Kommunikation och information

När det kommer till vissa punkter begriper jag mig inte på maken och hans familj. Detta gäller särskilt bristen på kommunikation. Eller bristen på att tycka att praktiska detaljer är bra att känna till.

Varje gång familjen kommer och hälsar på är det samma sak. I förväg har man (läs: undertecknad) inte en susning om, när eller hur många som dyker upp. Eller hur långt besöket kommer att vara. Detta innebär dock inte att det inte finns några förväntningar. Tvärtom. Det är hos oss de bor och äter. Ibland har undertecknad en vag aning om att besök är på gång (kanske på grund av att svärmor ger små ledtrådar av typen "vi dyker nog upp i november"). Vilka som kommer (svärmor, svärfar, kanske några syskon, kanske någon flickvän?) brukar vara okänt tills besöket är ett faktum. Tider är ett helt okänt begrepp. Dagen innan kan man få veta vilken dag det gäller. I bästa fall att de dyker upp "framåt kvällen". Om det innebär att de vill ha middag har jag aldrig lyckats få ett rakt besked om.

Det lustiga är att alla tycks tro att jag kan trolla fram en middag till 8 personer vilken kväll som helst. Hur många som kommer ikväll vet jag fortfarande inte. Särmor och svärfar - ja. Lillasyster - sannolikt. Lillebror - vem vet? Han kan lika bra komma imorgon, eller inte alls. Mellanbrorsan - ja (vilket jag fick veta för en timme sedan).

Men - jag vägrar att axla ansvaret som informationsansvarig.

Ian

Nu ska jag fortsätta läsa Berörd långt ifrån. Ungefär halva är avklarad. Ian Curtis hade inte bara svår epilipsi, vilket jag redan visste, han var även ett praktarsele.

Musiken är dock gudabenådad, vilket även Deborah tycks hålla med om.

Dimma

Evighetsförkylningen, som cirkulerar mellan hushållets medlemmar, är tillbaka igen. Jag är så sänkt. Massor med saker borde fixas, men jag går mest omkring i en dimma. Förkylningsdimma. Flyttar lite papper, budgetfixar, medlar mellan ett par upprörda kollegor, lagar mat, busar med Lilla L., slänger in tvätt i tvättmaskinen.

Touching from a Distance

På vägen hem från jobbet gick jag in på Akademibokhandeln och köpte några julklappar. Hej, det är vi som är Vem Bryr Sig? - en två tre fyr! av Henrik Weston inhandlandes till alternativa svägerskan. Det är en alldeles underbar bok om punkbandet Vem bryr sig? Sedan blev det Busters öron av Maria Ernestam till svärmor.

Precis när jag skulle betala fick jag syn på Deborah Curtis Berörd långt ifrån. Det är boken om Ian Curtis, sångaren i Joy Division, som begick själmord 1980, skriven av hans änka. Den köpte jag till mig själv. Kanske är det dags för Joy Division-revival i hemmet? She´s Lost Control, Transmission, Komakino, Love will Tear us Apart...

Myrdressyr

Idag hade tydligen Lilla L. suttit still, på sin lilla rumpa, under hela samlingen. Förskolepersonalen börjar med andra ord få pli på svartmyrorna i brallan.

Att bekämpa ångest

Ångest ska väl bekämpas med handling? Konsekvensen av den sjuka julmardrömmen (se nedan) är att jag började köpa julklappar idag. Tuff t-shirt till svågern (ja, han är ung), kit med hudcreme till svärmor (ja, hon ska få någonting mer också, typ en bok), svart mysoverall till min mamma (ja, enligt hennes önskemål), röd tunika med något rödglittrigt mönster till Lilla L. (ja, jag har gett upp hoppet om god smak). Flera svåra julklappsnötter återstår dock att knäcka. Svåger nummer två (någonting som har med golf eller sport i största allmänhet att göra?) Svärfar (kanske en bok eller något verktyg)? Svägerskan (någonting alternativt/punkigt eller någonting till den nya lägenheten?) Svågerns flickvän (herre gud, hur ska jag veta vad hon vill ha)?

Och så...den svåraste nöten av dem alla. Maken.

