söndag 30 september 2007

Söndagar

Hur kommer det sig att helgen alltid har fallande grad av tillfredställelse? Fredag kväll är alltid bäst - två orörda dagar ligger framför en. Då kan man i lugn och ro kolla på film, facebooka och käka popcorn. Lördagen är oftast helt ok - men stressig. Det är då man ska hinna göra allt det man inte har hunnit under veckan. Typ bjuda folk på middag, köpa födelsedagspresent till kompisarnas dotter, fika på stan, vattna orkidéer, åka till återbruket, stryka skjortor och kolla på nya sängar. Sedan kommer ångestsöndagen. Dagen då man inser att det snart är måndag...och att det finns massor med saker som man borde göra. De mindre roliga sakerna. Rätta tentor, putsa fönster, korrekturläsa text och förbereda måndagens möte. Av någon anledning är det alltid sopigt väder på söndagar. Det man väntar på är att väckarklockan ska ringa; på måndag morgon.

fredag 28 september 2007

Ingen lattemamma


Föräldraledigheten har inte ägnats åt att fika bort tiden, med föräldralediga vänninor. Det beror på flera saker; jag känner knappt några föräldralediga, vare sig vänner eller andra, och så har jag inte tid. Jag är en jobb-mamma. När Lilla L. sover, eller roar sig själv, så jobbar jag. Som en dåre. Ganska ofta får även Lilla L. hänga med till arbetsplatsen. Tidigare sov hon sig igenom besöken, nu springer hon i korridorerna, river ner böcker, rotar i papperskorgen och klampar in på kollegornas rum (och säger uppfordrande; HEJ!).

Idag lyckades jag dock klämma in en latte. Efter jobbbesöket gick jag och Lilla L. till Akademibokhandeln för att shoppa lite böcker. Det var dock uppenbarligen så tråkigt att Lilla L. somnade i vagnen. Därefter gick jag och köpte en latte, som avnjöts under den soliga promenaden hem. Det kändes riktigt trevligt.

Oh, Monica!


Dagens soundtrack: Monica Zetterlund. Den damen kunde sjunga.

Dagens outfit


Ja, Lilla L:s outfit. Själv sitter jag fortfarande i morgonrock. Snickisar och ekorre-tröja från Po.P.

Hemmadag?


Lilla L. sitter och leker med färgglada papplådor (sådana som man kan stoppa i varandra alternativt bygga torn med). Det är uppenbarligen ganska kul. Själv försöker jag jobba, svara på mail, facebooka och boka in möten. Sedan är den en studiehandbok som måste korrekturläsas. Och någa delar ur en kurskatalog. Och så var det gårdagens felaktiga uträkning som måste åtgärdas (ångest, ångest). Och några resttentor som måste läsas...

Så går det om man jobbar 75% och maken 50%. Det finns en diff på 25%, som måste hanteras. I hemmet. Med Lilla L.

Jag borde med andra ord inte ödsla tid på att blogga. Klockan är för övrigt av George Nelson, om någon undrar.

onsdag 26 september 2007

Film och en hoppande Liten L.


Det är kväll i den norrländska hålan; mattsvart mörker utanför fönstren och en surrande diskmaskin i bakgrunden. Lilla L. har bestämt sig för att det är fånigt att sova, sådant som bara små bebisar gör. Nu är hon en stor flicka som vill busa med oss i soffan. Gärna hela kvällen. Vi har tittat på Viva Zapatero!, som handlar om satirikern Guzzanti, Berlusconi och den italienska mediasituationen. Det är en film som alla borde se (men kanske utan en ettåring som hoppar framför tv:n).

