu! Och än värre; tänk om någon tror sig vara förmer än någon annan?

Drömmen om en röd stuga

Det slår inte fel! Lilla L. ligger och sover sin förmiddagslur. Om någon timme ska vi bege oss till jobbet - och ja, det finns ganska mycket som borde göras. En bra början vore ju att utnyttja tiden som lilla L. sover. Men nej, det finns ju så mycket annat som distraherar. Läsa DN, ladda ytterligare en tvättmaskin, svara på några mail, surfa runt...kolla om västerbottensgården fortfarande är till salu. Västerbottensgården är de senaste veckornas tanke-objekt. Den kostar så gott som ingenting, ligger vackert och på lagom avstånd från hemmet...och är givetvis ett ruckel av stora mått. Det finns sannolikt inte en kvadratcentimeter som inte behöver fixas. Ena hörnet av huset lutar betänkligt. Gården (eller gård och gård..."marken" runt omkring huset är kanske en bättre beskrivning) ser ut som en blandning av skrotupplag och slydunge. Hur det ser ut på insidan har jag inte en aning om. Men av det lilla som gick att se, genom ett av fönstren, har nog ingen bott i huset på några årtionden. Ingen el, inget vatten förutom brunn. Enligt rykten finns det vedkaminer på varje våning - och stommen lär vara i fint skick.

Varför slösar jag bort min tid på att tänka på en gigantisk och rucklig västerbottensgård? Jag (eller snarast vi) har ju fullt upp ändå. Vad det handlar om är givetvis; det stora OM. Om vi hade en gård ute på landet, dit man kunde åka när man behöver koppla av alternativt få saker och ting gjord (läs: skriva klart texter), så skulle det bli såååå mycket bättre. Ingenting som distraherar. Bara vinden som susar i tallarna, veden som knastrar i spisen, såpade tiljor under fötterna. Själv skulle jag sitta (avslappnad men samtidigt djupt koncentrerad) med min MacBook och få saker klaaaara. Lilla L. skulle nöjt leka i trädgården.

Jag hör ju själv hur absurt det låter.

Sömnlös

Ännu en sömnlös natt. Aldrig är det så tydligt vad jag borde ha gjort - men jag som definitivt inte har gjort - som mitt i natten. Luften blir kvalmigare och kvalmigare. Vattenledningarna väser. Maken snarkar belåtet, dottern likaså. Allt jag kan tänka på är oskrivna artiklar, olästa böcker, högen med osortade måsten på skrivbordet, arkivmaterialet som måste hämtas på biblioteket, klipptider som borde bokas, linsvätskan som nästan är slut, köksskåp som borde monteras om, rörmokaren som borde ringas, toaletten som borde fixas. Listan kan göras oändlig. Klockradiosiffrorna glänser i mörkret; 3.57. Två och en halv timme senare hör jag hur dottern prasslar med sin filt. Små glada, och synnerligen morgonpigga, pipljud.

Tah-da!

Någonstans måste jag börja. Orden ska ut. En blogg? Ja, varför inte. I gränslandet mellan privat och offentlig. Eller snarast, mellan anonymitet och offentlighet. Vem som helst kan läsa, åtminstone teoretiskt. Men vem kommer? Kanske ingen. Vi får väl se.