Kräksoffan

Nu ska kräksoffan ut! Denna är beställd (i Korndal brun). Det är inte världens tjusigaste soffa, men med tanke på hur livet ser ut med en liten vildfröken så duger den fint. Den kommer dessutom få sällskap med mitt senaste auktionsfynd, en Josef Frank-lampa (det är en äldre modell som inte finns i produktion längre, den påminner om G 1838 - men har läderklädd "pinne").

Kräksoffan, som Lilla L. noggrant har impregnerat under sitt första halvår, får flytta ut i rucklen.

Makens reaktion

...på mardrömmen nedan:
- Du måste nog vara lite lagom full under julen, i några dygn. Eller ta valium. Valium blir nog bra!
Efter ytterligare en stund:
- Du måste nog se upp så att inte husmodern tar över fullständigt. Haha.

Ja, det är sant. Min inneboende husmor börjar bli våldsam. Jag är stressad över sill en månad innan jul.

Riktiga mardrömmar

Jag vaknade med ett ryck tidigt i morse, kallsvettig och med en puls på gissningsvis 180. Orsak? Mardrömmar.

Jag drömde att det var julafton, ganska exakt elva på förmiddagen. In genom dörren kom på svärmor och min mamma, med massor med kassar och prylar. Själv var jag klädd i morgonrock, hade ett berg med lakan i famnen och en vrålande Liten L. vid mina ben. Mamma och svärmor tjattrade oavbrutet (Var ska vi ställa den här? Hur ska du göra med det? Oj, vad du ser aaaarg ut!). Maken sprang omkring på övervåning och muttrade saker som "klockan är ju inte mer än elva, vi hinner åka". Till slut vrålade jag till min mamma någonting i stil med:
- Nu kommer du bli jättesur, men jag har faktiskt inte hunnit förbereda någonting, jag har inte lagt in någon sill, inte fixat skinkan, inte handlat! Jag har inte ens hunnit handla julklappar! Det måste jag gör nuuuu!"
Mamma och svärmor fortsatte att tjattra i munnen på varandra:
- Har du inte huuuunit!?
- Men du hinner ju inte lägga in sill nuuuu?
Jag stod där i hallen med mina lakan och tänkte att nu hinner jag inte ens tvätta lakan.
- Fan, fattar ni inte att jag jag jobbar? Jag har inte tid!
I huvudet snurrade rubbade tankar om jag skulle kunna köpa alla julklappar på det närliggande köpcentrumet, det vill säga i princip på MQ och Cervera. Jag tänkte: det går nog, med det blir svårt att köpa någonting till Lilla L. på MQ.
I nästa ögonblick kom resten av släkten in genom ytterdörren - och ungefär då vaknade jag.

Nej, det här är ingen metafor för vad jag känner inför julen. Det är nattens mardröm. Jag är fortfarande upprörd. Hur fan kunde jag glömma att lägga in sill? Varför känner jag att det är mitt ansvar?

Mer 90-talsnostalgi

Appropå The Mondays blev jag en smula tidigt 90-talsnostalgisk. Manchesternostalgisk. 808 state! In yer face! Och lite senare 90-tal: Underworlds fantastiska Born Slippy!

Anyone? Visst svänger det?

The Mondays

The Mondays, ja alltså Happy Mondays, är ute på turné. De spelar på KB i Malmö ikväll, vilket jag självklart missar då jag befinner mig i den norrländska hålan. Jag såg dem någon gång under tidigt 90-tal (på Melody, eller var det Domino?). Ack ljuva ungdom. Det kanske är bäst att låta vissa minnen vara ifred.

Beskåda dock denna klassiska video.

Rastlöshetens dilemma

Som sannolikt redan har framgått så gillar jag att flytta. Ofta. Jag gillar de flesta delarna av flyttprocessen; att leta efter en ny plats att flytta till, söka efter det perfekta objektet (numera främst på Hemnet, tidigare via Svenska bostäders talsvar - hur omodernt känns inte det? - och DN bostad), gå på visningar, göra upp planer, packa grejer, flytta alla pinaler och att fixa på det nya stället. Visst finns det sådant som är mindre muntert, som flyttstädning, men på det stora hela är det befriande att flytta. Nytt bo, nya idéer - och en massa bråte sorteras ut.