Nyfikad


Kompisen E. och lille S. lyckades till slut ta sig hit för en förmiddagsfika. Tidigare försök har strandat vid fontänkräkande barn, skyfall och dunderförkylningar. Nu har de i alla fall varit här. Lilla L. lekte snällt med S. Jag och E. drack te och åt bullar. Trevligt!

tisdag 25 september 2007

Gnäll och åter gnäll

Tröttheten är total. Idag har jag jobbat (läs: flängt omkring som en liten råtta). Nu är det kväll. Usla tv-program. Ingen glass. Bara gnäll.

måndag 24 september 2007

Ångestlistan

Igår kväll skrev jag och maken ihop en lista. Eller mer korrekt; tre listor. Listor över saker som ska fixas, i stugan, hemmet och trädgården. Det är allt mellan "fixa listen vid köksfönstret" till "renovera badrummet" och "isolera golv i stugan". Det blev väldigt många punkter. När vi var klara konstaterade jag att det här är en femårsplan. Lakonisk frågade jag maken:
- Vad tror du att det kommer att kosta?
- Sex miljarder!
Det låter som en exakt och realistisk siffra. Vi orkade inte ens räkna efter.

Måndag hela veckan?


Måndag morgon. Lilla L. sitter och leker med sina nya färgglada träklossar (jo, de är tyska och präktiga - men riktigt roliga, det går att bygga mycket futuristiska saker med dem). Själv funderar jag på att sätta på en ny kanna med kaffe, för att på något mirakulöst sätt anta mänskliga drag. Förkylningen hänger kvar. Det är måndag. Hela veckan?

lördag 22 september 2007

Nyordning

Maken, jag och Lilla L. var och åt middag hemma hos en jobbarkompis och en före detta jobbarkompis (ja, de är alltså gifta med varandra). Trevligt, trevligt. Det fanns en ny och väldigt praktisk detalj med arrangemanget. Vi var nämligen där fyra på eftermiddagen. Mat kring fem. Kaffe och efterrätt kring sju. Hemgång strax innan åtta. Inte bara väldigt barnvänligt, för såväl Lilla L. som smågrabbarna H. och S., utan även vuxenvänligt - för trötta småbarnsföräldrar.

Me like. Varför låtsas att vi är unga utsövda partydjur? Det är vi inte.

Lampor och rymdvetenskap

Nu har vi bott i huset i över två år. För mig är det snudd på en evighet - jag gillar att flytta. Ofta. Om jag inte flyttar så blir jag rastlös.

I brist på flytt så kan man försöka roa sig med andra saker, som att möblera om, måla väggar - eller hänga om lampor. Det sistnämnda är en av mina favoritsysselsättningar. Lampor är nämligen en mycket seriös sak; först måste man hitta de perfekta lamporna, sedan ska dessa finna sina ultimata platser. Det är ingenting man fixar i en handvändning.

När det nya hänga-om-lampor-projektet kom igång påminde maken om hur manisk jag var när vi flyttade ihop. Jag gick omkring och funderade över lampor i flera månader. Jag kunde knappt sova om nätterna. När maken bad mig berätta hur jag tänkte så svarade jag bara:
- Åh nej! Det kan jag inte förklara. Det är aaaalldeles för komplicerat! (Rocket science???)

Nu har jag flyttat runt en del lampor. Den röda Icon-lampan från Kartell har flyttat från matrummet till Lilla L:s rum.


En av Le Klint-lamporna har flyttat från arbetsrummet till matrummet.


En gammal trearmad funkislampa har flyttat från Lilla L:s rum till arbetsrummet. Men ännu är det inte klart. Hallarna har skitful belysning. Jag kan knappt sova på nätterna. Det kanske skulle vara bättre att flytta?

fredag 21 september 2007

Om...

...den mycket envisa förkylningen inte släpper snart, så blir jag (helt seriöst) vansinnig. Den är snart inne på sin tredje vecka. Jag vill ut och springa! Hur ska jag kunna springa Lidingöloppet nästa år om jag bara är sjuk? Hur ska det gå när Lilla L. börjar på dagis? Då kommer ju de verkliga mördar-bacillerna och tar en.

Yes!

Lilla L. sover middag! Små flickor (och pojkar, för all del) blir mycket roligare när de är pigga och utsövda.

Scott (del 2)


Upptäckte till min förvåning att en av mina kollegor satt och lyssnade på Scott Walker inne på sitt kontor. Oväntat! Givetvis hade vi en lång diskussion om Scott Walkers fyra första fantastiska skivor samt de två senaste - och i ärlighetens namn ganska tunga - Tilt och The Drift. Vi var helt överens om att Scott har en av världens bästa röster.

Möten & Lilla L.

Möte på jobbet 8.30 till 10.00. Formalia, missförstånd men också ganska trevligt. Sedan kom maken med Lilla L. för avbyte. Ytterligare några korta möten avklarades samtidigt som Lilla L. åt en överbliven ostsmörgås från morgonens möte. Det gick riktigt bra (ost = gott!). Inga nedrivna bokhyllor, ihopknölade papper eller uppätna böcker.

Nu är den stora frågan: tänker Lilla L. sova middag idag? Spänningen är olidlig.

tisdag 18 september 2007

Arbetsplatsen

Imorgon får jag (äntligen!) gå till jobbet. Det ska bli skönt - både för att få nödvändiga saker gjorda och för att komma ut ur hemmet. Det fungerar att jobba deltid och vara hemma på deltid, men ibland är det väldigt frustrerande att vara hemma och samtidigt försöka fixa femhundra saker (eller åtminstone ha dem i huvudet och i det gigantiska dåliga samvetet).

Astrud


När jag ändå är inne på Scott Walker, som har spelats i hemmet hela dagen, så kan jag lika bra länka till Astrud Gilberto också.

Astrud är för övrigt ett mycket fint namn.

Scott


Dagens låt: Montage Terrace (in Blue) med Scott Walker. Hittade dock ingen länk till just den. Mathilde får duga.

Jag är på mitt (mer?) melodramiska humör idag.

måndag 17 september 2007

Sen lur

Till slut - när klockan nästan var fyra på eftermiddagen - somnade Lilla L. för sin lur. Den intas normalt kring 10 på förmiddagen. Gissa om hon var trött och sur.

Inregnade

Regnet bokstavligen vräker ner. Konsekvens; kompisen E., med sin lilla S., är inregnade på andra sidan stan. Inget fika idag heller. Jag har ingen aning om hur man monterar Lilla L:s gamla babyskydd i bilen, minns bara att det var oerhört frustrerande och obegripligt, så jag kan inte åka och hämta dem heller.

En andra konsekvens; jag och Lilla L. kommer ha skittråkigt idag. Inregnade och uttråkade.

Marc by Marc Jacobs


Då jag (numera) är en lantlolla så har jag inte engagerat mig i de senaste årens Marc Jacobs-hype särskilt mycket. Men så var jag i Hufvudstaden och råkade snubbla över några Marc by Marc Jacobs-väskor. Och åååhhh - mitt habegär väcktes. Quinn och Heidi var superfina och i det mest fantastiskt mjuka skinn. Till dessa fanns det även mycket begärliga plånböcker. Vill ha, ha, ha!

Japp. Jag är kvinna, helt utan egen vilja - och utelämnad till kapitalismens onda krafter. Det är därför jag tänker på väskor.

lördag 15 september 2007

Panikkonsumtion


Dvd:n/cd-spelaren fick teknisk spunk härom dagen. Den vägrade läsa skivor och hävdade "no disc" även med en skiva i magen. För att göra en lång historia kort: jag står inte ut utan musik i hemmet. Konsekvens: panikinköp av ny dvd. Normalt anser jag att det här är det enda stället där man kan köpa den här typen av elektronik. Men då de har lagt ner verksamheten i den norrländska hålan, så blev detta alternativet.

Nu hoppas jag att den inköpta Harman/Kardon-spelaren samsas fint med mitt NAD-system. Om jag vore man så skulle jag sannolikt vara ännu mer nördig än vad jag är när det gäller ljud.

Om jag hade obegränsat med pengar skulle det bli ett Linn-system. Vid tanken på ett sådant börjar jag drägla som Homer efter en doughnut...

Nollkonsumtion


Igår var jag, som redan framgått nedan, i Hufvudstaden. Jobbmöte på förmiddagen och träff med bästa M. på eftermiddagen. Sushilunch och promenad på stan. Jag var mycket förnuftig och shoppade minimalt, endast en födelsedagspresent till kompisarnas dotter. Jag shoppade inte den fina koftan ovan. Inte heller de ljuvliga Marc by Marc Jacobs-väskorna på NK. Eller de snygga mockastövlarna från Clarks. Jag känner mig präktig och bra.