Sedan ett par år är jag dock belagd med någon form av flyttförbud av maken. Eller, det är väl kanske inte riktigt ett förbud, det är mer en önskan om att vi ska bo kvar där vi bor (tror jag i alla fall). Nu börjar det nästan fysiskt klia i kroppen. Har vi inte bott i huset i nästan två och ett halvt år? Det är lång tid utifrån min horisont. Det personliga bostadsrekordet, i en och samma lägenhet, lyder på tre år. Det var i lägenheten på Söder.

Jag borde inse att gräset inte är grönare i någon annan trädgård - och att jag inte blir en bättre människa av att bo i en västerbottensgård i Strömbäck, ett litet egnahemsruckel i Norra Ängby eller en funkisvilla vid älven. Men det kliar...

Hjälm (del 2)

Lilla L. älskar för övrigt "lekhjälmen". Hela kvällen igår sprang hon omkring med den på huvudet, tittade nöjt på sin spegelbild och klappade på hjälmen. Men det är klart...den är ju röd och blank.

Dagens Linda

Som vanligt har Linda rätt. Go, girl! Som kvinna i dagens samhälle måste man se om sitt eget hus, ta ansvar och tro på sig själv. Det fungerar inte att lita på en eventuell partner eller diffusa samhälleliga institutioner. Sedan är det så klart bra att det finns sociala skyddsnät, om någonting allvarligt händer, men mycket kan och bör man ta ansvar för på egen hand. Men att säga sådana saker är så klart inte populärt i alla läger.

Ja, ja...jag är en surtant idag. Också.

Hur man får en docka (till)

Man letar reda på en åtråvärd docka i leksaksaffären, spärrar upp sina ljusblå vackra ögon och säger med klar och tydlig röst;
- Docka! Titta Mamma! Docka!

Detta fungerar särskilt väl om man i vanliga fall envisas med att kalla båda föräldrarna för "pappa". En stund senare använde Lilla L. den vanliga benämningen på docka, nämligen "gocka".

Hjälm

Det är bara att inse; livet med barn är annorlunda än livet utan barn. Man gör andra saker, prioriterar på nya sätt - och ställs inför sprillans nya situationer. Idag fick jag och maken vårt första nyhetsbrev från förskolan. I detta berättades det lite grann om den kommande verksamheten (sagoteman, julpyssel och annat) samt informerades om saker som vi föräldrar måste fixa. Kläderna måste märkas bättre och hjälmar måste köpas (då innergården tydligen är hal). Det är svårt att argumentera emot sådana saker. Självklart är det bra om ungarna har hjälm om de ramlar och slår sig. Samtidigt känns just hjälmar på lekande barn som ett klockrent exempel på den moderna människans trygghetsnarkomani. Man kan faktiskt inte skydda sig mot allt ont.

Nåväl. Hjälmen (röd - för att passa Lilla L. i smaken) är inköpt. Det visade sig även finnas en särskild kategori av hjälmar för ändamålet; lekhjälmar.

Gårdagen

Innan Mac:en kraschade. *Pekar lite diskret mot systerbloggen*

Puh!

Efter nästan en hel dag av telefonsupport med Apple, telefonsupport med jobbets dataavdelning, letande efter försvunna cd-skivor och orimligt mycket engagemang, rent fysiskt, av jobbets dataavdelning - så fungerar min dator igen! Halleluja! Jag är så tacksam att det nästan inte går att beskriva. Nu ska jag bygga ett altare till den stora Mac-gudens ära.

Totalångest

Min bärbara Mac har lagt av. Efter en systemuppdatering går det inte att komma in i den. Allt som syns är en ilsket blå skärm. Okänt vad det beror på - och inga av instruktionerna på Apples hemsida fungerar.

Ångest, ångest, ångest. I princip halva mitt liv finns i den datorn... Jag hoppas - och tillber den store Mac-guden - att det ordnar sig imorgon, när supporten är tillgänglig och datorfixarna på jobbet kanske kan hjälpa till.

Pollo

By the way, det var helt okej att komma hem efter lördagsfikat på stan och miniutflykt. Huset är sanerat (finally!), kylen fylld med mat och Lilla L. är på strålande humör. Nu ska jag laga Pollo alla cacciatora, efter ett recept från Det är min tur nu.