Jessicas hår


Igår var jag i mina gamla hoods i Hufvudstaden, närmare bestämt vid Odenplan. Det innebär så gott som alltid någon form av kändisspotting. Denna gång snubblade jag över Jessica Gedin - som satt och såg cool ut med en bok och ett par gigantiska solglasögon på Ki Mamas uteservering.

Jessicas hår ser mycket overkligt ut i verkligheten.

Ännu ett pris


...för att bo i det norrländska skogarna är att jag missar alla konserter som jag vill gå på. Denna gång David Sylvian. Ahhhh! Det sägs dessutom vara hans sista turné. Från Japan, via solokarriären till Rain Tree Crow och Nine Horses - rubbet är fantastiskt. Darshan från en av Sylvian/Fripp-skivorna är överjordiskt bra.

torsdag 13 september 2007

Budget och förvirring

Arbete hemma vid köksbordet. Lilla L. leker med mina Converse (skosnören = kul). Själv läser jag budgetanvisningar och funderar över vilken idiot som kom på att vi skulle ha olika budget och verksamhetsår. När jag inför gårdagens möte hävdade att det var verksamheten för nästkommande budgetår som ska lämnas in till förvaltningen - så sade alla "nej, nej, nej, det är nästa verksamhetsår!" (underförstått; idiot!). Vem hade rätt? Jag, så klart. Men nu har vi tagit beslut om fel saker och jag får göra om hälften. Me, Myself & Excel.

Självklart borde jag ha kollat upp detta bättre innan, men jag har inte haft tid.

tisdag 11 september 2007

Oh, my God

Då och då åker jag förbi mitt gamla hus, huset som jag (ja, bara jag) övermodigt köpte när jag flyttade till den norrländska hålan. Jag kan inte låta bli att åka förbi...och snoka lite grann. Se vad de nya ägarna har hittat på för dumheter. Till saken hör att huset har bytt ägare två gånger sedan vi sålde det, så jag har ingen större koll på vilka som bor där nu. Huset i sig är ett fint 50-talshus, med vit fjällpanel och dovt grå-gröna detaljer.

Dagens chock: de nya ägarna har smällt upp en gigantisk carport framför garaget, samt byggt ett modernt trädäck i tryckimpregnerat virke på framsidan. De har till och med byggt över den fina originaltrappen med en stor trätrappa. Trädäcket täcker numera den tidigare fina runda perenn-rabatten på framsidan (fan - de har ju mördat mina fina liljor!).

Egentligen vill jag inte veta vad de gör med huset.

Dagens lyx


...maken och jag kunde äta lunch ihop. Torr och ganska tråkig kyckling - men utan en vild ettåring, som försökte riva hela stället/säga hej till alla människor. Imorgon är det dock slutlyxat; min mamma, a.k.a. barnvakten, åker hem. Då är det tillbaka till det gamla vanliga pusslandet, med Lilla L., möten, undervisning och förhandling om tid.

måndag 10 september 2007

Nästa nivå

Förkylningen från helvetet har gått vidare till nästa nivå: hosta. Trots bristfällig sömn - var det bara att släpa sig till jobbet idag. Planera, fixa underlag inför morgondagens möten, installera program för internetbaserade möten (som visade sig vara mycket bra), stämma av grejer med folk, skriva intyg, ha det internetbaseade mötet samt besvara fem tusen mail (eller något åt det hållet i alla fall). Ibland är jag mer effektiv när jag egentligen inte orkar. Då gör jag bara. Tjafsar mindre. Prickar av punkterna på post-it-lapparna.