Skämtsamma fotografer

Vi var och snokade på en västerbottensgård inne i stan idag. *Hahaha* Vilken skämtsam mäklare/fotograf! Om man tittar på kartan inser man ju att huset ligger mycket nära en stor väg, som dessutom kanske kommer att bli nya E4:an. Men det ser ju ändå rätt trevligt ut från utsidan. Vad man INTE ser är att huset ligger inkämt mellan två andra hus och tomten är taget med ett rejält vidvinkelperspektiv. I verkligheten i tomten smal. Man kommer dessutom in från "fel" håll, ingången är från den bortre kortsidan (på bilden).

Och åter igen; nej, vi ska inte flytta.

Bruno

Ibland har jag god lust att starta en tredje blogg, en renodlad jobblogg. Särskilt dagar som dessa, när jag har lyssnat på så många dumheter att öronen nästan har trillat av. Eller åtminstone skrumpnat ihop en aning.

Idag lyssnade jag på en forskare som hade den lysande teorin att alkohol, flaskor och glas kan vara aktörer - d.v.s. agera och utöva makt oberoende av mänskliga handlingar och intentioner. Alkoholen skulle utifrån detta perspektiv kunna åtrå glasen - och människor. Människorna reducerades till viljelösa offer Detta skulle vara influerat av Bruno Latour, som bland annat talar om icke-mänskliga aktörer (s.k. aktanter) som kan ha agency. Dagens virrige forskare har dock helt missat poängen. Latour talar om texter - och vad människor skriver. Artefakter, som glas, flaskor och vin, är skapade av människor. Vi tillskriver dem betydelse. Vi agerar. Sedan kan det i många situationer framstå som om artefakter har "ett eget liv" - och exempelvis tvingar människor till vissa typer av handlingar. Men det är en jäkla skillnad; att någonting är som om respektive är. När jag lite surt påpekade detta - och lite till - knep forskaren ihop ögonen och förklarade att h*n minsann hade skäl att tro på sin teori; alkohol skapar så mycket lidande. Visst är det så, men det är ändå människor som både framställer alkohol och dricker upp den. Att det även finns en kemisk sida av saken gör inte glasen och flaskorna, eller innehållet, till aktörer.

Ja, ja. Jag bergriper att ingen vill läsa den här typen av navleskådande resonemang.

Nyfiken på Bruno?

Ännu en lista

Förskolan stängde tidigare idag, så nu är jag och Lilla L. hemma under eftermiddagen. Massor med saker borde fixas:
- Sanera huset (fortfarande inte gjort)
- Märka kläder
- Handla mat
- Komma på någonting att äta ikväll
- Fortsätta redigera texter (lär knappast inträffa nu under eftermiddagen...)
- Vattna orkidéer
- Tvätta
- Skicka nya bilder på Lilla L. till mamma och svärmor
- Vara en kul mamma

Fast kanske inte i den ordningen?

Vanttrauma

Inköpet av åkpåse gick bra. Lilla L. sprang glatt omkring och tittade på barnvagnar och provade snällt några olika varianter. Men sedan kom vi till vintervantarna. Oh, my god. Vi har en dotter med järnvilja. De bra vantarna, som fungerar både i kyla och väta, dissades fullständigt. Lilla L. låg bokstavligen på golvet och vrålade. Vrålade och ålade. På sätt och vis kan jag förstå henne; de är stela, stora och hon kunde inte använda händerna ordentligt. Sedan kom maken på ytterligare en förklaring. De var i fel färg, bruna och gröna. De vantar som till slut köptes var mjukare. Röda.

Fix

- Köpa märkpenna till kläder (Omärkta kläder på förskolan...hur dåliga föräldrar är vi? )
- Köpa åkpåse till vagnen (Herre gud, vi bor i norrland och Lilla L. ska sova middag ute...hur dåliga föräldrar är vi?)
- Posta uppsats till student
- Hämta paket från min mamma (Till mig, osannolikt nog!)
- Köpa vinterskor till mig
- Köpa nya vintervantar till Lilla L.
- Redigera sju ton med artiklar (hmm, ja, jag tror att en viktenhet passar bäst i sammanhanget)
- Göra klart personalplaneringen
- Sanera huset (Ok, maken gör hälften, men det ser för jävligt ut.)

Dagens verb

- Hej!
- Hej, det är jag!
- Vad gör du kvar på jobbet så här dags?
- Åhh...vi springer omkring som yra höns.
- Då är det dags att sluta höna sig.
- Höna. Jo, det finns mycket att höna sig över. Jag kommer strax.
- Bra! Maten är klar om tolv minuter.