Utan post-it-lappar skulle jag för övrigt vara helt körd. Mitt liv punktas upp och betas av. Det som inte finns uppskrivet kommer sannolikt aldrig att ske eller utföras. Det ska vara de kvadratiska och ljusgula blocken, inga nymodigheter som pastellfärgade eller neonrosa.

lördag 8 september 2007

Hjärnan


Maken ställde frågan:
- Hur stor del av hjärnan tror du slås ut när man är förkyld?
Mitt svar kom blixtsnabbt:
- 90 procent.
Endast de mest nödvändiga funktionerna (om ens de?) återstår. Jag kan gå och tala samtidigt, så länge samtalsämnena är banala. Jag kan laga mat, om ingredienserna är få och inte så känsliga. Jag kan svara på mail, om budskapet är kort och enkelt. Jag kan skriva blogginlägg, men bara om urtrista saker (typ om hur jävla synd det är om mig som är så sjuuuk, buhuuu). Min hjärna är helt kaputt. Håhåjaja.

Öronen kommer


...att skrumpna ihop och ramla av. Anledning? Min kära moder, a.k.a. barnvakten, envisas med att ha på P4. På hög volym. Jag hatar radioprogram i största allmänhet - och P4 i synnerhet. Det är inte bara den vidriga musiken som spelas - det är även någonting skumt med programledarnas präktiga modulerade röster (och att trots att de pratar, pratar och pratar - så säger de egentligen ingenting).

fredag 7 september 2007

From hell

Här har man äntligen barnvakt - och vad händer då? Förkylningen från helvetet visar sig komma från de nedre delarna av helvetet. Jag är så sjuk. Febrig och med rabiessmittade igelkottar i halsen. Hela kroppen känns som varm gelé. Jag behöver jobba - jag har inte tid att ligga under ett täcke i feberdvala. Lilla L. är också (fortfarande) superförkyld.

torsdag 6 september 2007

Konsumtion


...och så hann jag, mamma och Lilla L. med lite konsumtion under eftermiddagen. En ursnygg Odd Molly-kofta, som ser ganska intetsägande ut på bild. Men IRL...

Barnvakt

Igår anlände min kära mamma med flyg - för att vara barnvakt i en knapp vecka. Kanske inte hela dagarna, men åtminstone delar av dem. Idag kunde jag och maken BÅDA TVÅ vara på jobbet. Samtidigt. Vi kunde till och med äta lunch ihop. Hur lyxigt kändes inte det?

Svar: jättelyxigt.

Om man inte har någon barnvakt i närheten så uppskattar man verkligen de få gånger man lyckas få till det.

onsdag 5 september 2007

Snortrollet

Maken kallade Lilla L. för ett snortroll i morse. Det är verkligen så hon ser ut. Håret på ända, snor över hela fejan (i en aldrig sinande flod). Jag lider med henne; exakt allt är jobbigt. Att äta, att sova, att dricka, att gå omkring. De flesta försök slutar med tårar och illvrål. Nu har hon, efter flera timmars kamp, lyckats somna. Puhhh.

Själv försöker jag besvara mail och boka lite grejer. Och så facebookar jag (det måste väl ändå vara ett verb; att facebooka?). Det är helt sjukt. Så bisarra konversationer man kan föra. Nonsens. Kul nonsens.

tisdag 4 september 2007

En underbar dag?

Snoret, från Lilla L:s söta lilla näsa, rinner i gröna slemmiga floder. Febrig, sur och trött - men vill självklart inte sova mer. Inte heller äta. Eller leka. Vi har skittråkigt idag.

En underbar morgon?

Idag skulle E. och lille S. komma och fika. Så kul! Men Lilla L. är dunderförkyld och började morgonen med en kaskadspya över halva matrummet. Nu ligger den lilla utmattade disktrasan till dotter och sover. Fikat är inställt.

Nytt mål?

Nu har jag fått blodad tand. Kanske blir det detta nästa år? Och detta blir väl lagom till 40-årsdagen? Då har jag ett par år på mig att slipa på formen.

Utmanad!

Lott@ tyckte att jag var lite sysslolös - och skickade en utmaning;

Regler: Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg som innehåller åtta fakta eller vanor om en själv. I slutet av inlägget utmanar bloggaren åtta nya personer. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så att de vet att de har blivit utmanade.