Big girl

Lilla L. är numera officiellt inskolad på förskolan - och "får" vara där så mycket vi vill och behöver. Hon tycker uppenbarligen att det är kul. När jag hämtade henne, efter sovstunden, sken hon upp och hojtade "heeeej!". Sedan sprang hon iväg till lekrummet, för att kolla vad de andra barnen höll på med. När jag fångade in henne och stoppade ner henne i overallen började hon illtjuta (även om det gick över snabbt).

På en vecka har hon bland annat lärt sig att äta själv, tvätta händerna och torka sig om händerna och munnen med egen handduk och att säga "tack". Hon har även målat med vattenfärg och kavlat trolldeg.

De galna juristerna (del 3?)

Jag drömmer mardrömmar om min mailbox, särskilt när den lämnas obevakad någon halv dag...eller ännu värre i flera dagar. Nu har det hänt igen. Mailboxen har tillåtits växa och expandera fritt i flera dagar. Resultat; stora svulster, snårskog och förvirring.

De galna juristerna är efter mig. Igen. Nya direktiv. Det har ändrat sig, av okänd anledning. Alla dokument som jag tidigare fixade fram är inte längre av intresse. Nya ska fram. Imorgon, senast på tisdag. Vad fan!? Det gååååår inte. Jag har möten imorgon, jag måste hämta Lilla L. på förskolan, min tid är begränsad.

Barn som dockor?

I väntan på att träffa bästa M. gick jag omkring på NK i fredags. Kollade på onödiga, men ack så fina, väskor. Mitt inne på väskavdelningen hamnade jag bakom två stycken typiska Gucci-mammor, iförda rosa cashmeretröjor, fluffiga dunvästar och med guccibrillor som diadem i de blonderade hårsvallen. Med sig hade de en liten flicka, kanske fyra år, som såg ut som en liten minatyr av den förmodade modern. Rosa stuprörsjeans, dunväst och små glittriga vinterkängor på fötterna. Så vände sig den lilla flickan om mot mitt håll - och jag höll på att ramla baklänges. Av chock.

Den lilla flickan var sminkad. Vuxensminkad. Hon hade bubbelgumsrosa läppglans, med lite glitter i, och blå ögonskugga. Det hade varit en sak om det hade varit uppenbart att det var barnet själv som hade sminkat sig, lite kluddigt och på "klä ut sig"-sätt. Men nej, flickan var perfekt vuxensminkad. Inte en milimeter "fel" eller utanför. Varför?

Även om jag inser att detta inte är normalt i Stockholm, så kändes det väldigt påtagligt att jag inte var i den norrländska hålan. Här skulle ingen - absolut ingen - komma på den sjuka idén att sminka en liten fyraåring som en vuxen.

Inte en lista, men...

Papperna och handskarna är hämtade. Väskorna åtminstone delvis packade. Biljetterna ligger i handväskan. I-poden är laddad. Sju tusen mail är skickade och besvarade (orkar inte tänka på vad jag missat). Samtal hit och dit är avverkade. Snart ska jag sova. Imorgon bitti, klockan fem, är det dags att stiga upp. Avfärd mot Hufvudstaden.

Klockan nio träffar jag bästa K. Sedan är det jobb.

Jag borde göra en lista

Hua, just nu är jag så stressad att jag knappt vet var jag ska börja. Imorgon, 7.00, åker jag till Hufvudstaden. Innan dess måste jag fixa typ tusen mail, boka möten, stämma av arbetsuppgifter, rätta resttentor, flänga tillbaka till jobbet (då jag har glömt massor med papper och mina handskar där), packa, ringa bästa K, maila bästa M. Och fixa ungefär tusen mail till. Gahhh.

Men det ska bli kul att åka till Hufvudstaden; träffa gamla kollegor - och bästa K. och M. (inte samtidigt, of course...). Kanske hinner jag till och med shoppa lite grann.

David

Det började med Marc Almonds fantastiska cover av London Boys - nu är det Bowie-revival i hemmet. Just nu har jag hakat upp mig på Up the Hill Backwards.

It will be alright...uuuuhhh, uuuhhh!

I brallan

Sådana här - svartmyror - har Lilla L. i brallan. Då är det inte lätt att sitta still under sångstunden och samligen...

Inskolning och snobbism

Inskolningen av Lilla L. på förskolan rullar på. Hon tycker, som väntat, att det är toppen. Massor med spännande leksaker och nya barn. Kul!

Själv har jag i ärlighetens namn dödligt tråkigt. Lilla L. flänger omkring och utforskar stället, jag håller mig i bakgrunden (och är helt ointressant ur Lilla L:s perspektiv). Idag skulle jag dock göra en "intressekarta" över Lilla L., ett slags kollage med bilder och textrutor. Typ "mat jag gillar" och "lekar jag tycker är kul". När jag kikade på de andra barnens kartor fick jag lätt ångest. Favoritsånger är Imse vimse spindel, Stora trumman och den förhatliga Kalle anka satt på en planka. Ungarna gillar mat som korvstroganof och blodpudding, eller kort och gott allt. Jag insåg att nu är det dags att börja frisera sanningen. Jag menar, inte fan kan jag skriva att Lilla L. gillar Bowies Scary monsters eller att vi brukar ha allsång till Depeche Modes Never Let me Down och Siouxsie & the Banshees Christine? (Hon har även ganska tacky musiksmak och gillar Carola...) Eller att hon helst av allt vill äta Bolognese på kalvfärs, sidfläsk, rött vin, fond och massor med vitlök, som är kokad i två timmar?

Nej, det går inte. Nu är det dags att bli normal och folklig. Jag hoppade helt enkelt över rubriken "sånger jag tycker om"...

Regnaholm

Ett av mina nöjen är ju, numera, auktioner på distans. Här uppe bland tallarna finns det bara skräp, så vill man ha någonting fint och till rimligt pris får man leta någon annan stans. Dagens objekt är två stycken Regnaholm (se Moves webshop). Planen är att låta min inre Svenskt tenn-tant få ännu mera utrymme - och göra som "alla andra". Det vill säga; blanda upp teaken och 50-talsprylarna med några gustavianska fynd (och självklart ännu fler prylar från Svenskt tenn). Egentligen vill jag även ha två exemplar av bordet Bergslagen, till våra turkosa sjuanstolar. Det skulle bli sååå fint.

Ja, ja, maken har kanske rätt. Allt jag tänker på är konsumtion.

Istället för tulpaner

En liten rolig detalj om grytan nedan; jag fick den i present av maken, då jag för ungefär hundrade gången påpekat att jag aldrig fått blommor av honom. Han visste dock att jag gärna ville ha en LeCreuset-gryta (sannolikt hade han andra baktankar också...typ välsmakande grytor). Gryta. Inga tulpaner.

Lördag i rucklen

*Pekar och viftar mot systerbloggen* Se länk till höger.

Is meat murder?

Igår kom svärisarna hit - med ett helt lamm i bagaget! Fryst och styckat. Nu ska den nya LeCreuset-grytan invigas!

I överflöd?

Jag kan inte låta bli att fascineras; hur kan en liten unge ha så många fina kläder? Hinner hon använda dem mer än en gång? Lilla L., som har betyligt mer begränsad garderob är besatt av sin nya fina Po.P.-tröja. Den är röd och knallrosa, med randiga ärmar och en stor glasstrut på magen. Om den ligger i byrån går hon och rotar rätt på dem. Har hon den på sig går hon fram till hallspegeln och klappar nöjt på magen. Lilla L. ser ut att tänka; jag är verkligen störtsnygg!

Just nu

Allsång med Lilla L: Kents Ingenting.

ingenting
först kom ingenting
sen kom ingenting
sen kom ingenting
men ingenting är ingenting

Den refrängen är så satans bra.

Me, myself & Prince Charles?

Igår kväll var jag på middag hemma hos en av mina jobbarkompisar. Bland gästerna fanns ett gäng med utländska gäster. Mitt under middagen utbrister en av herrarna, helt seriöst:
- Are you a relative to Prince Charles?
- Ehhh, no? Hahaha.
- No, no! Seriously! You are very alike Prince Charles!
Då bryter ytterligare en av gästerna in i konversationen:
- Oh, yes! Very aristocratic!
- Yes, aristocratic! Look at her profile!
- Oh, yes! The noose!

Behöver jag tillägga att mina kära kollegor satt dubbelvikta av återhållna fnissattacker?