1. I tidernas begynnelse var jag punktlig. Aldrig att jag missade en tid, ett möte eller en deadline. Sedan, vid en tidpunkt då det mesta i mitt liv var kaos, upptäckte jag att ingenting hände om jag missade tider, möten och deadlines. Sedan dess är jag alltid försenad.

2. Mina fötter är små och näpna, i storlek 35.

3. När jag var barn var jag en riktig könsförrädare, som önskade att jag var pojke. Inte för att jag egentligen ville vara pojke, utan för att pojkarna hade makten. När jag blev äldre kom jag på att jag kunde bli feminist istället.

4. Utan frukost svimmar jag. Bokstavligen. (Det hände bland annat på en registrering på universitetet, som jag försov mig till. Ingen frukost - och jag svimmade i korridoren. Panik utbröt. Pinsamt.)

5. Jag är sjukligt intresserad av design och formgivning. Varje vecka lusläser jag auktionshusens kataloger på nätet, i jakt på det perfekta fyndet.

6. Numera är jag en lantlolla, bosatt i den norrländska intigheten, utan koll på någonting.

7. Efter fyra års kulturellt flum tänkte jag "Jag måste ha ett riktigt jobb!" och började på universitetet. Vilket skämt. (Ja, ja, någon slags karriär blev det i alla fall.)

8. Jag är gift, med världens bästa make. (Det trodde jag aldrig; vare sig att jag skulle gifta mig eller finna världens bästa make.)

Nu till det svåraste. Vilka ska utmanas? Utmaningen misslyckas, då det bara blir fyra; Hemma med Nina, Kattis, Det är min tur nu, Liv

måndag 3 september 2007

Att skjuta upp

Något av det bästa som kan hända på jobbet är när jag får ett mail där det står att jag har fått mer tid. Förlängd deadline. Varje gång det händer så tänker jag; ahhhh, nu kan jag ta igen! När den nya deadlinen närmar sig så ska jag ha allt klart i god tid. Och så ska jag sitta och njuta över min egen präktighet - över att allt är klart.

*Hahaha*. Det har aldrig inträffat. Det enda som händer är att jag pillar mig i naveln (alternativt håller på med någonting annat - som sannolikt också är försenat eller snart kommer att bli om jag inte ser upp) och att det blir lika stressigt i alla fall.

Nåja. Nu har hoppet väckts igen. Redaktörerna H. och O. har meddelat att jag har till slutet av januari på mig med ett bokkapitel. Texten är till stora delar klar. Det som återstår är lite språkligt fix, nedskärningar och ett par researchgrejer. Kan jag bli en ny och bättre människa - och göra klart? Nu?

söndag 2 september 2007

Halvmaran

Jo, jag kom i mål. Jo, jag lever. Men mycket mer än så är det inte. Tiden blev så klart usel, men målet var ju att ta sig runt - och det gjorde jag.

Fram till nio kilometer gick det ganska ok, sedan började den ena ljumsken att krampa. Aj, aj, aj. Att vid nio kilometer inse att man ska springa (eller snarast springa/flåsa/släpa sig fram) i tolv kilometer till, med en krampande muskel...det var inte muntert. Kilometrarna mellan nio och fjorton var bland det tyngsta jag någonsin har varit med om. I varje steg tänkte jag; det här gååår inte. Bryt, bryt, bryt! Men det kändes som ett antiklimax att behöva bryta, så jag släpade mig vidare - och efter fjorton kilometer kändes det mirakulöst nog bättre. Det gick att springa även om i lugnt tempo. Fram till två mil. Sedan tog exakt all kraft slut. Det sista kilometern tog säkert tio minuter. Att ta sig från Kungsträdgården till tunnelbanan, och vidare till hotellrummet vid Rådhuset, var nästan lika jobbigt som att springa den andra milen. Det var som om varenda liten muskel i kroppen drog ihop sig till en liten hård boll.

Vad har jag då lärt mig av detta? Jo, att Hufvudstaden är betydligt mer kuperad än den norrländska hålan (= skitjobbigt), att jag måste träna längre distanser oftare - och om jag någon gång vill kunna springa ett riktigt maraton - ja, då måste jag börja träna betydligt mer seriöst.